Jag har just plöjt igenom 3096 dagar av Natascha Kampusch. Det var otroligt intressant läsning. Det är hennes egen berättelse om vad som egentligen hände henne när hon 1998 blev kidnappad av Wolfgang Priklopil, en otroligt paranoid och psykisk sjuk man som låste in då 10-åringa Natascha i en bunker på 5kvm långt under marken. Det är gripande att få läsa historien genom henne och inte ur medias vinkel.

Tankar som dök upp, förutom hur fruktansvärt det här kapitlet av hennes liv var, är att hon har skinn på näsan, var och är mycket självständig och på något vis lyckades att inte bli så kuvad som hennes kidnappare ville.

Å andra sidan så var hon tvungen att förhålla sig till kidnapparen på ett eller annat sätt eftersom han blev hennes enda sociala kontakt, men hon skriver i sin bok att hon tar avstånd från Stockholmssyndromet. Jag ser inget som helst fel i att hon byggt en relation till sin kidnappare, det vore inte konstigt om hon efter 8 år i fångenskap utvecklade ett Stockholmssyndrom. Ändå skriver hon om det som om det vore ett skällsord. Att hon inte vill gå in på detaljer när det gällde sexuellt våld (eller en relation?) förstår jag fullständigt. Det är faktiskt inte alla andras ensak utan hennes egen.

Något som slog mig var att hon verkar otroligt intelligent. Inte bara hur hon lyckades överleva tortyr på det sätt hon gjorde, utan och att hon trots en försvunnen barndom har ett språk som jag avundas. Hon har en god berättarröst och använder begrepp och ord som hon på något vis måste ha snappat upp under fångenskapen och/eller tiden efteråt. Allt tyder på att det här är en riktigt smart tjej.

Boken är läsvärd och gripande, jag rekommenderar den varmt. Det är en berättelse väl värd att berätta.