Hennes tårar passade inte in i morgonsolen och de öppna vidderna i det norrländska landskapet. Gråten skar sig mot lugnet, vindens mjuka susning och sommarnatten som gick över i gryning. Flämtningarna avlöste varandra medan hon gick i rask takt i uppförsbacke – hon var som olja mot vatten, som en svart klick i en vit oändlighet där hon stånkade, grät högt och skyndade på stegen. Så onaturlig, så malplacerad. Stigen hon gick på slingrade sig uppåt, hon fortsatte jagat att ta sig dit men snubblade hela tiden, mellan tårarna var världen för henne grumlig och utan fokus. Klänningens kjol var inte längre av samma beiga färg som det övriga tyget eftersom hon skrapat upp sina knän på vassa bergsstenar och grus. Klänningen började bli mer och mer röd - men det mesta av blodet tillhörde inte henne.

Hon var vid toppen av berget och alldeles slut och andfådd, hennes andetag hackade efter gråten. Den unga kvinnan slängde sig över en sten och med översikt över fälten där kor och får betade, hon gav hon ifrån sig ett gällt skri som rev sönder halsen. Hon kunde inte hålla tillbaka det, det var som att spy när man är illamående. De bara kom, ett skrik av hopplöshet blandat med panik och tårarna ville bara inte sluta rinna, lika lite som hennes röst inte kunde sluta skrika. Magen krampade och hon svalde för att inte kräkas, fokuserade enbart på att inte låta sig själv kräkas. Hon avledde sig själv genom att titta på naturen, de olika nyanser av grönt som omgav henne, djuren och den svaga doften av syrenens blommor. Med andan i halsen torkade hon sina tårar och såg ut över djuren som blivit lite skrämda av henne. När hon börjat sansa sig, sakta andas lugnare, tänkte hon tillbaka på vad som hänt och vad som nu väntade henne.

Hon var en piga vid namn Elisabeth. Hennes områden att sköta på gården var korna, att mata dem, mocka och mjölka dem två gånger om dagen. Hon gjorde ett bra jobb och var aldrig sen, hon trivdes väldigt bra med det hon gjorde. Men nu visste hon att hon inte kunde återvända till sitt arbete, inte efter det här.

Allt hon kunde se framför sig var blodet. Blodet och hennes husbondes spöklikt vita ansikte. Hon såg köket, en tapet var fylld av röda fläckar och pistolen han använt som bara låg ett par decimeter från honom. Men det värsta var att han fortfarande blödde, blodpölen växte och verkade aldrig ta slut.

Hon utfodrade korna när hon hörde ett skott. Det var inte ovanligt i dessa trakter, men detta kom från någonstans på gården och hon blev genast orolig. Hon gick och kollade i alla hus, det fanns tre stycken, huvudbostaden uträknad. Allt var som vanligt, och hon började slappna av. Det kanske var en jägare som gått utanför sitt område och kommit närmare än vad han får. Hon torkade svetten ur pannan och gick in i huvudbostaden för att tvätta av sig i sitt rum. Men väl i hallen hörde hon ett gurglade ljud och hon följde det till köket.

Där låg hennes arbetsgivare, husbonden. Han höll krampaktigt i en pistol och hade redan skjutit sig i magtrakten. Blod visade sig i mungiporna. Pigan stod där med uppspärrade ögon fast hon ville blunda, krampaktigt stilla fast hon ville springa fram och i alla fall ringa polisen. Men paniken paralyserade henne. Han tittade mot henne. Hon tittade mot honom. Han försökte lyfta handen där han höll pistolen men det tog lite tid för honom att vända den mot hans huvud. Ett ord undslapp Elisabeths mun, ett tyst ”nej!”. I samma stund avfyrade bonden ett skott mot tinningen.

Hon hörde någon skrika, pigan var så chockad att hon inte hörde att det var hon som skrek, att det var hon och inte någon annan. Musklerna svek henne och hon sjönk ner på golvet. Det fanns ingen ork, hon försökte resa sig men benen ville inte samarbeta, hon kunde inte resa sig hur gärna hon ville det. Skriken avtog inte och följdes av tårar som rann längs kinderna och föll ner på golvet. Blodet närmade sig och tillslut föll hennes tårar i blodpölen och hennes klänning började färgas röd.

Hon visste inte hur länge hon suttit där när hon kom till sans. Hon noterade var hon satt, att husbonden var död, blek och fortfarande blödande och att golvet var fullt av blod. Det var med ett oväntat lugn som hon betraktade köket. När hennes ögon kom i höjd med väggen som vad fläckad av blod såg hon en bild av husbondens fru med en blodfläck över halsen och kinden.

Där tog lugnet slut.

Hon sprang ut, sprang uppför en backe och fram dit hon befann sig nu.

Trots den här återblicken fann hon medan hon nu satt på stenen på berget att hon måste göra något. I hennes paniska huvud fanns bara en tanke, eftersom det innebar en av hennes uppgifter; Någon måste städa upp det.

Hon lämnade djuren, stenen och berget och promenerade tillbaka till köket. Tårarna började rulla nerför kinderna igen och hon sträckte sig darrande mot telefonen för att ringa polisen. Hennes röst darrade lika mycket som resten av henne när hon berättade om vad som hänt och att hon behöver hjälp. Och när hon lagt på gick hon och hämtade en trasa och två hinkar halvfyllda med vatten, satte sig på knä framför husbondens döda kropp och började torka upp blodet.

Jag måste städa upp röran, måste städa upp röran.

Elisabeth fungerade på ett mekaniskt sätt, på instinkt och rutin där hon stod på alla fyra och torkade blod. Salivet samlades i hennes mun och hon var illamående, det luktade hemskt. Hon var äcklad av blodet, av lukten och döden i rummet. Hon böjde sig fram för att komma åt den röda vätskan bättre, det fanns stora klumpar i det då blodet börjat levra sig. Pigans mage började krampa. Hon slängde sig över en hink och kräktes. Av trycket i huvudet började hon gråta igen och fast bestämd över att göra snyggt började hon omedelbart efter att hon kräkts torka igen. Hon fick några minuter till innan illamående tilltog igen och hon fick kräkas igen. Och så stod hon tills polisen kom, med tårar under kinderna, blod på kläderna och spya runt munnen.

Fyra polismän kom inspringande med allvarliga miner och stränga ögon. Pigan reste sig inte utan fortsatte att torka, nu var hennes mage tom och hon spydde bara galla. Alla polismän rynkade på näsan och tittade bort, någon utbrast ”fy fan!” och en lite modigare polis närmade sig pigan. Snyftningarna överröstade polismannen men Elisabeth tyckte sig höra att han bad henne att ta en filt och sätta sig utanför. Sakta reste hon sig, tog emot en filt men gick inte ut ur rummet.

Hennes husbonde hade varit mycket god mot henne, hon fick mat och husrum plus lön. Hon såg honom som en fadersfigur, då hon aldrig egentligen haft någon pappa mer än de män som hennes mamma bytte ut med jämna mellanrum, men hon hade aldrig sett upp till någon av dem utan bara känt rent hat emot dem. Hon sökte efter gårdar att arbeta på, men lyckades aldrig få någon plats eftersom hon inte hade någon direkt erfarenhet och inte var van vid att skriva brev och berätta om sig själv. Men husbonden på denna gård såg något som ingen annan sett, och hon blev anställd. Han talade öppet med henne och tillslut vågade hon öppna upp sig, något som ingen tidigare kunnat få henne att göra. De bekom vänner. Det kändes som att hennes liv hade börjat den gången hon först steg in på gården.

Nu var han död. Hon hade inte rört honom, hon var rädd för döden och framför allt hans död. Hon visste att han inte mått bra på sistone, varit uppe från 2 eller 3 på morgonsidan och ändå haft svårt att somna på kvällen. Vid middagsbordet åt han en potatis och en bit kött. I vanliga fall åt han det tredubbla, kanske även fyrdubbla. Han var ledsen, led av hjärtesorg, då hans hustru gått bort för 7 månader sedan. Pigan hade arbetat i ungefär 3 månader innan hustrun fick svåra smärtor i bröstkorgen och dog i en hjärtattack. Husbonden hade aldrig varit sig själv efter det, men mellan smärtan i hans ögon kunde pigan faktiskt se honom le i deras diskussioner.

Hon visste inte att han ville dö. Man talar bara inte om sådant och där.

Elisabeth satt i ett hörn av köket, hon drog filten närmare omkring sig och funderade hur hon hade missat det här. Om hon förstått honom bättre hade hon kanske kunnat rädda honom. Hon visste hur mycket han älskade sin fru. Sin gård. Sina djur. Till och med de som arbetade för honom. Han var en god man. Och hon mådde enormt dåligt för att hon inte gjort något, han var en god man och hon en dålig kvinna.

Hennes blick var glasartad, hon var någon annanstans nu. Polismännen ropade, och tillslut ruskade de henne för att få en reaktion, först då vaknade hon till. De bad henne resa sig och hon försökte, men kunde inte stå på benen. En av polismännen reste upp henne och höll i henne under armen medan en annan läste upp hennes rättigheter.

Hon blev arresterad.

Tankarna flöt för sakta för att hon skulle förstå vad som hänt innan de ledde ut henne och satte henne i polisbilen. Arresterad! Nu grät hon inte längre, ilskan slog ner som en blixt och hon kastade sig mot dörren, slog på glaset.

– DET ÄR INTE RÄTTVIST, ylade hon.

Polismännen stod och pratade tyst på gården medan pigan försökte sätta bilen i gungning.

– Vi har all anledning att misstänka henne. Vi är inte säkra på om det var hon som ringde samtalet, och även om hon gjorde det kunde det vara för att frigöra sig från misstankar, sade en av dem.

– Varför stod hon och torkade blodet? Försökte hon städa upp efter sig? Man städar inte upp någon annans göra. Det här är mycket möjligt en mordplats. Pistolen låg bredvid honom, men han hade även ett skott i magen som knappast är dödande med avsikt.

– Jag anar fängelsestraff, suckade en annan polisman.

Elisabeth stirrade ut genom bakrutan när de lämnade gården. Det var det enda stället som hon varit lycklig på. De var de enda personerna hon känt kärlek för. Det var det enda jobb hon ansett sig duktig på, trots att hon inte var så erfaren från början.

Sakta kom insikten om att han var död. Saknaden stack till och sved. Hon brydde sig inte om vad som skulle hända med henne nu. Allt hon kände var en kaotisk blandning av sorg, ilska, förlust och saknad.