Dagens vikt: 162,4kg.

Frukost: En riskaka och en kopp te.
Lunch: En Nutrilett-bar.
Mellanmål: Riskaka och te igen.
Middag: Nutrilett-shake
Mellanmål: En påse ostbågar 250g, en burk cremé fraische, två Pigall och en Ben & Jerry's Fairy Nuts.

Mia sneglade på vad hon skrivit, satte armarna på köksbordet och vilade ansiktet i sina stora, valkiga händer. Till och med hennes händer var tjocka, hennes handleder var grova och underarmarna åtminstone fyra gånger större än vad hon önskade att det skulle vara. Fetman spände ut hennes skinn och hon hade bristningar över hela kroppen, framför allt på överarmarna och magen.

Hon suckade och drog lite lätt i sin tröja. Den satt åt och spändes mot hennes kropp. Jag som var så duktig idag, vad hände? undrade hon. Hon föll för frestelserna gång på gång och visste inte varför. Visst, hon gick på svältdiet men det var egentligen inte hungern som gjorde att hon föll på målsnöret för varje dag. Inlindad i ensamhet och tristess så fanns det inget som lockade mer än att frossa. När hon satt med alla godsaker som glass, chips, läsk och choklad så kände hon sig lycklig för en stund. Sedan åt hon så fort att hon knappt kände smaken, bara tryckte i sig allt hon köpt på ICA Nära för en halvtimma sedan, och efteråt mådde hon fruktansvärt dåligt över sig själv. Det hade inte varit värt den ångest som kom efteråt när hon förstört en hel dag av försök till att ta kontroll - ändå upprepades matmissbruket ständigt.

Hon visste att alla tittade på henne när hon vaggade in på affären. Skammen i att stå vid kassan och lassa upp alla påsar med ostbågar, chips, chokladpraliner och ironiskt nog måltidsersättningar för viktnedgång på bandet var stor, men inte lika stor som hennes behov av att få ta med sig varorna hem, sätta sig framför sin TV och umgås med Vänner på femman samtidigt som hon åt och åt och åt. Svetten rann från hennes ansikte av ansträngningen i att gå till affären och tillbaka.

Hon tog stöd från köksbordet, hävde sig upp och satte mål mot badrummet. Det kändes som att hon rullade in på toaletten och mötte sin spegelbild. Dubbelhakorna var oändliga. Hon plockade upp sin tandborste för att borsta tänderna men hejdade sig och tittade på skaftet. Hon skulle kunna reta sina kräkreflexer med den, det som låg i hennes mage kunde lämna hennes kropp bara hon vågade. Efter en kort stunds övervägande la hon tillbaka tandborsten, utan att ha borstat tänderna, och vände sig bort från sin spegelbild. Allt var så meningslöst, hon skulle aldrig bli smal, så hon la sig i sin mjuka säng och väntade. En ny dag skulle komma med nya chanser, men Mia visste att hennes längtan efter att fylla tomheten skulle göra att morgondagen spenderades på samma sätt. Gårdagen och dagen före den hade sett likadan ut, hennes matdagbok varierade nästan aldrig och nästa kväll skulle hon också sitta och hetsa i sig allt hon hade råd med för dagen.

Pengar. De rann mellan hennes tjocka fingrar, hon åt för mer än vad hon hade råd med egentligen. Maten var hennes bästa vänner men också hennes värsta fiender.

Hon måste ha somnat någonstans mellan tanken på smala kroppar och hennes crosstrainer som stod och dammade i vardagsrummet, för plötsligt kom ljuset in mellan gardinerna och väckte henne. Hon öppnade ett öga, men slöt det snabbt och drog upp täcket över huvudet. Ännu en dag av ensamhet, ännu en dag utan syfte. Hon kunde inte somna om, drömmen om chokladpraliner som hon åt flera i taget hade väckt hennes mage. Hon samlade energi och kastade av sig täcket, kisade mot solen och gick till badrummet för att väga sig. Vågen knarrade under hennes vikt, den såg ut att dra en suck av lättnad när hon klev av den. Sedan gick Mia in till köket för att göra frukost; ett par riskakor och te.

Dagens vikt: 162,7kg.

Frukost: En riskaka och en kopp te.

Balkongen var dold från solen, hon satte sig i plaststolen som knappt höll för hennes vikt och kedjerökte tre cigaretter på raken. Det här var därför hon orkade stiga upp på morgonen - dagens första cigaretter som smakade så gott. Medan hon betraktade röken så funderade hon på vad hon hade i kylskåpet. Det hade blivit en ful ovana att gå och kolla kylskåpet så fort hon hade tråkigt, det var som att kroppen rörde sig dit på ren reflex när det inte fanns någonting annat att göra. Det var väldigt sällan som Mia åt för att hon var hungrig, det var ofta på grund av ett otroligt sug eller ren tristess.

Livet tedde sig tomt, chattkompisar på nätet kunde inte fylla hålen som uppstod i tid och rum. Mia tog morgondosen av Efederin och hoppades att hon skulle bli piggare och mindre hungrig. Hon tog Xenical för att fettet skulle gå rakt igenom hennes kropp och ut när hon gick på toa, men ingenting verkade bita på hennes extrema fetma. Hon visste det inte själv, men hennes drag var väldigt vackra. Ansiktet hade karaktär, hon hade vackra runda kinder och mörkbruna bottenlösa ögon. Hennes hår var svart och kortklippt. Hennes kropp var för bred för att en eventuell älskare skulle kunna dela säng med henne, men att bli älskad av en man hade hon för länge sedan slutat hoppats på. Ensamheten var hennes största fiende, hon tänkte att om hon bara hade en vän att umgås med så skulle saker bli så mycket lättare. Ändå isolerade hon sig, hon hade för länge sedan glömt hur man träffar människor och även om hon skulle göra det så var hon rädd att de skulle avsky hennes feta kroppshydda.

Klart att folk stirrade. Hon åt aldrig ute, inte efter den gången hon åt en mjukglass utanför ICA och några ungdomar stod och sneglade på henne, talade med låga röster. De talade såklart om hur vidrigt det var att en tjock människa åt glass - i Mias huvud var det i alla fall en självklarhet. När de sedan kom fram till henne fick hon panik och visste inte vad hon skulle ta sig till, men de frågade artigt om hon kunde köpa ut cigaretter till dem. Trots att de uppenbarligen pratat om hur de skulle få tag på cigg så kunde Mia inte sluta tänka att de säkert fnittrade åt hennes klotrunda mage som spände ut hennes kläder till max. Varför skulle de inte skratta och ha kul på hennes bekostnad? I skolan hade hon lärt sig att det var en dödssynd att ha några extrakilon, hur illa var det då nu när hon inte kunde sitta bredvid någon på bussen för att hennes mage och lår behövde båda sätena? Mia var en freakshow utan dess like, i sina egna ögon.

Fetman skulle ta hennes liv en dag. Hon var så plågsamt medveten om det, men klarade ändå inte av att förlora de kilon hon lagt på sig. Det hade inte alltid varit så - Mia brukade ibland ta fram ett fotoalbum från sin student då hon i och för sig hade en liten mage, men hon var knappast tjock. Ordet "tjock" hade fått en helt ny mening under tiden som hon ökat och ökat i vikt. Hon önskar att hon kunde gå tillbaka i tiden och berätta för den osäkra 19-åringen att hon skulle vara stolt och glad över sin kroppsform. Tänk om hon bara vetat om hur illa det tillslut skulle bli! Då skulle hon inte hatat sig själv, sin kropp, i ett så tidigt stadie.

Dagarna i ända kedjerökte hon för att minska hungern, hon tog sina effar och Xenical men det slutade ändå med att hon frossade i godsaker. Crosstrainern var för jobbig att använda, hon tvivlade på att den ens skulle palla hennes vikt. Hon var fast i en ond cirkel och hennes försök att komma enkelt undan genom medicin var lönlösa.

Vad spelar det för roll om man bär tio, tjugo eller hundra extrakilon? Människan under huden och bakom fettet var en fantastisk person, någonting som Mia inte kunde se när hon mötte sin spegelbild morgon och kväll. Mia var inte bara tjock, hon var en person med kvalitéer som aldrig fick komma fram på grund av hennes djupa depression orsakad av att hon lärt sig att ju mindre man vägde, desto mer hade man betydelse.

En Efederin. Två. Fem. Tio. Fem till. Bara fem till. Okej, jag kan ta några extra. Allt som allt slutade det på 25 effar och till Mias förskräckelse började hennes hjärta rusa. Det kändes inte alls som när hon tagit den regelbundet, det började värka i bröstkorgen och hjärtat slog hårt och fort för att pumpa hennes kropp full med Efederin, hennes organ kämpade hårt för att göra sig av med giftet. Halsen snörde ihop sig, det var svårt att andas och hon tänkte att Nu händer det, nu orkar min kropp inte mer. Hon var hellre död än fet, och eftersom hon inte kunde bli smal så fanns bara döden kvar.

Kippandes efter luft ringde hon 112, men ångrade sig när hon fått tag på en telefonist. Hon skakade så kraftigt att hon fick krypa mot sängen, hon svettades som den gris hon trodde att hon var och kröp upp i sängen.

Mias kropp tog sig aldrig ur sängen. Ändå var det inte fetman som dödat henne, utan hennes självhat. Hon visste att hon skulle dö, men hon vägrade låta hennes skyhöga kolesterolvärden döda henne långsamt utan fann tröst i att hon tagit tabletter. Hon hade vunnit. Fetman dödade henne inte och när hjärtstilleståndet var ett faktum så såg hon ett vitt dis fylla rummet, en ängel kom ur ljuset och sträckte fram sin hand mot henne. Mia tog handen och ängeln lyfte henne ur sängen. Nu var Mia lätt som en fjäder, på andra sidan skulle hon äntligen få lyfta från marken. Aldrig mer skulle hon behöva leva som en fånge i sin egen kropp.