Hon. Hon som var hon, inget annat. En Hon, en ingen. Hon är bara ett tomt ansikte i mängden.

Hon hade suttit i det trånga undersökningsrummet i en timma nu. Det låg en stank av antiseptiskt rengöringsmedel i rummet och mumlet utifrån akuten var lågt och nästan sövande. Sammanbitet stirrade Hon ut i tomma intet men polismännen som höll henne sällskap såg att blicken ändå var närvarande, kalkylerande. Hon vred händerna i sitt knä, skiftade ställning som om hon hade myror i kroppen, men ändå var blicken stadig och lite suddig. Hon satt med kappan på, två knappar var bortslitna efter bråket som gjort att polisen tillkallats, under den hade Hon endast ett nattlinne och på fötterna satt ett par rosa crocs på bara fötter. Den unga kvinnan var osminkad och hade tovigt hår, hela intrycket av henne var att hon var ovårdad och sliten, och väldigt väldigt liten. Som ett barn som förlorat sin oskuldsfullhet, ersatt av personlig tragedi.

Eftersom Hon inte störde någon och inte visat något tecken på att bli våldsam igen sjönk polismännen djupare och djupare ner i stolarna. Den ena grävde i sin snusdosa, rullade en prilla mellan sina fingrar och förde in den i munnen och under sin läpp. Det gick fort och prillan satt rätt på plats. Han var lång, men inte grov som många polismän brukar vara utan snarare tanig. Den andre polismannen var lätt lönnfet och troligtvis mycket äldre, han såg trött ut där han satt. Han önskade sig en kopp kaffe, förutom den antiseptiska odören och den underliga flickan som presenterat sig som "Dra Åt Helvete" skulle det lika gärna kunnat vara en kväll på stationen. Ja, lite kaffe skulle ha suttit fint.

- Fan, vilken jobbig dag det har varit. Det ska bli skönt att åka hem sen. Jag slutar snart, sa den yngre polismannen och drog ut armen för att blotta klockan på sin vänstra handled. Den visade på 21.27. Han fortsatte;
- Jag satt uppe inatt och såg Sverige - Tjeckien, sedan åkte jag direkt till jobbet. Nu är jag inne på min tolfte arbetstimma, jag är så jävla slut nu att det kan du inte ana! Det ska bli jävligt skönt att komma hem och ta det lugnt.

Hon ryckte till och flyttade blicken snabbt till polismannen och sedan tillbaka till tomma intet. Hans ord var så opassande och fräckta att de punkterat hennes inre samtal. Ja, han hade det säkerligen otroligt jobbig, stackarn. Hon släppte taget om sina händer, flyttade dem till britsen och rev i det tunna lagret papper som låg över, för att sedan föra ihop händerna igen och vrida dem mer intensivt mot varandra. Hon skakade samtidigt på ena foten, snart skulle hon inte kunna kontrollera sig själv längre.

- Jag går ut och kollar om de är på gång, sa den äldre polismannen och gick ut, stängde noggrant dörren om sig.

Det skulle bli så enkelt. Hon hade pratat sig ur liknande situationer förut. Visst, Hon hade aldrig lyckats med det när hon blivit intagen för bedömning genom polishandräckning, men Hon visste att psyket ofta var så överbelagt att de helst skickade hem patienter även om de var i behov psykiatrisk slutenvård. Nu hade Hon hållit sig lugn, hon skulle bara prata sig ur situationen och säga det psykiatern helst ville höra; hon behövde bara komma hem och få lite sömn. Ja, det skulle hon säga med lugn och säker röst. Nej, hon hörde inga röster. Nej, hon ville inte skada sig. Det var precis vad hon skulle säga när läkaren ställde frågorna. Hon kände till dessa bedömningar som baksidan av hennes hand. Det skulle gå så lätt.

Polismannen kom tillbaka med en läkare. Den unga kvinnan svalde hårt och satte händerna i ett fast grepp om britsen. Hon behövde bara hålla ut en stund till, Hon höll fast sig för att inte förlora kontrollen. Till hennes fasa uppdagade sig en läkare hon haft förr, en man hon avskydde. Hans ansikte var häpnadsväckande avlångt, hela han var avlång och var som vanligt, tänkte hon, klädd i de där jeansen som var på tok för korta och en grå stickad kofta över en mörkbrun t-shirt. Han sträckte fram handen och hon tog den, men kunde inte låta bli att torka av sin hand mot sin kappa när han släppte greppet om den. Bakom läkaren skymtade hon en skötare, en man som Hon också kände igen och tyckte om. Ulf, en man som hade en välvillig uppsyn. De utbytte blickar och han log mot henne. Han var längre än läkaren men gav ett mjukt och öppet intryck. Hon log tillbaka, ett hjälplöst litet leende som var väldigt svårt att frambringa.

- Hum... började han. Som han alltid gjorde förut, för tusen år sedan när han var hennes läkare. Hans röst röst var löjligt djup, som om han gjorde till rösten.

Sedan ställde han standardfrågorna. Hon nekade på vad som lät som anklagelser från läkaren. Nekade på alla punkter.

- Jag är bara trött, om jag får fara hem och sova blir det säkert bra.
- Jag ska bara ringa till ditt boende, sa läkaren och vände på klacken.

Hon svor tyst för sig själv. Ringer han hem till hennes boende är det kört, det visste hon. Efter bråket, det som gick från ett hetsigt verbalt bråk till ett rent fysiskt där Hon blev fasthållen och sedan slet sig ur deras grepp för att springa ut genom dörren ut till tomma gator, så hade hon ingen chans att ta sig ur detta. Svetten bröt ut, trots att Hon bara hade sitt nattlinne på under kappan och rummet var svalt. Greppet på britsen hårdnade utan att Hon märkte det, alla muskler i kroppen spändes. Fångad som en råtta, snart skulle katterna sluka henne. Hon flackade nu med blicken, kunde inte hålla den stadig. Var fanns nödutgången? Polismännen fanns fortfarande med i undersökningsrummet, och gjorde ingen ansats att gå trots att läkaren lämnat kvar skötaren. Gäspningarna avlöste varandra, de kunde knappast vara medveten om hur trångt rummet plötsligt blivit.

Skötaren Ulf som Hon kände från förr, drog till sig en pall och satt sig mittemot henne. Han började prata med henne, berättade om att han tagit sig an en kattunge, och han var så vänlig mot henne att Hon svarade honom så gott hon kunde. Himlen hade fallit ner, men Hon försökte ändå visa uppskattning för att han var den han var, att han valt sitt yrke för att han brydde sig om patienterna. Himlen hade fallit ner, men Hon försökte visa att det fortfarande fanns en spillra av henne som inte drivits till vansinne.

Läkaren kom tillbaka och avbröt samtalet och hennes vilt stormande tankar.

- De verkade inte vara villiga att låta dig komma hem just nu, så det är nog bäst om du blir inlagd en natt åtminstone.

En natt är en natt för mycket, tänkte Hon. Det var ett för högt pris att betala, en natt. Ingen som inte upplevt vad hon upplevt skulle någonsin förstå hur hemskt en enda natt skulle vara. En natt i helvetet är för lång.

Hon invände och läkaren insisterade.

- LPT, konstaterade läkaren. Tvångsvård.

Ett andetag.

Två.

Tre.

- Okej, sa Hon dröjande och reste sig. De gick ut i korridoren och hon stretade inte emot. Till sitt stora förtret följde de uttråkade polismännen med och placerade sig på var sin sida av henne. Hon följde läkarens ryggtavla genom korridoren.

Hon samlade sig, hjärtat rusade och hon tog sats. Musklerna som var dolda djupt under lager av fett och ärrvävnad spändes. När läkaren vände åt vänster i en korsning skyndade hon på stegen och fortsatte framåt, mot akutens utgång.

Vad som sedan hände gick väldigt snabbt. Hon ökade på stegen tills hon sprang och siktade in sig på låset som hon visste att man kunde öppna inifrån, nådde hon bara fram så skulle hon faktiskt ha en chans. Hon sträckte sig mot låset och dörrhandtaget när händer greppade hennes axlar och armar. Hon slet sig hetsigt ur deras grepp, gång på gång, och kastade sig förtvivlat mot glasdörren.

Plötsligt slutade Hon se. Ögonen vände sig inåt och såg hennes nakna förtvivlan, den brinnande ångesten. Vad som kändes som tusen händer greppade henne överallt. Hennes axlar, armar, händer, ben, Hon kände hur hon kämpade emot som om det gällde livet. Det gällde livet.

Hon hade lovat sig själv att vad som än hände så skulle hon aldrig tillbaka till helvetet, hur smärtsamt livet än var så var det som att bli bränd levande utan att dö när man var inskriven på slutenvård.

Med en styrka Hon inte visste att hon hade slet hon sig ur deras grepp gång på gång, men nya händer grabbade ständigt tag i henne. Det gjorde ont och det skulle snart bli blåmärken över hela henne, men det fick göra hur ont som helst. Hon var bara tvungen att fly, det fanns ingen logik längre. Det var en djurisk instinkt.

De ropade på förstärkning eftersom Hon blivit för stark och patienterna på andra sidan av glaset kollade med ett häpet intresse på vad som hände inne på akuten. Den unga kvinnan skrek, först SLÄPP SLÄPP SLÄPP, sedan SLUTA SLUTA SLUTA och tillslut skrek hon ordlöst. Fler händer greppade henne och Hon ville att de skulle låta henne gå. I ren desperation bytte hon taktik från att slita åt sig sina armar till att stampa människorna på fötterna. Hon stampade så hårt hon kunde och fötterna som omringade henne drog sig bakåt, som om de blivit tagen på sängen av hennes krigskonst. Detta hade de inte kunnat föreställa sig skulle hända.

- Vi tar tag i hennes ben och lyfter upp henne, okej? hörde Hon en röst säga.
- Vilken tur att hon bara har crocs på sig, sa någon annan och Hon hörde skratt.

Hon. Hon som var hon, inget annat. En Hon, en ingen. Hon är bara ett tomt ansikte i mängden.

Så förödmjukande. Om de bara visste varför, om de bara visste att Hon kämpat för sitt liv. Då skulle de inte skratta, hur skulle någon kunna skratta?

Slaget var förlorat, det visste hon. Skriken avtog för att Hon inte längre kunde fylla sina lungor med luft och hon kände tusen händer lyfta upp henne. Hon sparkade och stretade emot men hennes krafter hade sinat, Hon var nu under deras kontroll.

Plötsligt var hon inne i undersökningsrummet, den här gången nedtryckt med ansiktet mot britsen och armarna låsta bakom ryggen i ett polisgrepp. Någon pressade ett knä mot hennes rygg och det gjorde ont, men vad som var ännu värre var att hennes hjärta rusade och att Hon hyperventilerade okontrollerat.

- JAG, KAN INTE, ANDAS! skrek Hon i förtvivlan.

- Släpp henne! utbrast Ulf. Han visste bättre, han visste att Hon led.

Poliserna lättade lite på sina grepp och när Hon inte försökte slita sig loss längre så vågade de släppa henne. Hon föll ihop mot britsen och kippade efter andan, det kändes som att hennes lungor hade imploderat. Andfådd drog Hon girigt efter luft, men lungorna var trasiga. Det vitnade framför hennes ögon men hennes andning saktade efter en stund in och Hon blundade. När hon öppnade ögonen igen kunde hon se genom det vita som sakta tonade bort.

- Okej, okej, okej... sa Hon. Lika plötsligt som hon blivit blind för omgivningen blev hon nu fullt medveten om den, om två stora securitasmän som stod vid dörren, poliserna som placerat sig om var sin sida av henne där Hon låg utslagen och fortfarande var lite andfådd där hon låg framåtstupa på britsen. Ulf stod upp och såg på henne. Hon kollade upp mot honom och vädjade med stora sorgsna ögon, jag är inte såhär egentligen.

Om Hon hade kunnat, så skulle hon ha gråtit. Hon saknade att kunna låta sorgen rulla nedför hennes kinder, saknade den sälta som tårarna gav när de nådde mungiporna. Det var länge sedan som Hon grät, så länge sedan att hon inte kunde minnas när.

Kvinnan, eller flickan - det var svårt att avgöra - kände sig besegrad. Efter en stund gick poliserna men securitasvakterna stannade kvar. Hon drog sig mödosamt och sakta upp och satte sig på britsen. Nu skulle poliserna få åka hem till sina flickvänner, eller kanske sin fru och barn, glömma hon som var ett det och sova gott. Deras arbete var gjort, och de hade gjort det bra.

Hon. Hon som var hon, inget annat. En Hon, en ingen. Hon är bara ett tomt ansikte i mängden.

Hon tog av sig jackan och drog upp tröjärmen. Tyget var varmt och blött, hennes gamla sårskorpor på redan ärrade armar hade gått upp under tumultet. Inte för att Hon brydde sig, inte för att någon annan brydde sig. Hon tog på sig jackan igen och lät axlarna sjunka ner, lutade sig fram och vilade ansiktet i sina händer.

Nu skulle Hon förflyttas. Den löjligt avlånga läkaren med sin konstlade djupa röst frågade om Hon skulle följa med utan problem och Hon nickade. Så gick de, läkaren först, securitasvakterna på var sin sida om henne och skötaren Ulf bakom. Den här gången rundade Hon hörnet där läkaren gick och följde med. Det var en lång promenad genom kulverten under sjukhuset.

- Det här är som att gå den gröna milen, muttrade Hon och flackade med blicken efter en möjlighet att fly igen, men idén var dödfödd. Hon var så trött nu. Såklart skulle Hon inte kunna ta sig därifrån. De kom fram till en hiss som tog dem upp till de välkända korridorerna utanför de slutna psykiatriska avdelningarna. De ringde på klockan och en skötare öppnade dörren till avdelning nummer två.

Hon stannade.

- Jag kan inte gå in, sa Hon bedjande till Ulf - den enda av männen som Hon ville tala med. Han såg ledsen ut, och Hon uppfattade det som att han var uppriktigt ledsen över att Hon var tvingad att gå in.

Männen knuffade in henne, samma sekund som Hon tagit ett steg över tröskeln började Hon att skrika.

- FANS JÄVLA IDIOTER! JAG VILL HEM! JÄVLA SKIT, SATANS JÄVLA SKIT!

Allt som kom ur hennes mun var svordomar - inne på avdelningen gick hon fram och tillbaka skrikandes, Hon var inget annat än ett djur i en bur och det här djuret sparkade en sopkorg tvärs över korridoren, välte ned ett bord och slog knutna nävar mot det okrossbara glasen som skiljde henne från världen utanför. Ilskan men framför allt rädslan gjorde att hon tappade kontrollen fullständigt. Hon kunde inte vara stilla, hon ville inte vara stilla.

Någonstans var Hon medveten om vad som hände. Någon hade dragit loss larmet och korridoren fylldes av personal från olika avdelningar som skyndat sig dit så fort de hört larmet gå. De betraktade hennes bärsärkagång, försökte tafatt att ta fast henne. Hon andades tungt och var så rasande att hon såg omgivningen genom en svart tunnel, när någon kom nära och försökte greppa hennes handleder så svor hon dem rakt upp i ansiktet. Hon samlade en stor spottloska i munnen och spottade på den avlånge läkarens fötter.

- Du väcker de andra patienterna, sa en kvinna som Hon kände igen men inte visste namnet på. Det fick henne att försöka lugna sig lite. Hon hade ingen respekt inför sig själv, men andra människor som likt henne utkämpade sin personliga kamp inifrån respekterade hon fullt ut.

Personalen bytte taktik från att tafatt försöka grabba tag i henne till att tränga in henne i ett rum med en säng. Hon gick i cirklar och rev ner en stol. Ingen försökte prata med henne, det hade varit lönlöst. Hon visste inte vad som hände, men de verkade vänta på någonting.

Hon var på psyket. Hon hade lovat sig själv att aldrig återvända och men hade hamnat där ändå. Hon var inte sinnessjuk, inte som de andra patienterna. I alla fall trodde hon inte det. Hur definierar man sinnessjukdom? Var går gränsen? Allt hon visste var att hon inte var som de andra patienterna, Hon tillhörde inte dem.

Tillslut satte hon sig ner på sjukhussängen som var placerad i rummet de trängt in henne i. Det var fullt av folk där och hon blev med ens rädd för att de skulle slå henne, våldta henne, spänna fast henne. En annan läkare hade inkallats, och Hon kände även till denna läkare. En utländsk kvinna som troligen kom från Polen, en kvinna som Hon föraktade.

Hon satt på sängen och försökte lägga band på sig själv innan någon annan gjorde det. Hon la band på sin djuriska instinkt innan någon skulle lägga henne i bältsäng.

Tvärt blev Hon trött. Tröttheten sköljde över henne men mentalt så vaknade hon upp. De här människorna skulle inte skada henne genom att slå eller våldta henne. Nej, på den psykiatriska slutenvården skadade man människor genom att utsätta dem för vård. Läkaren fuktade sina fylliga läppar och funderade högt vilka mediciner som hon skulle ge till Hon.
- Jag vill bara sova. Ge mig mina Stilnoct.

Hon vägrade annan medicinering. Hon brydde sig inte längre om någonting annat än att hon ville sova, och när hon fått sina Stilnoct la hon sig mellan sjukhusdoftande lakan, vände sig mot väggen och drev utmattat in i sömnens mörka rike, med vetskapen om att ett extravak satt med ögonen riktade mot henne. Hon sket i allt, hon hade kämpat så hårt men utan framgång.

Sömnen kom nästan direkt, som en befrielse. Hon visste att hon skulle vakna upp och att hon skulle ha ont, att blåmärkena redan fortplantat sig på hennes kropp, men just nu sov hon och ville aldrig vakna igen.

Morgonen kom med en sjuksköterska som väckte henne för att ge henne sin morgonmedicin. Det fanns inga fönster där hon låg, hon kunde bara höra surret från den nu vakna avdelningen. Sömndrucken satte hon sig upp och svalde tabletterna.

Hon var besegrad.

Hon. Hon som var hon, inget annat. En Hon, en ingen. Hon är bara ett tomt ansikte i mängden.