Dagen har segat sig fram. Det har varit gråt och grått och ändå på något sätt lite skratt.

Tomheten är oändlig.

Hur ska jag återgå till en normal vardag när Malin var en del av min vardag, liksom jag var en del av hennes? Det band vi hade mellan oss, är det brutet? Jag undrar ändå när jag hör dig skratta eller sjunga, undrar om det kommer från "andra sidan" eller om det bara är någon form av dissociation eller hallucination. Jag hör det lika väl som jag hör allting annat. Hur kan hon ha lämnat oss?

Jag blir tokig, för jag får inte ut annat än ord. Jag vill gråta, men det kan jag inte göra. Jag har nog inte förstått det hela...

Precis som alltid så är min första gissning att det är Malin som ringer när min telefon låter. Sedan kommer jag på att det nog inte är så, och det känns som att en kniv skär igenom mig varje gång. Besvikelse över att det inte är hon som ringer.

Jag skulle göra vad som helst för att få säga några sista ord till henne, vilket jag hoppas att jag får göra också. På papper, i ett kuvert. Ord som jag önskar att hon känner.