Dörrar låses upp och jag stiger in i vad som för mig är en helt ny värld. Hjärtat bultar och intrycken blir för många på samma gång, från att ha varit i en totalt folktom korridor så tog jag bara ett enda litet steg genom en tillsynes ganska harmlös dörr in till helvetet på jorden. Jag stannar, sväljer min rädsla och ignorerar den plötsliga yrseln som drabbar mig. Sköterskan promenerar obesvärat vidare som om hon varit i hemmiljö och jag snubblar efter samtidigt som jag försöker ta mig samman. Allt jag kunde se var ett virrvarr av panikslagna stackars själar som bara inte kunde hitta hem till sitt eget hjärta.

– Hej alle personalen. Nu är jag visst sugen på kaffe! ekar entonigt gång på gång genom korridoren.
En kvinna springer fram och tillbaka genom korridoren och skriker att hon är nikotinist och jävligt röksugen med tårar rinnandes utefter kinderna. En kraftig tjej brukar våld mot en vägg i raseri och personalen har fullt upp med att försöka hindra henne från att skada sig själv och andra. Tack och lov är människorna här viktigare än inredningen.
– Hej alle personalen. Nu är jag visst sugen på kaffe! upprepas gång på gång som grädde på moset i detta totala kaos. En annan kille mumlar högt för sig själv och röker inomhus fast det är förbjudet, och det tycks vara det enda personalen finner lustigt i denna situation. De måste följa efter honom och ta cigaretten ifrån honom eftersom han uppenbarligen är i ett psykotiskt tillstånd och inte förstår bättre. Han verkar totalt okontaktbar.

Jag återgår till att oroa mig över mig själv. Jag darrar och stryker längs väggarna för att jag bara är så otroligt rädd. Inte för patienterna och vad de gör, utan för att alla här verkar så arga, ångestfyllda och olyckliga. Rädd för känslan av misär som genomsyrar detta sorgliga ställe, stanken av instängd ilska och sorg. Det finns bara elände på ett sådant här ställe och jag undrar vad jag egentligen gett mig in på. Mår jag bättre av att vara inlåst? Och framför allt, är det verkligen tryggare? Är man en fara för sig själv och för andra så bör man läggas in, men till vilken nytta, då det bara är att ta en gaffel och trycka in i ett eluttag?

Personalen går igenom mina saker ganska snabbt och slarvigt. De tar ifrån mig tändare och nagelsax eftersom människor kan använda det för att skada sig själva. De känner till mina problem, ändå frågar de mig bara om jag har något jag inte borde ha och jag ljuger och säger att nej, jag har lämnat in allt. Pah, visst. De är inte bara dumma, de är dessutom oprofessionella.

Jag blir tilldelad ett rum som är lika opersonligt och trist som resten av avdelning 2. Jag sätter mig på sängen och tar några djupa andetag, tar på mig mina hörlurar och lyssnar på synthpop och försöker smälta det jag just bevittnat. Avdelning 1 var så mycket lugnare. Det kunde man inte tro, eftersom ettan är akutavdelningen medan tvåan är en långtidsavdelning. På akutavdelningen var det några som var väldigt utagerande, men de flesta låg bara och sov. Där stannar man inte länge, det är mer ett ställe där man kan vila upp sig ett kort tag, sova om sig och samla krafter för att orka möta världen igen. Här uppe på tvåan finns de tvångsintagna.

Min rumskompis är en kvinna i fyrtioårsåldern och jag drar en suck av lättnad när jag ser henne. Hon verkar mest normal av alla, ganska osäker men ändå mest närvarande. Men så fort vi hälsat på varandra börjar hon fråga mig om hennes kläder var fina, om hon var tjock, om hon sminkat sig för mycket och så vidare. Jag svarar artigt att hon är väldigt fin och återgår till musiklyssnandet. Men hon lägger sig i sin säng, reser sig, lägger sig igen, suckar och suckar gång på gång tills jag blir galen av hennes satans suckande. Hon upprepar gång på gång att hon inte orkar och jag undrar för mig själv ifall alla här bara kunde upprepa samma saker om och om igen.

Som de andra gångerna jag la in mig själv på psyket gick de första dagarna till att sova, äta och bara bry mig om mig själv med alla beklagliga och melodramatiska problem. Det är vad jag gör bäst och jag håller mig ifrån de andra patienterna. Deras kaos smittar och jag blir upprörd och orolig så fort jag ser ett sorgset ansikte. TV:n blir min bästa vän och sängen min tillflyktsort.

När jag mår bättre blir jag intresserad av människorna som hamnat här. Man lär inte känna varandra, man lär känna varandras sjukdomar. Vad gör du här, vad har du för problem, vilken diagnos har du? Och här finns alla åldersgrupper. Jag var såklart yngst med mina 19 år, sedan var det ett par kvinnor som var kring 23-25 år. Den äldsta, av utseendet att döma, var en manisk kvinna som kanske var runt 45 år. Det var intressant att höra henne prata, för hon var aldrig tyst men upprepade inte heller saker om och om igen. Hon bad mig att sluta skrapa armarna och var väldigt moderlig, men berättade också om sin superhörsel och elallergi. Hon gick omkring med solglasögon för att skydda sig mot elen och påstod sig höra Telias telefonlinjer med någon snuskig Jan-banankille som kom med oanständiga förslag. En dag kom hennes son på besök, som inte kunde ha varit äldre än 13 år, och det syntes att han var otroligt obekväm i situationen. Och där har vi det igen, den sorgsenhet som genomsyrar avdelningens brus och som luktar värre än sjukhusdoften som etsat sig fast i väggarna.

Att vara på en sluten avdelning berövar inte bara friheten, utan man berövas också sina egna sätt att dämpa sin ångest. Flickor som grät över att de hade blivit ifråntagna sina rakblad, missbrukare som inte längre kunde droga bort sina problem. Det finns ingen utväg och absolut ingen reservplan, man genomled sin ångest med hjälp av utskrivna mediciner som sällan räckte till. Har man cancer går det förhoppningsvis att behandla, men att behandla ett misshandlat sinne har inte samma chanser för tillfrisknad. Läkarna kan inte säga att du antingen dör om ett år eller att du blir helt frisk och kan leva normalt igenom inom två år. Sådana exakta planer finns bara inte. Ofta får man leva med djävulen på sin axel hela livet, man måste lära sig leva med det och kanske ta mediciner tills den dagen man dör. Man skulle kunna kalla det emotionell cancer, ibland så svår att den är minst lika dödlig som en långt framskriden hjärntumör. Man vet bara inte riktigt när.

Jag byter rum, för jag orkar inte höra hur den suckande kvinnan inte orkar mer. Jag hamnar med en tjej, Alva, som var mycket lugnare men anorektiskt smal. Hon var nog den enda på avdelningen som sov utan sömnmediciner och mitt första intryck var precis som det jag fått av min första rumskamrat. Hon måste vara friskast här. Och vi var varandras motpoler som skapade en balans i vårt rum, jag med min övervikt och hon med sin undervikt. Hon var tyst och jag var högljudd.

Inte många dagar senare hade hon tagit en överdos av Tradolan och gick runt till alla toaletter för att trä en soppåse över huvudet. Personalen fick låsa alla toaletter och Alva fick extravak. En ur personalen höll ständigt ögonen på henne.

Under denna episod av min vistelse på tvåan träffade världens mest olyckliga tjej. Alva var ofta likblek, mungiporna hängde och ögonen utstrålade en svår melankoli som ingenting kunde rå på. Alva var för mig, för personalen och överläkaren ett mysterium.

Något annat som är väldigt negativt med att ligga på psyket är att alla jagar upp varandra. Då menar jag inte bara att en persons utbrott gjorde andra oroliga, utan det drev människor till besinningslös skräck.
Det går en epidemi hos unga kvinnor. De skadar sig själva av olika skäl, men oftast för att dämpa ångest och få utlopp för sin ilska. Och kväll efter kväll droppade blodet på golvet, trots att personalen till och med söker igenom patienter ända in på skinnet när de skrivs in. Det fanns ändå alltid någon som lyckats smuggla in någonting vasst.

Jag och en ung kvinna vid namn Sofia satt i korridoren och försökte koncentrera oss på att läsa tidningar. Det är svårt att tänka när man har ångest, och under svåra perioder då man är inlagd är det vanligt att man har en nästan konstant ångest som inte ens försvinner när man sover. Samma kväll hade en ny tjej blivit inskriven på tvåan och den här gången var det hennes tur att dra igång alla patienters oro. Hon gick inte ens in på en toalett och skar sig utan gjorde det mitt i korridoren. Sofia var rakbladsberoende och såg hon ett rakblad var det kört. Hon gick och försökte rispa sig med plastmuggar och jag satt kvar och räknade till tio. När hon kom tillbaka så bad hon mig att slå henne.

Hennes blick var milt sagt jagad, hon spände ögonen i mig men ändå visste jag att hon egentligen inte såg mig. Hela hon skälvde av blodtörst och det var som om hon blivit en målsökande missil, en destruktiv robot. Jag slog henne inte, istället gick jag till mitt rum och kastade en kruka i golvet och slog och sparkade på betongväggen. Jag visste precis hur hon kände sig, jag visste exakt hur ofantligt dåligt hon mådde och våra blickar förstod varandra varje gång de möttes under resten av tiden på tvåan.

– Hej alle personalen. Jag är visst sugen på kaffe!
Åååh, kan han inte sluta? Varje morgon börjar på samma sätt. Jag trycker kudden över huvudet i sökande efter tystnad. Det är Anton som är vaken och alert tidigt på morgonen och efter vad jag sett av honom så förstår jag att han är autistisk. Han bär vuxenblöja och upprepar saker om och om igen. Det finns inte mycket variation i det han säger och han är svår att få kontakt med. Det är bara kaffe som får honom tyst. Förutom att tjata om kaffe brukar han prata om Line och Lars och än idag kan jag inte förstå vad de är för människor. På dagarna jobbar han, så efter halv nio är det tyst på avdelningen igen. Medicinerna gör mig trött och jag somnar igen, vaknar inte förrän det är lunch.

Senare sitter Alva, Sofia och jag i mitt och Alvas rum. Jag har kommit dem närmast eftersom de är unga som jag, men senare upptäcker jag att det också är det enda vi har gemensamt. De vill dö, pratar självmord och när jag frågar dem om varför de skadar sig själva så svarar de;
– Av samma orsak som du gör det – för att dö.
Jag tittar förbryllat på dem i totalt oförstånd, och till svar får jag likadana blickar tillbaka. En avgrund växer mellan oss och kontakten vi först trodde att vi kände går sönder på mitten medan vi står på var sin sida med bara en repstump i handen.
För mig handlar det inte om att dö. Det handlar om att överleva.
– Kolla, detta sår borde sys, säger Sofia.
– Vadå, det är väl inte så konstigt att jag går och stoppar en påse över huvudet, säger Alva och ler stort. Leendet är nästan varmt och ärligt, jag var beredd på att få se en grimas men hon log faktiskt.

Tyckte hon att det var kul? De pratar om sina destruktiva handlingar som om det vore bragder. De verkar se det som en tävling. Mest destruktiv vinner! Allvarliga saker bagatelliseras medan andra små företeelser förstoras.
Efter det samtalet krossar Sofia en glödlampa mitt på dagen inne på en toa och ljudet av glas som går sönder klingar högt genom hela avdelningen. Personalen som för dagen är hennes kontaktpersoner springer fram och tillbaka och ropar på henne. Jag har en känsla av att det var det hon var ute efter också.

Kanske skaffar de sig historier som de kan berätta om senare, bygger upp ett alternativ till ett liv för att ha något att komma med. Och det är då jag inser att de har blivit sin sjukdom. Åh, vad jag önskar att de förstod att det inte behöver vara så. Jag tänker aldrig tillåta mig själv att bli min sjukdom. Över min döda kropp! Jag kommer alltid att kämpa för den individ jag är.

Och dagarna går, vissa sakta och andra fort. Människor skrivs ut, andra skrivs in medan de flesta ändå är kvar. Jag blir trött på den ostimulerande omgivningen, trött på dödshot från patienter och absolut utled på tristessen när medicinerna gör att jag inte ens orkar läsa. Pappa hurrar, och mamma med, för det är ett friskhetstecken. Visst kan jag också se det, men när kommer livskvalitén tillbaka?
– Du måste låta det få ta sin tid. Här sker inga mirakel över en dag. Vi kan inte heller lova att du kommer att bli helt bra, men vi kan däremot ge löfte om att vi kommer att göra vad vi kan för att hjälpa dig, säger avdelningens överläkare.
Och jag kan egentligen inte begära något annat. Nu vill jag hem.

Dörrar låses upp och jag stiger ut i vad som för mig är en helt ny värld. Hjärtat bultar och intrycken blir för många på samma gång, från att ha varit i en totalt familjär korridor så tog jag bara ett enda litet steg genom en tillsynes ganska harmlös ytterdörr in till helvetet på jorden. Jag stannar, sväljer min rädsla och ignorerar den plötsliga yrseln som drabbar mig. Mamma promenerar obesvärat vidare som om hon varit i hemmiljö och jag snubblar efter samtidigt som jag försöker ta mig samman. Allt jag kunde se var ett virrvarr av panikslagna stackars själar som bara inte kunde hitta hem till sitt eget hjärta.
Världen är inte så mycket annorlunda ändå.