När jag öppnade pärmarna till Prozac, min generations tröst för första gången hade jag höga förväntningar. Jag var tonåring och hade just börjat äta Fluoxetin, vilket är det kemiska ämnet i medicinen Prozac. Vad jag fann i boken var dock inte så mycket om själva medicinen, utan en skildring av Wurtzels barndom, studentliv, journalistik men framför allt hennes ständiga depression. Allt med en näve självförakt och ett förakt mot sina föräldrar som hon samtidigt älskar.

Wurtzel börjar som barn gå hos en psykiater. Hennes föräldrar är skilda och hennes pappa är en oansvarig förälder som missbrukar tabletter. Jag får intrycket av att Wurtzel saknar sin pappa, men det blir mest bråk om vem som ska betala för Wurtzels terapi ända upp till hennes vuxna liv. Hon låter det enorma hatet hon bär inom sig själv gå ut över sin mamma men för det mesta lever hon ett självdestruktivt liv med droger som inte biter, som ändå inte lugnar den rasande depressionen hon bär på.

Det är inte drogerna som är problemet, hävdar hon. Hon önskar att det vore så, men Wurtzel anser sig vara beroende av depressionen om någonting, den äter på henne och hon låter sig slukas. Det handlar inte om att hon vill vara deprimerad, utan hon vet bara inte vem hon är om hon inte är deprimerad. Det har varit en så stor del av hennes liv, vem skulle hon vara annars?

Wurtzel har en god vänkrets, jag uppfattar det som att hon själv faktiskt förstår att hon inte förtjänar sina vänner. Hon sviker och sviker, de ställer ändå alltid upp för henne. När hon hittar kärleken är det som att allting hänger på den enda personen hon fallit för, hon kräver hans uppmärksamhet och kväver tillslut sina relationer med sin svartsjuka.

Det märks att författaren är utbildad journalist, för boken är skriven på ett sätt som får det att kännas som en krönika, hon refererar till fakta parallellt med att hon berättar om hur hennes liv växer till en enda stor depression. Först smygande, sedan plötsligt.

Jag tycker att det är modigt att Wurtzel inte drar sig för att berätta sin sanning. Hon skulle kunna höja sig själv till skyarna, men hon beskriver sig själv som en vedervärdig människa. Hon ger inte läsaren några illusioner om att hon aldrig gör fel och att allting är alla andras fel, utan talar naket och ärligt om misstagen hon gör och påstår sig vara till mer besvär än vad hon är värd. Hon kräver ingen sympati från läsaren.

Prozac, min generations tröst finns även filmatiserad och Elizabeth Wurtzel tolkas på ett enastående sätt av Christina Ricci. Tyvärr speglar filmen inte bokmanuset tillräckligt bra enligt mig, även om mycket är citerat direkt från boken.