Vinden blåser sakta och ruskar aktsamt om bland björnarnas nakna kronor. Det råder en totalt tystnad där ute, inget tecken på liv finns och det är begripligt med tanke på vilket praktexemplar just denna natt är på en typisk januarinatt. Om det inte vore för rörelsen bland trädens frusna grenar så skulle man nästan kunna tro att tiden står stilla. Det är som om natten håller andan, som om hela världen försatts i en total istid. Där bland skuggorna fanns inget liv.

Djupt inne bland duntäcket, invirad i lakan ligger någon som inte fryser. Tvärt om, hon kastar sig fram och tillbaka i värmen från sängen och svettas ymnigt. Inlindad i sommarvärme och i kontrast till den hårda vintern utanför begrundar kvinnan natten. Mörkret svider i hennes ögon, tystnaden skriker i hennes öron och hon kan inte längre skilja på varmt och kallt. Kontrasterna tar ut varandra, svart och vitt är inte så olika ändå.

Tankarna rinner som vatten i hennes huvud, helt utom kontroll och med en så stark ström att ingenting egentligen fastnar. Det är som om alla tankar snurrar snabbare än vad hon hinner uppfatta, som ett öronbedövande sorl i bakgrunden håller det henne vaken.

Vad är klockan nu? Hon har slutat att titta. Allt hon begär är att natten ska förvandlas till dag, till ljus och den trygghet och lugn det skänker. På nätterna händer något speciellt, likt magi hamnar hon i en annan värld. Den påminner om den hon lever i om dagarna, men är så kraftigt förvrängd att hon städigt luras på vad som verkligen sker och inte. Varje kväll ber hon en stilla bön om att nätterna bara är illusioner, för oftast ser hon ingen skillnad och förloras totalt i det stora svarta. Numera har hennes nattliga demoner blivit en andra verklighet, lika sann som dagarna men ändå helt skilda från varandra.

För nätterna slukar henne alltid med hull och hår, tuggar blodtörstigt hennes hjälplösa kropp och sväljer allt som en gång varit något vackert. Hon vet aldrig vad dessa märkliga timmar ska göra med henne, men när hon når ytan av smärtan i att ligga sömnlös vet hon att hon har blivit tokig. Natten har blivit personifierad där i mörkret och kylan; som djävulen för de kristna och Gud för djävulsdyrkare. Ibland anar hon ögon någonstans i sömnlösheten och så länge monstret är vaket finner hon ingen ro.

Vargtimmen är förbi, men ändå ligger hon stel som en pinne bland gosedjur och sina lila lakan. Alla dessa spänningar gör att hon känner sig i det närmsta tyngdlös och det vore som att hon svävade några millimeter över sängen. Inbillade nålar sticker i ryggen, denna spikmatta borrar sig in och lämnar blödande sår. Men när morgonen kommer och bär med sig sitt ljus och sinnesro förstår hon att det inte handlar om blödande sår, utan om svettdroppar som runnit natten lång.

Sömnlösheten är som att vara fast mellan vakenhet och dröm. Verkligheten framställs som drömd och drömmarna som verklighet. Regler och lagar slutar att gälla och det som går upp måste inte nödvändigtvis komma ner.

När kvällen sänker sig vet hon vad som väntar och redan då byggs spänningar och obehag upp. Ju mer klockan tickar, desto mer matas den inre ångestproducerande ugnen, fortare och fortare, hetare och hetare.

Det viktiga, det enda som hjälper, är att aldrig gå till sängs. Men hur mycket man än spjärnar emot så tränger sig det totala mörkret sig på. Tröttheten förlamar förnuftet och det tar inte lång tid innan man fastnat i nattens virrvarr av tankar och stickningar. När mörkret sänker sig över världen och fryser till, så lämnas de sömnlösa i en istid med en rastlöshet krypandes i benen.

Ibland stiger hon upp för att ta ett glas vatten eller för att gå på toa. Någonstans vet hon ändå att det bästa vore att sitta uppe hela natten istället för att tjurskalligt försöka finna ett lugn i sängen som bara blir mer obekväm för var minut som går, men det finns fler rädslor som gör att hon väljer nattbäddens tortyr framför att ta en kopp te och läsa en bok. För hon vet, att om hon inte försöker sova så blir morgondagen minst lika horribel som natten. Bredvid sömnlöshetens terror ligger morgonens trötta och sömgångaraktiga känsla som inkräktar på alla annars klarvakna upplevelser. Inte sällan hamnar hon i detta tillstånd under dagarna på grund av ansträngda och ängsliga nätter, då hela dygnet flyter samman och gränserna suddas ut. Natt är dag och dag är natt, det finns ingen ända.

Gryning. Det vackraste ordet som finns är gryning. Det är hennes tröst, hopp och längtan. Det börjar med att en svart himmel får antydningar av mörkblått i norr, sedan i takt med att solen går upp stiger även hennes sinnesstämning och ger henne en känsla av inre frid. Hon kramar sin favorit bland de många gosedjuren, ett lejon med silkeslen man, och bevittnar dagen som växer till liv. Ljuset som minut efter minut blir mer påtagligt inger en lugnande känsla av att den natt som gett intrycket av att vara för evigt inte kan vinna över solens kraft. Tiden som tycktes stå stilla för en stund sedan kan inte förhindra det mirakel som sker var morgon. Detta är allt bevis hon behöver, bevis på liv och på ett bredare spektra än vad nattens förledare gav sken av att det fanns.

Lugnet börjar infinna sig hos henne och till lejonet i sin famn upprepar hon ordet "gryning" om och om igen. Stillheten sänker sig över världen och nu skulle hon kunna somna leende, för än en gång har hon segrat över hennes största fruktan och vet att den nu är långt borta. Men om hon somnade nu så skulle hon även slumra ifrån den vackra känslan gryningen skänker, därför väljer hon som vanligt att sitta och betrakta solstrålarnas under. I ljuset blänker hennes råttfärgade hår, sminkresterna runt ögonen blir allt tydligare och de djupblåa ögonen speglar fridfullt det annalkande dagsljuset.

Livet är ett mirakel, tänker hon och låter ett varmt leende sprida sig inifrån och ut. Plågan har ersatts med tillfredställelse och i den stilla morgonrodnaden säger hon för sig själv:

– Det var ändå värt det.