Inte som andra döttrar är skriven av Deborah Spungen som är moder till den beryktade Nancy Spungen som avled på rum 100 på hotell Chelsea i New York, år 1978.

I början av boken hamnar man som läsare i ett vimmel av journalister och pressfotografer eftersom att Sid Vicious som suttit häktad för mordet på Nancy Spungen tagit en överdos och dött. Deborah är på väg att ge upp, hela Nancys liv har varit ett långt lidande för familjen och kanske speciellt för Deborah, men när hon står med snaran runt halsen och ser sig i spegeln ändrar hon sig. Hon hade nämligen från Nancys födsel lovat henne ett liv av värdighet, och trots att hennes dotter var död så var hon i allra högsta grad fortfarande en påverkan i tillvaron. Deborah skrev en bok, den engelska titeln lyder And I don’t want to live this life efter en dikt som Sid skrivit.

Deborah går successivt igenom Nancys liv, från graviditeten och den besvärliga födseln då hon både föddes med navelsträngen runt halsen och fick en ovanligare typ av gulsot till hennes död 20 år senare och vidare hur det gick för familjen efter hennes död. Hon har skildrat 20 år av plågan i att handskas med Nancy, en intelligent flicka som tyvärr inte fick den hjälp hon behövde.

Vad jag noterar i den här boken är att trots att det är Nancys mor som skriver, så finns Nancy i vartenda ord. Allt handlar om Nancy. Det ligger en aura av spändhet runt boken, nästan så att man inte vågar ta upp den eftersom det skulle kunna ge Nancy någon form av frispel. Boken är fylld av vånda, Deborah beskriver deras svåra liv när Nancy skiljde alla åt genom att manipulera dem, något bråk som startades av Nancy vände familjemedlemmarna mot varandra och först då var hon nöjd. Detta är bara en droppe i havet, men det var det som berörde mig mest.

Nancy krävde mer kärlek än hon fick och hennes paranoia var sjuklig, förmodligen psykotisk, men ingen läkare ville berätta för hennes föräldrar vad som var problemet och hur det skulle lösas. De fick vaga antydningar och lydde alla råd men allt blev bara värre. Det stod klart att Nancy behövde vård, och trots att familjen sökte den så fick de aldrig någon även om läkarna var överens om att hon var svårt störd och skulle ha gett henne diagnosen schizofreni. Hon blev aldrig försummad av sina föräldrar, men bara försummad av vården.

Men Nancy visste vad hon ville. Det handlade om musiken och om berömdhet. Och hon visste alltid vilka som skulle bli det nästa stora bandet. När hon flyttade till London och blev ihop med Sid Vicious från Sex Pistols hade hon nått sitt mål. Men hennes störning och drogmissbruket hon dragit åt sig som självmedicinering fann kvar. Det var ingen idyll. Hon mådde otroligt dåligt. Hon sa till och med en dag att hon inte skulle leva tills hon var 21. Det gjorde hon inte.

Frågan om VEM som dödade Nancy Spungen står kvar trots den här boken. Efter att ha läst klart Inte som andra döttrar kan jag bara tänka mig att hon bad Sid att döda henne, eller att han ”var ur gängorna” och gick lös på henne. Ingen vet säkert vad som hände. Det måste vara mycket frustrerande för familjen.

Deborahs språk genom boken är tydligt, jag tvekar inte en sekund på att hon faktiskt hade hela boken i huvudet när hon skrev den, alla dialoger och alla dokument. Det verkade sitta inpräntat i bakhuvudet på henne. Hon beskriver hur hon höll ihop och inte grät, aldrig en tår på 20 år. Och allt kretsade kring Nancy.

Jag undrar hur det vore att höra Nancys ord om boken, hur det skulle se ut om hon skrev den. Men jag tror att hon var alldeles för sjuk för att kunna göra något sådant, även om hon i mellanstadiet låg på universitetsnivå på läsande och skrivande så hade hon inte den självinsikten att kunna skriva om sig själv på ett överskådligt sätt. Hon hade fullt upp med att må dåligt.

Jag rekommenderar verkligen den här boken. Jag tycker framför allt att det är intressant att läsa en biografi från en mors perspektiv, jag beundrar hennes styrka och förstår att genom att skriva den här boken kan hon lämna Nancy, låta henne vara död, samtidigt som hon ger en jävla stor känga till psykiatrin och den amerikanska regeringen som låter detta hända mitt framför näsan på dem.

Boken börjar som en plågsam skildring av en dotter sjuka beteende men slutar som en oupplöst thriller. Det är en viktig bok och slutar inte lyckligt precis som många andra saker i livet. Den är en ögonöppnare.

Betyget blir Våga inte låta bli att läsa den.