Klockan på Gabrielles nattduksbord visade 01.23. Gabrielle var inte ens trött. Hon hade legat och läst i sin säng sedan hennes föräldrar gått och lagt sig vid tiotiden. Hon lade ifrån sig boken hon nyss läst ut och stirrade upp i taket ett tag. Sedan vände hon sig om och stirrade på klockan i ett par minuter. Nu visade den 01.42.
 Hon var uttråkad och låg sömnlös i sin säng. Tankarna virvlade runt i hennes huvud, men ingen tog fäste och försvann lika fort som de kommit. Hon var varken glad eller ledsen, bara väldigt uttråkad. Hon bestämde sig för att ta sig en nattmacka.

 Med tysta steg tassade hon fram genom hallen. Hon ville in väcka sina föräldrar, eftersom de skulle upp tidigt och jobba. Gabrielle hade sommarlov och hade helt tappat sin dygnsrytm. Natt var dag och dag var natt för henne.
 Hennes bruna hår åkte fram som en gardin framför hennes ögon. Som om inte de dunkla skuggorna i huset skulle försämra hennes seende nog så gjorde hennes tjocka, lång hår henne nästan blind. Hon satte håret bakom hennes små öron och fortsatte in i köket.

 Köket såg dött ut. Om dagarna var köket fyllt med liv, skratt och dofter, men nu var det tomt och öde. Sommarnattens milda ljus gav köket en gråaktig färg och ingav en känsla av att tiden stod stilla.
 Hon tog sig ett glas mjölk och satte sig på kökssoffan som stod vid fönstret. När hon tittade ut såg hästarna och fåren i sina hagar, björkar och grusvägen som gick ut mot den stora ängen. Hon greps av en stor längtan att få gå ut i sommarnatten. Sommarnätter var det bästa hon visste.

 Klä på sig? Det hann hon inte. Hon ville uppleva just denna stund, och den skulle förstöras ifall hon gick och klädde på sig. Hennes vita, knälånga nattlinne fick duga.
Hon stod på träbron utanför ytterdörren och blickade bort mot hästarna. En del sov och en del stod och åt gräs. Gabrielle blev än en gång påmind om att hästar var världens vackraste djur. Så stora men ändå graciösa, så vardagliga men ändå så magiska.
 Den ljumma vinden smekte hennes bara ben och lekte med hennes långa hår. ”Det måste vara det här som kallas lycka” tänkte hon för sig själv samtidigt som hon andades in sommarnattens berusande dofter.
Fylld av denna märkliga känsla skyndade hon sig bort till grusvägen och började gå med korta, snabba steg mot den stora ängen.

 Det var något speciellt med denna natt. Häggen blommade och doften överväldigade Gabrielle. Vinden var lekfull och det virvlade omkring små gula blommor i luften som Gabrielle aldrig hade sett förr. Hon frös inte, trots att hon bara hade sitt vita nattlinne på sig, och hon kände knappt de hårda gruskornen under hennes fötter.
 När hon äntligen var framme vid den stora ängen som kantades av en majestätisk skog så stannade hon upp. Hon såg dimmor som flöt omkring i luften och fylldes av ett lugn hon inte känt på länge. Hon var totalt avslappnad.

 Ju mer hon tittade på dimmorna, ju mer förvirrad blev hon. Var det verkligen bara dimmor hon såg?
 Dimmorna formade långa smala figurer som dansade över ängen. Vinden drog snabbt förbi Gabrielle, som om han också ville vara med i dansen. Vinden fick formen av en lång, vit och halvt genomskinlig drake. Dimmorna och vinden bugade för varandra och fortsatte sedan sin dans.

 Gabrielle hade svårt att tro på det hon just nu bevittnade. Hon stod på sidan av ängen och bara gapade. Deras dans band henne där hon stod, hon kunde inte röra sig och inte ens blinka.
 Med ens slutade dansen och dimvarelserna rörde sig närmare Gabrielle. De stannade och den största av alla svävade fram mot henne. Dimvarelsen var mycket längre än Lilo, minst dubbelt så hög, och tog nu en nästan fast form. Det var en kvinna, och hela hon omgavs av ett gultvitt sken. Hon hade en vit känning som räckte till just ovanför hennes knän och ärmarna på klänningen räckte till armbågarna och avslutades med halva strutärmar som svajade i vinden. Håret räckte ända ner till fötterna och virvlade sakta runt henne som om det hade ett eget liv.
 Gabrielle, som hade glömt bort att andas, drog nu efter andan. Dimvarelsen satte sakta upp fingret mot munnen och menade att Lilo skulle vara tyst. Allt som dimkvinnan gjorde verkade vara i slow-motion. Gabrielle svalde och lyckades blinka en gång.
 Dimkvinnan hade fortfarande ena handen mot sin mun och satte nu den andra handen bakom ryggen. Hon tog fram någonting skinande som Lilo först inte kunde fixera med blicken. Efter ett par sekunder hade Gabrielles ögon vant sig vid skenet och såg att det var någonting som liknade en glaskula. Dimkvinnan tog den i sina händer och sträckte fram den mot Gabrielle.
 Gabrielle kupade sina händer och tog emot gåvan hon fått av dimkvinnan. Dimkvinnan log ett varmt leende och Gabrielle log ett snett leende tillbaka. Dimkvinnan satte åter igen ett finger mot sin mun, sedan drogs hon och de andra dimvarelserna tillbaka mot mitten av ängen. Där förvandlades de till vanliga dimmor igen.

 Gabrielle blinkade ett par gånger. Hon stirrade på glaskulan hon hade i sina händer och sedan ut mot ängen igen. Allt såg ut som vanligt.
 Hon började gå hemåt igen, men hon kände sig inte ensam. Vinden lekte än en gång med hennes hår och blåste upp det i hennes ansikte för att kittla henne. Hon skrattade till och började springa hemåt. Solen hade börjat stiga.

 När Gabrielle kom in i sitt rum visade klockan 04.28. Hon satte sig i sin säng och stirrade på glaskulan. Skenet hade försvunnit och hon såg inget magiskt med den. Hon tänkte tillbaka till när hon fick den nere vid ängen, vad var det hon såg i kulan då?
 Gabrielle stirrade i väggen. Hon hade sett dimvarelserna dansa. Det var vad hon hade sett i kulan. Hon sänkte blicken mot kulan igen och denna gång stirrade hon inte på kulan, denna gång tittade hon in i den.

 Det hon nu såg var dimvarelserna som dansade i sommarnatten. Gabrielle hade fått en gåva som lät henne bevittna naturens magi närhelst hon ville.