Boken Borderline är skriven av Caroline Kraus och är en självupplevd berättelse. Caroline mister sin mamma till lungcancer och bestämmer sig för att lämna sin hemstad och åka till LA. Moderns död hade en otrolig inverkan på dottern och hon var väldigt olycklig. Väl i LA flyttade hon in i ett kollektiv och började arbeta på en bokhandel. Det var där hon började röka ciggarettmärket Kent, samma märke som hennes mamma rökte och dog av, och det var där hon träffade Jane.

Vänskapen och kärleken var omedelbar. Jane var rolig, impulsiv, slug och älskade Caroline högt. Deras förhållande förde Caroline till nya, spännande men känslomässigt omtumlande upplevelser och de flyttade ihop. Men snart började problemen uppträda hos Jane. Hennes humör pendlade, hon satt i badkaret och skar flera ytliga sår på benen när hon mådde dåligt medan Caroline satt bredvid som moraliskt stöd, hade intensiva och instabila relationer till andra människor och shoppade upp Carolines pengar. Jane kom till att dominera Carolines liv.

 

Jag tycker om den här boken speciellt mycket eftersom jag kan relatera enormt till Caroline, till hennes sorg och till känslan av att älska och hata en annan person på det sätt hon älskade och hatade Jane . Hennes depression fick hon dölja så länge hon kunde, för även om Jane brydde sig otroligt mycket om Caroline tog hon ändå upp all plats. Att leva i ett (i och för sig vänskapligt men otroligt intensivt) förhållande med en person som uppvisar så starka borderline-symptom som Jane gjorde, är svårare att leva med än många andra psykiatriska diagnoser. De levde i symbios, med Caroline som undergiven och Jane som dominant.

 

Boken handlar i sig inte om just borderline, trots att det är bokens titel, utan det är en skildring av en del av Carolines liv som kanske kom till att bli den absolut bästa och värsta tiden för henne. Jane var som en drog, hon drog med sig Caroline i sina svängar och var så intensiv att Caroline knappt levde sitt eget liv utan levde genom Jane. Borderline är en berättelse om en dysfunktionell men fantastisk symbios, som ändå lyckades kretsa kring den ena parten.

 

Saker började tillslut knaka ordentligt, Caroline var trött och jag minns speciellt en episod när Jane och Caroline hälsade på i Janes hemstad och de på grund av bråk i familjen åkte till en person som Jane såg som sin extra mamma. Jane gick och la sig, medan Caroline och kvinnan satt och pratade. Kvinnan frågade om hon inte såg mönstret, att Jane aldrig berättade om henne förrän hon var i behov av henne. Jane missbrukade och förbrukade människor en efter en, tog kontakt när det passade henne och kunde sticka lika fort.

 

Trots att Caroline var som fastväxt i Jane kunde Caroline inte fortsätta i den här destruktiva spiralen med sitt liv och förstånd i behåll.

 

Jag anser att det här är en väldigt viktig bok, för just nu haglar det självbiografier skrivna av tjejer med psykisk ohälsa, men det finns färre skildringar från anhöriga. Det är såklart jobbigast för personen med problemen, men det är sällan de problem som gör att man har svårt att passa in i samhället som det skrivs om. Jag kan ha svårt att åka buss, vågar inte träffa människor, lider av sömnsvårigheter och kan inte jobba, men hur ser det ut utifrån sett? Caroline berättar om hur svårt det är att leva med symptomen som Jane uppvisar, det vill säga hennes humörsvängningar, svartvita tänkande, uppvisade omogenhet, trotsigheten, intensiva och destruktiva förhållanden och impulsivitet. Det drabbar alla omkring och i synnerlighet Caroline som lever så tätt inpå.

 

Det får mig att tänka på hur mina föräldrar och vänner påverkas av mina egna symptom. Boken är inte bara välskriven och intressant, det är även en ögonöppnare.

 

Boken förtjänar helt klart ,den har blivit en av mina favoritböcker. Och det känns bra att läsa om Jane också, man är i alla fall inte lika tokig som hon är.