Läste facklitteratur hela halva dagen igår, hemskt och intressant. Igenkänningsfaktorn är stor vilket skrämmer mig samtidigt som jag börjar lära mig lite mer om mig själv.

Jag hoppas, likväl som andra i min närhet, att jag kommer kunna må bättre fortare men jag har en känsla av att det ändå inte kommer gå särskilt fort. Jag är emellertid målmedveten.

Jag och Mary pratade ikväll om framtiden och om vad jag vill göra. När jag mår tillräckligt bra, har gått i terapi samt fått ordning på medicinerna, så vill jag gärna göra praktik på en bokaffär. Att praktisera på bokcaféet vore jättemysigt, men jag tror inte att det skulle kunna komma att ge någon framtida anställning. Mina terapeuter tycker nog inte att jag ska fundera så mycket på det här nu, men det är som en dröm för mig! Mary inspirerar mig med sin kamp och sina framgångar och det viktiga är att jag börjar tro på en framtid. Framtidstro är en av de stora sakerna hon gett mig.

Det måste gå långsamt och det är inte så jag arbetar egentligen, men å andra sidan har mitt sätt att alltid vilja skynda på saker drivit mig tillbaka till ruta ett.

I höst ska jag och Thomas (hoppas jag) rensa i min medicinlista och jag känner mig villig att äta neuroleptika så länge det är en så låg dos som möjligt. Seroquel kan väl inte vara rätt för mig med tanke på hur de senaste två åren sett ut och med tanke på att jag hela tiden måste höja och höja.

Mina försök att stiga upp tidigare på morgonen och faktiskt försöka få någonting gjort har gått ganska bra i veckan, även om jag behövt sova någon timme på dagen. Skam den som ger sig, säger jag när det inte funkat. Jag vill inte sova bort mitt liv, men det vore kanske lite enklare att inte göra det om jag inte behövde ta tre mediciner mot ångest, ett SSRI-preparat, neuroleptika och tre olika mediciner för sömnen. Den enda jag litar på är Thomas, jag hoppas att han kan hjälpa mig. Han verkar oändligt vis och kan för det mest fylla i mina meningar.

Hopp blandas med nedstämdhet och oro, men just nu har hoppet övertaget.

 

Rösta på mig HÄR: http://www.odiumclothing.net/index.asp?main=/hartavling/default.asp#

Tryck *Like* på min bild i Odium Clothings somarhår-tävling! Flest likes vinner och jag behöver din hjälp!

Jag slirar lite nu och då in på bloggar som handlar om unga personer med psykisk ohälsa, och trots att jag varit skadefri i lite över 8 månader nu så kan jag ibland känna att jag inte orkar mer. Dels gillar jag inte mentaliteten i sättet som de skriver, som om deras överlevnad bara är ett förspel till döden, och dels så tål jag inte att se bilderna som de laddar upp med skärsår och så vidare.

Jag kan inte säga att jag varit mycket annorlunda själv. Om jag fått benso utskrivet när mitt lläge var kritiskt och jag var väldigt omogen under en djup svacka 2008 så hade jag inte kunnat hantera tabletterna och sägert suttit och fotat dem jag också. Jag har kvar min gamla blogg, mest för att påminna mig om var jag var då och var jag är nu.

Människor ska inte bedriva självcensur, men det finns vissa gränser kan man tycka. Varför lägger man upp bilder på sina självskador? Uppmärksamhet? Nej usch, det var ett fult ord. Uppmärksamhet hävdar alla att de INTE är ute efter. Men snälla du, det gör ingenting att vilja ha uppmärksamhet. Jag kräver fortfarande otroligt mycket uppmärksamhet och bekräftelse, men jag har hittat bättre sätt att bli bekräftad på.

Jag tror att alla människor måste löpa linan ut innan de kan ta emot hjälp, men tills dess gäller det att hålla sig över ytan. Om det nu kräver att man viker ut sig känslomässigt på nätet så må det vara så, men jag klarar inte av att läsa sådant, det är helt klart väldigt triggande.

Jag skriver visserligen väldigt personligt på min blogg, men det är skillnad på utlämnande och personligt tycker jag. Det som inte hamnar här hamnar i min låsta blogg och i min dagbok. Det finns saker som jag vill hålla privat.

Jag minns att jag en gång fått frågan om "hur jag EGENTLIGEN mår" i och med att jag sträckte ut en hand på ett internetforum men formulerade min blogg annorlunda, och det handlar om att jag är noga med vad jag väljer att skriva här. Jag har vänner, släkt och nära familj som läser och i min förra blogg vad jag vårdslös med deras oro över mig. Vad jag inte tänkte på då var att allt jag skrev skulle komma tillbaka till mig och bita mig i arslet.

Nu ska jag dricka Cherry-Coke som Mary tog hem till mig och fortsätta läsa Johan Cullberg.

Och förresten så är mitt hår numera nyfärgat (och här kommer en dålig webcambild):

Minns ni Dagens goda gärning?

Idag när jag och Mary var ute och rökte så såg vi ett äldre par komma gåendes med samma man mellan sig. Jag ropade till mig dem, men de vågade inte släppa honom. Vi stannade ute på balkongen och när de hjälpt gubben in och sedan kom ut så berättade vi att vi hjälpt gubben hem tidigare och att det egentligen bara gäller att ringa polisen nästa gång.

Vi sa att ambulansen inte kunde ta in honom trots att han slagit sig i huvudet, de behövde hans underskrift fördet. Det äldre paret berättade om en alkis som bodde i deras trappuppgång som ramlat och slagit ihjäl sig på fyllan. Vi svor tillsammans lite över att vården inte tar missbrukare på samma allvar som andra.

En sak har vi lärt oss, och det är att en god gärning som att halvt om halvt bära hem en alkoholist är som att göra denne en björntjänst. Om vi hittar honom på busshållplatsen en gång till ringer vi polisen, fast vi vet att han inte vill det... Jag vet själv att det inte är så roligt att få åka till sjukhuset med polis eller ambulans, men ibland kräver situationen det helt enkelt.

Fast - vården skiter som sagt i gamla alkisar.

Världen är bra konstig.

Idag hade jag och mina terapeuter terminsavslutning. Det gick inte som tänkt, för vi hade tänkt ta en fika på bokcaféet egentligen. Istället ställde jag in och bad dem komma till mig.

Jag ser folk andas ut runt omkring mig. Jag har skickat mail till dem och skrivit om min senaste vecka och nedstämdheten inför vad jag fått inse om mig själv, något som är så stort och som skavt så länge. Vi har alltid undvikit de farliga orden som gör att jag inte brukar vilja prata mer om saken, men jag bröt isen med att berätta om hur jag mår och ställde frågan om jag varit psykotisk.

Jag vet inte riktigt, men I-M svarade ja i en utandning, med ett eftertryck. Jag ryggade inte tillbaka den här gången utan undrade hur ofta det förekommit. Hon sa att det var svårt att säga och att jag inte ska tänka så mycket på det här nu, men jag kunde inte riktigt släppa det.

Jag visade böckerna som jag lånat på biblioteket och läste upp några citat som kändes träffande. Jag har verkligen gjort efterforskning. En psykos ska innehålla en kombination av minst två av följande; vanföreställningar, hallucinationer, beteendeavvikelser och konfusionstillstånd (bristande tidsorientering). Dessutom kan man specificera de olika kriterierna, som att man till exempel har grandiosa vanföreställningar och tror att man är utsänd av Gud eller att rösterna man hallucinerar kan bete sig på olika vis.

Hur som helst, det här är hemskt deprimerande. Jag är glad att jag har så mycket positivt omkring mig som väger upp. Det är inte roligt att inse att jag eventuellt ha levt en lögn (jag vågar inte släppa Dem än), inte heller förstå att jag faktiskt måste äta mediciner och att jag är sjuk. Jag är samma person, men ser mina problem i ett nytt ljus som skrämmer mig. Å andra sidan har jag alltid varit rädd, sjukdomsinsikt eller inte.

Mina terapeuter bad mig att lägga det här på hyllan till i höst, men hur kan de be mig göra det? Vara här och nu, visst, men det är svårt att ignorera sjukdomsinsiktens slag i ansiktet.

Det är inte alls ovanligt att människor blir deprimerade när de får en psykossjukdomsdiagnos, så jag är i gott sällskap på det forum jag brukar hänga på. Det gör det hela lite lättare.

Angående lättare, så hoppas jag att det här gör det lättare för min omgivning. Det går kanske att resonera med mig när jag inte har en dålig period.

Morgonen var seg. Jag vill börja stiga upp tidigare, men mitt sömnbehov är så stort att det inte riktigt funkar. Skam den som ger sig, dock! Ta små små steg för att återanpassa mig själv till världen.

Jag känner att jag på något sätt har kommit ut ur den psykiatriska garderoben. Det gör mig nedstämd när jag erkänner för mig själv att jag lider av en sjukdom. Det känns tungt, jag har egentligen inte sett mig som sjuk innan, jag har bara sett det som att jag mår dåligt - men jag är sjuk, och jag kanske behöver inse det för att bli bättre.

Minnen av meningar sagda av vänner, familj och vårdpersonal ekar i mitt huvud. Nu är du speedad. Ta bara din medicin, Sara. Du har vanföreställningar. Du är psykotisk.

Det är en hemsk realisation men förmodligen också en nödvändighet för att jag ska bli bättre... Fast jag kan inte låta bli att grubbla och rannsaka mig själv.

Nu går mina terapeuter på semester, när jag kanske behöver dem mer än förut när jag vägrade spela efter deras regler. Nu är jag mer villig att bli av med den oönskade förlängingen av mig själv.

Just nu bläddrar jag i fackböcker för att förstå lite mer, för att kunna ställa rätt frågor, för att jag undrar vad en psykos är för allmänheten, men också vad den är för mig.

Jag är väldigt lyckligt lottad ändå, trots att jag kämpar med svartvitt-tänkande så kan jag ändå skilja på min sjukdom och mitt liv. Mitt liv är en kyss från Mary, katter som kurrar, musik, Puffen som kräks, ett slags familjeliv med min vackra fästmö med alla framgångar och motgångar som kommer med det.

Vi ska ha en förlovningslunch med våra föräldrar på söndag, och helgen efter är det brakfest för att fira vår förlovning. Det kommer bli hur bra som helst! Jag måste bara få grubbla, få tänka vad mitt nästa drag ska bli, göra en självrannsakan.

Det är som när jag var både deprimerad och förälskad, där i början när jag och Mary började dejta. Det var konstigt och rätt intressant på ett sätt, att vara jävligt kär samtidigt som depressionen satt i. Nu är det samma sak, på sätt och vis. Jag känner olika på olika plan, men jag vet var jag vill stanna. Det är därför jag bajsar ut massor av ord och meningar och funderingar här.

När jag inte gör det så planerar jag en fullspäckad sommar. Familjen Forslund/Ljungberg ska flytta, semestra i mitt föräldrahem, träffa min bror och förhoppningsvis hinna segla en del!

Ursäkta min bitterhet, den är inte ens rolig. Jag ber om ursäkt till mig själv. När jag höjer blicken från mina problem så känner jag doften från sommarregn mot asfalt, gosar med min pälsfamilj och är tokförälskad.

Någon ventil måste jag emellertid ha, så det hamnar här. När jag sänker blicken igen så blir jag bitter över att jag inte får använda min intelligens som förut på grund av en blandning av symptom och mediciner, jag blir lite blind för frodiga träd och växter, blir rädd att jag ska missa den här underbara årstiden.

I våras blev jag tillslut vansinnig, eftersom jag kände att mitt kall var att ta in andras smärta och förgöra den, och att jag istället blev smittad av den om jag inte gjorde mig av med den. Jag kunde sitta på bussen och befria människor från oro, rädslor och ångest, de hamnade i mitt solar plexus och sedan var jag tvungen att göra ritualer för att få smärtan att nollställas.

Nu känner jag ingenting av det där. Jag känner mig inte lika levande som då. De styrde upp dosen med Seroquel och mitt humör och mina upplevelser planade ut. Jag var så fylld med en känsla av att ha ett syfte, det var som en gåva eller förbannelse, en drog.

Jag vet vad som finns bortom den vägg som neuroleptikan satt upp, de kan inte nå mig nu och jag kan inte nå dem. Jag ville ha ett syfte men till och med Jesus behövde vila ibland. Jag fick inte vila. Så jag blev vansinnig.

Ikväll hälsade jag på mitt förra boende. Det är nya människor där, känner mig inte lika hemma. Jag har ett hem i Mary nu och det är underbart. Jag vill fortsätta så, men jag måste ta hand om mig själv för att kunna uppnå de drömmar vi skapat tillsammans.

Katterna sitter i sitt klösträd och tittar ut genom fönstret, jagar efter mygg och diverse flygfän, tittar på människor och djur som går fram och tillbaka på gångbanan. Det ser så roligt ut.

Jag vill se och känna fullt ut, men det skulle innebära katastrof. Det här är ett moment 22. Put on these chains and you can live a free life.

Igår klädde jag inte på mig innan sena eftermiddagen, sedan gick jag till OKQ8 och fick en härlig panikångestattack. Hemma blev allt jag försökte säga bara blah, det var en synnerligen dålig dag för att föra konversationer.

Jag hatar när det blir så, när jag vill säga någonting men förstår till och med inte själv vad jag försöker säga. När jag börjar på en mening som jag inte kan avsluta. Jag satt hela tiden och kände mig dum i huvudet. Så trött i huvudet, jag kan inte hjälpa det. Det är som att jag vet att jag besitter förmågor men att jag inte kan nå dem som medicinerad. Eller är det likadant när jag är omedicinerad? Hur ska jag veta, det var så länge sedan jag inte åt psykofarmaka.

Jag sitter med tunga tankar angående mig själv och mina problem. Sjukdom är en förlängning av mig själv och så mycket som jag vill bli fri den så är förlängningen fortfarande en del av det som utgör mig.

Tankar formuleras sakta och nu är jag trött. Jag längtar till hösten då min medicinlista ska "städas". Kanske finns det bättre mediciner för mig. Mina terapeuter verkar överväga vad jag sagt när jag påpekat att Seroquel kanske inte är den bästa medicinen för mig när jag måste äta så höga doser. Jag vill sluta med Xanor Depot. Jag vill återta min hjärna.

Jag är bara glad att människor står ut med mig. Själv har jag verkligen fått nog.

I tisdags, efter min terapi, hade jag en stund över i stan när jag väntade in rätt buss som gick till Mary. Jag passade på att gå på biblioteket som jag inte besökt på länge. Någonting var fel, eller var det rätt? Jag kryssade mellan bokhyllorna och när jag var framme vid psykiatriböckerna lät jag fingrarna glida över böckerna. Det var inte slumpvis som jag drog ut bok efter bok att bläddra i.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av psykologi och psykiatri, men den här gången checkade jag ut några böcker för att snarare förstå mig på mig själv än andra.

Jag vet inte varför jag är så försiktig, varför jag sitter och tittar på dem för att sedan plocka upp dem och sedan lägga tillbaka dem lika snabbt. Den enda av böckerna som jag börjat läsa på riktigt är "En orolig själ".

Det gör nästan ont att läsa. Det är spännande på ett slags smärtsamt sätt. Det är som en blandning av en fackbok och en självbiografi, varken eller. Författaren beskriver hur hon insjuknade och sin ambivalens kring medicinering av litium, beskriver enskilda händelser men skriver mest på ett sorts övergripande sätt - som att hon både vill och inte vill berätta.

Skammen för vad hon gjort när hon varit manisk, psykotisk, vansinnig och skulden som följer med depressionen efteråt. Hur hon, som är en välanpassad och kultiverad kvinna, har varit riktigt våldsam och agerat i galenskap.


Jag känner så väl igen mig i hennes tankar kring allt detta, jag känner skammen brinna bakom mina slutna ögon när jag själv får återblickar i saker jag gjort i affekt. Jag är ju inte sådan! Samtidigt så känner jag motvilja för att bli medicinerad - jag känner mig själv som en eldig, verbal och ganska produktiv person, varvat med depressiva tankar, trötthet och funderingar kring existentiella frågor.

Jag känner helt enkelt inte igen mig själv när jag står på högre mediciner, jag har inte tagit reda på vem jag är. Är det såhär att vara normal och anpassad? De säger att min personlighet utan mediciner är ett sjukdomstillstånd med diverse symptom, men så har jag egentligen aldrig sett det. Jag har sett det som min personlighet, det är bland annat därför jag slutat ta medicinerna vid ett flertal tillfällen. Biverkningarna är också en bidragande faktor, men jag känner mig alltför utslätat och har inte samma intensitet när jag tagit emot medicinering.

Detta gör det såklart väldigt svårt att tillfriskna. Vad innebär det? Vad jag i alla fall börjar komma fram till är att jag faktiskt kanske är sjuk i både borderline personlighetsstörning och är bipolärt schizoaffektiv. Den senare diagnosen har jag haft svårare att ta till mig, personlighetsstörningen var mer som en förklaring till min spretiga personlighet medan schizoaffektiviteten snarare bara gör mig förvirrad.

Kanske vågar jag senare också öppna "Psykoser" av Johan Cullberg och sedan "Mänskliga gränsområden" som är skriven av flera läkare. Kanske blir jag bara mer förvirrad, eller är det dags för mig att sluta streta emot och istället lära mig leva i den här verkligheten, lära mig leva med min sjukdom.

Visste ni att jordelivet ligger som närmast andevärlden under midsommar och allhelgonahelgen?

På midsommar brukar jag någon gång under dygnet, helst vid midnatt, gå ut och närma mig naturen. Det är magiskt. Jag har sett dimmorna dansa på ängarna, jag har känt doften av syrén och tystnaden, tagit in stämningen och samvaron med jordelivet och andevärlden. Det är skönhet och det är fantastiskt.

Ikväll ska jag och min fästmö äta middag med Lynn och Marcus och jag ser verkligen fram emot det. Prata, äta och spela spel.

Det är fint och städat här hemma, jag ska ta itu med disken innan gästerna kommer. I natt sov jag väldigt gott och jag känner mig utvilad som omväxling.

Hur firar ni midsommar?

 

 

Förlovningsingen ovan, fast med bara en sten istället för tre, är vad vi bestämde oss för idag. Så underbart!

 

Jag älskar henne så mycket!

 

 

 

No good deed goes unpunished.

Vi åkte hem till mig med tunga påsar och väskor plus med Puffen i eftermiddags. Det var en lång bussresa och det var skönt att komma ur bussen vid min hållplats.

En man med käpp blev ledd ur bussen och sedan lämnad. Jag funderade om vi skulle hjälpa honom, men när han föll hade vi inget val.

Ibland är man starkare än vad man tror, det bevisade jag för mig själv idag. Vi kämpade hem med honom på var sin sida, han hade bruten tå och andra diffusa skador och var så jävla aspackad. Han sa var han bodde och vi gick ett steg i taget och pausade var tionde meter eller så. Det var en riktigt lång promenad för en så kort sträcka.

Han skulle gå och lägga sig när han kom hem, sa han. Vi hjälpte honom in och skulle lägga i säng - han sätter sig i sängen och ramlar framåt och åt sidan, slår huvudet i kanten av ett bord och börjar blöda - då var det inget snack om det, Mary ringde ambulansen.

Han vägrade såklart ligga stilla på golvet efter att jag hämtat en handduk, sedan skulle han nödvändigtvis gå på toaletten. Ambulansen var långt bort och vi fick helt enkelt hjäpa honom på toaletten. Det hela var väldigt äckligt, men det jobbigaste var att få hans blod på händerna och kläderna.

Jag trodde inte att jag hade den där styrkan. Jag satt och försökte få honom att börja prata, för när människor hittar någon som vill lyssna så kan de stanna upp ett tag. Det fungerade, vi satt och diskuterade ingenting på hans säng och rökte. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag pratade bara på och försökte distrahera honom.

När ambulansen kom så ville ambulanspersonalen inte ta med sig gubben. Jag sa att han inte hade tagit sig hem utan oss, att han var stupfull och att ha  kunde ragla in i vad som helst där hemma. Han var en riktig gammal alkis. Så utsupen men så vänlig. Han ville inte följa med men jag sa som jag tyckte, att han behövde vård.

Jag är så arg, för jag tror inte att de tog med sig honom. Måste han ramla och slå sig ännu mer för att de ska ta med honom in? Idioter! Den där mannen kunde inte ens gå själv, var nedpissad och kunde gott behöva hamna på tillnyktringsenheten åtminstone. Jag är rädd att han kanske kan skada sig ännu mer när han röker inne och raglar. Han sa ju faktiskt att han skulle fortsätta dricka brännvin.

Jag kände igen en av ambulans"männen". Det var en kvinna som kört mig en eller två gånger, och som jag tidigare träffat genom en vän. Det var underligt, kändes konstigt, men det var kanske därför jag kände att jag kunde prata med henne och säga någonting.

Stackars man. Jag förstår inte hur man i Stockholm och andra storstäder kan kliva över människor och skita i dem. Kanske är det ju det, att man som storstadsbo inte vill se för att det finns andra som skulle kunna göra någonting. Jag vet inte... Men när gubben ramlade efter att ha blivit utledd från bussen och inte kom upp så hade jag och Mary faktiskt inte något val mer än att hjälpa honom.

Upprivna kom vi tillslut hem. Vi tvättade händerna, bytte kläder, för det var blod på dem. Jag ringde mamma och hon sa precis vad jag behövde höra; "Ni gjorde det bra!"

Jag hoppas bara att det slutar bra. Att han klarar sig. Att jag klarar mig, jösses.

Som sagt, när det väl gäller så klarar man mer än vad man tror. Idag överraskade jag mig själv.

Nyfärgat hår, nyduschad, jag börjar känna mig mer som mig själv. Efter att ha varit totalt golvad av allt som hänt så börjar jag kunna komma på fötter. Inget mer vada på mina knän, nu springer jag med huvudet före mot sommaren.

Planer börjar ta form. Förlovningsfest, semester i hem-hemmet, segling i slutet av sommaren och massor av roligheter och kärlek. Det enda som saknas är Malin, älskade Malin. Det sticker och svider när jag på ren impuls tänker ringa henne, skicka ett sms, tänker på någonting som skulle passa henne...

Men jag måste och vill fortsätta leva mitt liv.

Idag har varit en usel dag, ångestmässigt. Jag är helt nipprig och är extremt rädd för att jag ska kräkas. Jag får sockerdricka i olika kroppsdelar vilket är ett symptom på ångest. Det kliar. Men jag åkte buss ändå, några vändor.

I väntan på bussen gick jag till biblioteket och besökte Vla-hörnan, psykiatrihörnan. Jag drogs till tre böcker, med blandade känslor. Jag har länge känt att någonting är fel och jag börjar fundera på om min envisa vägran mot ord som "psykos", "hallucinationer" och "vanföreställningar" är vettig.

En av böckerna jag lånade handlar om psykosens gränsområden, religion, tro och mystiska upplevelser. Det kändes som att det är där skon klämmer för mig. Att urskilja verkligheterna...

Även om allt vore en lögn, så är det en vacker lögn. Jag vill leva här. Jag bryr mig inte längre om att utreda verklighetsgrader. Jag hänger bara med.

Det här inlägget har blivit välkommenterat med många olika röster. Jag har ganska många läsare per dag och jag tycker att det är roligt att blogga, men ibland känns det som att jag står och ser på medan människor diskuterar. Det är okej, det är faktiskt BRA eftersom jag vill skapa debatt i vissa frågor - men att diskutera MIG som fenomen, diskutera om vem jag är, det känns lite läskigt. För ett år sedan hade jag nog känt mig illa tillmods, själv undrat vem jag är, men idag står jag lite stadigare med fötterna på jorden.

Hur som helst så är jag väldigt glad nu, jag är ju nyförlovad! Planerna växer i huvudet, jag går omkring och ler, det är underbart att ha hittat den rätta, min eviga +1, och att hon vill ha mig!

Ikväll blir det sushi och myspys, kyssar och kärlek. Som vanligt, förutom det där med sushi.

Som vanligt.

Fattar ni? Som vanligt!

Den senaste två månader har jag sagt samma sak till alla omring mig; Om hon friade så skulle jag säga ja.

I mitt kök gick hon ner på knä och bad mig gifta mig med henne. Jag trodde, som jag alltid tror att jag ska göra när jag känner någonting väldigt starkt, att jag skulle kräkas - lyckan var så komplett och hel och undebar. Jag hade drömt om den stunden i både vaket och sovande tillstånd.

Jag har tittat lite extra på TV eller i tidningar när det handlat om bröllop, inte för giftandes skull utan för kärleke. Jag ska gifta mig i kärlekens tecken, jag har all tid i världen på mig men vi är på samma spår. Herregud. Herregud, vi är på samma spår, vi vill ha varandra genom smärtan och genom lyckan. Alltid.

Jag kan inte beskriva hur stor den här kärleken är.

Jag kan inte formulera mig bättre.

Malin, du sa det till mig. You're gonna marry her, sa du med retsam röst. Jag önskar bara att du kunde få del i den här stunden, men någonstans så tror jag att du ser och hör oss. Nåongstans kan jag höra dig skratta, se dig le och älska att vi älskar.

 

 

Hon gick ned på ett knä och ställde frågan.

Tvekade inte en millisekund. JA, älskling, JA!

 

 

 

 

 

Idag frågade min bildterapeut om jag har mindre ångest numera eftersom jag inte skadat mig på snart 8 månader. Jag insåg då att NEJ, jag har inte mindre ångest, utan jag har mer glädje, mer kärlek, mer trygghet.

 

 

Livet rullar på. Hålen efter Malins död måste fyllas i av något annat, men inte för att glömma utan för att kunna fungera. Dags att börja duscha regelbundet, ta hand om disken hemma, färga håret igen, allt det där som har känts så meningslöst.

Vi sa farväl vid begravningen, men det kommer aldrig vara farväl när det gäller oss. Hon finns alltid med mig, det är bara det att jag inte kan nå henne som jag kunde förr. Malin var en så speciell person för mig och jag har ingen aning om hur länge jag kommer aktivt sörja. Hon var som en sol för mig och en dag framöver kanske det kommer en dag då jag inte tänker på henne, någon gång kanske livet gått vidare så totalt att hon är ett vackert minne och inte ett hål av sorg. En sak är dock säker, jag kommer minnas henne så länge jag lever.

Jag måste skriva ett tack till några personer. Det här är den största personliga förlust jag haft hittills, och Mary har varit med hela vägen. Vi bollar tankar, minnen, skratt, gråt. Vi har behövt varandra i sorgen och vi klarar det bra trots händelsens stora åverkan. Jag vill också tacka mamma och pappa för stöd, och ett stort tack till Emmelie!

Och Catti. Tusen tack.

Nu låter det som att det är slut för att jag skriver ner mina tack, men det är långt ifrån över. Som sagt, jag kommer ta med mig Malin till min grav.

Ibland ställer jag samma fråga som Sylvia Plath gjorde i Glaskupan - varför kan man inte duscha en gång, och vara duschad? Alla saker som måste upprepas är jobbiga. Laga mat och äta en gång per dag högst, vara utan behov... Så mycket enklare saker skulle vara.

Jag har tre mål den här sommaren, Försöka vara ute och segla så mycket som möjligt, få skrivarro och faktiskt avsluta något av mina hundra projekt samt läsa böcker tills ögonen blöder. Det är så en sommar ska se ut.

Få så lite färg på kroppen, kan jag nog egentligen också lägga till som ett mål. Jag tycker att jag är finare när jag är blek i hyn.

Over and out.

Landstingets mat är inget att ha. Jag satt och rörde i maten när avdelningschefen till tvåan damp ner mittemot mig. Hon undrade hur jag hade haft det och jag berättade att det varit rätt okej förutom när jag råkade krascha ett glas hemma. Det var tunna glasskärvor överallt och jag blev hemskt stressad av det. Inte bara för att djurens skull, utan jag blev väldigt triggad av att plocka upp utsökta små skärvor som jag förut skulle spara och använda att skada mig med.

Jag har dagligen självskadeimpulser, men de blir blekare och blekare så länge jag inte råkar ut för triggande bilder, videor, människor, platser och så vidare. Jag fick frågan om när jag började skada mig, och när jag svarade på den frågan så undrade hon varför man inte går till sina föräldrar när man börjar vilja skada sig själv.

Jag kunde inte ge henne ett svar. För min del så gick jag inte till mina föräldrar eftersom jag dels skämdes över mig själv, samt för att jag ville fortsätta skada mig. Det var just då också någonting väldigt privat, mellan mig och mitt självhat. Jag hade inte en enda tanke på att gå till mina föräldrar om det inte gällde pengar eller skjuts. Att skada sig och be om hjälp är rätt stort och någonting som bara inte fanns, oavsett om man vill ha den hjälpen eller inte.

Det är svårt när man är tonåring, man är vilsen på så många vis. Då tycker jag hellre att föräldrarna ska försöka möta barnen med förståelse. Nu när jag gräver efter svar på hennes frågor i mitt förflutna så kan jag också se att mitt förhållande till mina föräldrar inte var särskilt bra just då, faktiskt. Numera har jag en öppen dialog med dem, men då framstod jag som otroligt lat eftersom jag mellan depressioner, ångest och sömnstörningar ändå skulle orka göra vissa saker. Jag visste faktiskt inte riktigt själv att jag mådde dåligt, innan jag kom i kontakt med en psykolog på Ungdomshälsan.

Som sagt, psykisk ohälsa fanns inte då, inte i min familj och släkt. När jag skadade mig så kände jag en lättnad och det var så otroligt privat. Just att det var en hemlighet var en av de saker som kändes bra just då.

Jag tror snarare att det är viktigare att föräldrarna visar att deras barn kan komma till dem med vad som helst och kanske hålla ögon och öron öppna. DBT har hjälpt mig och min närmsta familj att prata utan större missförstånd, men på tok för sent! I ett tidigare kapitel av mina "självskadekrönikor" så berättar jag om att min mamma anade någonting och en gång greppade mina handleder, vände upp mina armar och granskade dem efter ärr. Jag log inombords för att jag skadade mig på benen, jag kom undan den gången. Det kom fram först när jag en dag var tvungen att sy, och som sagt så hade mamma haft sina aningar mycket tidigt.

Det här får mig att tänka på en vän till mig som jag stod väldigt nära i högstadiet - i hennes familj pratade man om allt, att snacka sex över matbordet var ingen stor grej, men ändå höll hon en ätstörning för sig själv. Om jag minns rätt så upptäckte hon själv inte vilket problem det var förrän hon slutade menstruera. Hon fick hjälp och blev bättre. Poängen av denna anektdot är att hennes familj är den mest öppna jag någonsin mött men att hon ändå gick och bar på en ångest hon inte kunde uttrycka för sina föräldrar.

Man lär av sina misstag. Det kan hända vem som helst, det här med att må dåligt. Det är viktigt att ta itu med problemet så tidigt som möjligt. Som barn är man under sina föräldrars ansvar och man kan räkna med att barnet faktiskt håller en sådan sak som självskadebeteende hemligt så långt det går. Det är en blandning av skam, självhat, ilska mot föräldrarna, skolan, världen och mycket annat som jag inte tagit upp. Poängen är att man döljer det av någon orsak.

Vad skulle jag vilja att mina föräldrar skulle gjort? Vi är alla så mycket klokare idag, men då så förstod de inte hur dåligt jag mådde. Kanske vill föräldrar inte tro att deras son eller dotter mår dåligt, har på skygglappar för att det är enklast så. Jag har ingen erfarenhet av föräldraskap, men jag kan tänka mig att vissa ser ett eget misslyckande när de vågar se hur dåligt deras barn mår. Kanske kan det också handla om att de tror att man växer ifrån ett beteende, för som tonåring är ju ingen direkt ångestfri.

Det blir lätt en kamp mellan förälder och barn, precis som det senare kan bli en kamp mellan vårdare och patient. Man jobbar hård för att dölja självskadorna och föräldern eller vårdaren försöker ta reda på och förhindra dessa skador som barnet håller hårt om.

Det här är bara spekulationer, sådant som dök upp i huvudet. Just nu känner jag att min gissning är lika bra eller sämre än någon annans. Så hur upplever ni det? Vad är era tankar kring detta?

Om vi inte generaliserade det mesta vid upplever skulle hjänan ha alldeles för mycket att processa, man kan inte se till alla detaljer på varenda lite sak eller person (MVG i Psykolog A, haha) - men för guds skull, människor! Måste ni generalisera människor med olika psykiatriska diagnoser, så totalt hårddraget?

Jag har vänner med borderline, men vi är inte särskilt lika som personer även om vi delar personlighetsstörningen. Man är människa, en person, sedan om man ser störningen som en del av sin person eller en sjukdom eller båda två är egentligen irrelevant.

Vad som är relevant är att jag under hela våren bevittnat borderline-generalisering på nätet och att jag vill bara kräkas. Jag har blivit generaliserad i bloggen http://luppbrittaaset.blogspot.com, men det är sidan http://borderlinebrudar.wordpress.com som verkligen gör det här med borderline personlighetsstörning läskigt.

Saxat från borderlinebrudar:

"det är ju upp till er vad ni underbara borderline brudar behöver veta, för att komma dit vi vill!

sluta förtrycka oss!
vi är så fruktansvärt vackra och systrar i våran sjukdom!

Razorblade Kisses // BorderlineBruden"

 

"Vi med borderline är starka ihop, vi förstår varandra… Ni kommer aldrig fölrstå oss, det är därför vi är så starka tillsammans

Razorblade Kisses  // Borderlinebruden"

 

 

MAN BLIR JU MÖRKRÄDD! Jag hoppas innerligt att det är ett skämt, det kan inte vara sant. Problemet är att det faktiskt finns en risk att någon allierat sig med andra med personlighetsstörningen och har en blogg som göder alla fördomar kring borderlinepersoner.

 

Det här får mig att tänka på de gånger jag varit på fest och någon stackars sate kommer fram till mig (eftersom jag antagligen har kortärmat och harv självskadeärr) och säger att hon (för det har bara varit tjejer hittills) "skärt sig". Hon hänger med mig på festen, nu har hon hittat någon allierad tror hon. Saken är den att jag sällan har något annat gemensamt med dessa personer.

 

Vi är ju alla olika. Jag är samma person med samma problem fast jag fick ännu en diagnos i vinter (bipolärt schizoaffektiv). Får jag inte vara med i borderlineklubben nu? För det verkar ju finnas klubbar.

 

Gå ut och festa, måla, skriv, läs, spela tv-spel, scrappa, underhåll dina intressen - för det är svårt att bli frisk från borderline om självdestruktivitet är det enda man har som definierar en själv. Det är svårt att sluta skada sig om man har allierade vänner som biter sig fast i personlighetsstörningen.

 

Med tanke på vilken stämpel borderline verkar vara så blir jag irriterad eftersom jag är en person med en egen identitet men med flera sårbarheter. Man vågar knappast nämna att man har borderline när folk direkt generaliserar en till deras fack med BPS-personer.

 

Därför klargör jag här och nu att jag är Saari. Försök inte tvinga ner mig i era fack - jag är ändå för tjock för att rymmas ;)

 

 

 

Malin.

 

 

Livet har så många olika lager, men alla har kärlek i sig. Jag har en fantastisk förmåga att älska, på gott och ont. På ont så menar jag att jag gärna ger människor fler chanser än de förtjänar och framför allt att man gör sig sårbar när man älskar. Nu fick jag begrava min bästa vän, men jag vågar inte låta henne vara död.

 

Så när jag samlat mig ikväll efter ett givande samtal med J så kände jag att jag hade orken att fortsätta på min målning, den målning som fått symbolisera Malin och hur jag släpper henne bit efter bit. Jag satte penseln mot papperet och lät hennes vingar bli lite tydligare. Men bara lite, jag vågar inte mer, jag orkar inte mer. Jag spelar en av Malins P!nk-skivor och av tusen bitar har jag släppt en. Bara 998 bitar kvar...

 

Det här kommer ta tid. Jag lät Mary läsa några av de många brev som jag skrivit till Malin och hon sa att det slog henne hur mycket vi betydde för varandra, hur mycket kärlek som stod nedskrivet. Jag kunde bara nicka, för Malin var... nästan allt. Så ja, det kommer ta tid och det är ingen idé att kämpa emot längre. Nu låter jag det komma.

 

 

 

 

 

 

 

Foton av ConstantDark.

 

 

 

Jag vill bara gråta när jag tänker på att Malin troligtvis inte visste sitt värde. Just nu sitter jag och går igenom de brev jag skrivit till henne, men som fått komma tillbaka till mig efter begravningen. Det var så många brev, så mycket kärlek, kärleksförklaringar som var plågsamt sanna. Just då, när jag var som mest dissociativ och/eller kanske psykotisk så fanns hon med. Jag såg henne som en ängel då, en riktig ängel och inte bara en symbol, eftersom mina problem aldrig drabbade henne trots att jag öppnade mig för henne. Hon var immun.

Som sagt, hon förstod inte sitt eget värde. Jag är dock glad att jag ändå försökte trycka in det i hennes skalle. Jag saxar från ett paket med småsaker och ett brev:

"Du är en fantastisk människa, rolig och omtänksam, intelligent och kreativ. Du kanske inte ser det, men det gör alla andra som känner dig. Du har fantastiska kvalitéer i din person. Det är delvis därför jag älskar dig så mycket. Även fast du är deprimerad så slutar din personlighet inte att lysa, du är vacker inside out.

Det är ett faktum. Vad du än säger, hur mycket du än klankar ner på dig själv så är du ändå så vacker i andras ögon. Det kommer alltid finnas haters, men varför ska de ha något inflytande i ditt liv för? De som betyder något, de som älskar dig, det är de du ska lyssna på.

Din största fiende är du själv. Din självbild är förvrängd. Malin, vi ska fixa allt. Lita på mig.

Lights will guide you home <3
and ignite your bones <3
and I will try <3
to fix you <3"


Jag saknar min bästis. Det gör så jävla ont.

Ändå vill jag gå igenom breven. Det är som att läsa berättelsen om mig och Malin.




PS. Låsta bloggen uppad.

Äsch, jag snittar på 130-160 unika läsare per dag så varför inte dra igång en regelrätt frågestund? Malin skulle nog bli stolt. Så SHOOT!

Livet är inte svartvitt. Men gällande gränsen mellan liv och död, samt känslorna kring döden, så är det verkligen bara svar eller vitt. Man kan dessutom vara både svart och vit samtidigt, eller pendla.

Sedan Malin dog har jag varit ledsen men ändå kunnat skratta till ibland när jag tänkt på något roligt hon gjort eller sagt. Framför allt har jag pendlat mellan att känna att hennes död är overklig till att den är plågsamt verklig.

Igår var jag och Mary på hennes begravning och den var vacker. Att se kistan gjorde allt så plågsamt verkligt samtidigt som jag inte fortstod att hennes kropp var där i kistan. Jag kände så mycket, så starkt. Rädsla och ångest, sorg och förtvivlan. Vanmakt. Jag blev totalt golvad av realiteten i att hon inte kommer komma tillbaka.

Det var väldigt mycket blomster och prästen verkade vara en väldigt medkännande man. Psalmerna sjöng jag med svag röst för att jag inte orkade sjunga. Vi lade ros på ros på kistan, från olika människor i olika delar av Sverige. Det var så många att jag glömde bort vad några hette.

I slutet läste prästen en dikt jag skrivit. Jag och Mary klamrade oss fast i varandra och grät nog båda två, speciellt i slutet av dikten;

Åh vad sängen ser skön ut. En äcklig och hård sjukhussäng, två kuddar och Princess Sparkle nedbäddad. Jag antar att det ser så inbjudande ut eftersom jag försökte komma i säng tidigt igår och gick upp på morgonen. Eftersom vi ska upp väldigt tidigt imorgon så måste jag vara vaken, får inte lägga mig för då pajjar jag kanske sömnen under kommande natt.

Jag behöver vara i total balans imorgon. Ha sovit, sett till att äta, ha med mig allt jag ska ha med mig och på torsdag hoppa in i Emmelies bil halv åtta. Sedan bär det av till Luleå.

Jag har väntat på att få börja med fixa ditten och datten. Blommor som ska köpas, mat som ska köpas, välja passande kläder och så vidare. Sorgen känns lite lättare när jag har något att pyssla med - så med andra ord har det varit väldigt svårt att vara inlagd där jag är ensam med mina plågoandar.

Hur jag kommer reagera på begravningen vet jag inte. Jag har aldrig haft en så stor förlust som nu. Min stod mig så nära och nu ringer hon aldrig... Men jag åker ju tillsammans med två tokfina personer. Både Mary och Emmelie är inställda på att jag är skör nu.

Jag är rädd. Rädd för att alla ska dö ifrån mig. Jag tror inte att jag klarar fler dödsfall eller olyckor eller någonting nu.

Malins begravning blir säkert vacker. Vi gör den vacker. Hon förtjänar det.

För i helvete Malin, VAKNA! Du glömde oss när du försvann!

 

 

 

 

 

 

DU FÅR MIG ATT ORKA!

 

 

 

Jag vaknade med ett ryck klockan fem på morgonen. Någon kastade och sparkade möbler, skrek som om hon var i skärselden. Det gick inte att somna om. När jag kikade ut från mitt rum så hade fått in henne längst ner i korridoren så jag såg aldrig vem det var, men glasdörren var låst och skötaren ute fick inte upp dörren för att kvinnan sparkat sönder låset. Alltså var en av mina favoriter instängd med en kvinna som var direkt farlig. De drog i larmet och fick henne bältad (antar jag) men hon gallskrek. Jag tror jag uppfattade att hon ibland skrek "HJÄLP MIG HJÄLP MIG HJÄLP MIG" och jag förstår inte hur hon hann andas mellan skriken.

Jag har bara varit bältad en gång förut, och jag har fått dem att dra i larmet många gånger. Jag kände en otrlig sympati för den här kvinnan eftersom jag vet att alla omkring en är en fiende, speciellt om de försöker hålla fast en. Vårdare blir demoner. Det är fruktansvärt. Man blir primitiv, som ett djur som biter innan någon annan hinner bita först. Man är så rädd, omringad och ensam.

Efter ett tag gav jag upp att försöka somna om. Hon skrek och det var hemskt att höra. Jag satte mig med en skötare och en annan patient i TV-rummet som är i andra änden på korridoren. Efter ett tag kunde jag gå och lägga mig igen.

De lägger krokben för mig hela tiden. Jag har bävat men satidigt sett fram emot mötet idag då jag, en sjuksköterska, mina terapeuter och överläkaren skulle ha ett samtal - men idag får jag reda på att läkaren inte kommer kunna närvara.

Jag blir så förbannad. Läkaren har gett oss fria tyglar när det kommer till frigång och permissioner, men mediciner kan jag bara diskutera med läkaren om.

Jag börjar känna mig okej i övrigt. De vill dock inte släppa hem mig än och det är kanske lika bra. Jag menar, jag vet att läkaren gärna skulle skriva ut mig (det är hans grej), men alla andra verkar tycka att det är en bra idé att jag är här i och med att begravningen kan vara så svår för mig att jag kan behöva deras stöd. De har en poäng.

Vad jag vill vet jag inte. Mina känslor är överallt, upp på väggarna, min ångest stryper mig. Om jag bara slapp den förbannade ångesten kanske jag kunde göra någonting, skapa någonting. Få ut känslorna på ett vettigt sätt.

Mamma och pappa har varit här idag, vi åt tårta och jag kände mig inte direkt patriotisk, men tårtan var god.

Vi bjöd en skötare på en bit och pratade om mina ambitioner att bli utskriven strax. Jag blev helt enkelt nedröstad av dem.

Jag blir inte klok på psyk. En skötare pratade med mig igår och när jag sa att det är bättre att man är en dag längre än en dag för lite så höll hon inte med. Då bestämde jag mig för att skriva ut mig imorgon.

Skötaren jag och min familj pratade med idag tyckte att vi borde göra en långsiktig plan med permissioner och så vidare. Mina föräldrar vill förtvivlat gärna att jag ska vara kvar också.

Inte konstigt att jag blir förvirrad!

Antagligen blir jag inte utskriven, för mamma hotar med att ta på sig hårdhandskarna och ringa ett samtal till herre överläkare om han kastar ut mig.

Jag blir stressad över min medicinering. De tar bort och lägger till och tar bort igen och jag blir frustrerad. Att de sänkt min vid-behovsmedicin gör mig mest stressad - jag är orolig över att jag ska bli orolig och behöva ta medicinen. Förstår du vad jag menar? Det är en trygghet att veta att jag har hjälpen där när det blir överjävligt, och just på grund av det så kanske jag inte stressar upp mig.

Jag har åtminstone mitt enkelrum. Vita väggar, minimalt med intryck och en egen toalett och dusch. Rena lyxen. Det är så lugnt här att personalen bara sitter och hänger. Visst, det gör de i vanliga fall också, men nu kan de ju faktiskt inte göra så mycket. Nej - jag har inte så höga tankar om många av dem.

Pfft. Over and out.

Det är så lungt här. När jag var här för inte så länge sedan så var korridorerna fyllda med psykotiska tanter som eggade upp varandra. Sjungande, svärande, skrikande.

Nu har vi en liten gammal dam som vrålar till ibland, men det är allt. Det är få inskrivna, vårdarna har faktiskt tid med patienterna för en gångs skull. Jag har till och med fått ett singelrum vilket är väldigt lyxigt om det inte är så att man har skärpt extravak eller är en psykotisk tant...

Jag är förvirrad. Idag satte sig en skötare sig ner med mig och bad mig att fråga mig själv vad de kunde göra för mig. De tycker att jag ska vara ute i världen och inte här.

Jag tvekar på mig själv och vad som är verkligt. Vad är problemet? Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Risk för självskada - ja. Suicid - absolut inte. Sedan regnar det på mig fast jag är inomhus och ingen annan ser att det regnar, det är som att vara med i en Harry Potter-bok för plötsligt krälar det likmaskar inuti min mage men nästa stund känns det okej. Legion är efter mig, de har bundit fast mig några gånger så att jag inte kunnat röra mig med rep som skaver mot min stora kroppshydda. Ångest - OJA. Det är den som gjort mig svag inför mina upplevelser som ingen annan kan se.

Jag antar att det är det som jag måste säga till dem. Nu hugger jag efter papper och penna.

Ingen nåd, ingen frigång alls och ärligt talat känns det ganska skönt. Jag rör mig bara i avdelningen, hela världen är avdelad till en lång korridor. Jag har ingen möjlighet att gå ut, och just det gör att jag kan förlåta mig själv för vad som känns som en lathet, eller en rädsla. Världen är så stor, nu är den förminskad fram till tisdag.

Jag vet inte vad som är svårast, men jag har kommit på en trollformel. Legion + ångest + djup sorg = kaos deluxe.

På torsdag tar jag mitt sista farväl, men jag måste just nu leva i en timme åt gången. Annars skulle allt bli mig för övermäktigt.

Därför passar det att kunna ligga i en visserligen obekväm säng i ett vitt rum utan några sinnesintryck ett tag.

Jag skriver av någon anledning dikter. Det är inte min grej, men ibland händer det. Kanske finns det en liten poet i stora Saari.

Ny header, förresten. Temporär, blev inte så nöjd.

Lyssnar på dansbandsmusik
på stället där färgen på väggarna är vit
Jag känner på mina ärrade handleder
undrar när jag glömt min heder

Noll självrespekt
mer benso, gör mig väck
Theralen och sömnmediciner
på stället där alla lider

Ta mig till en bättre plats att vara på
tvåsamhet i en liten vrå
Min kärlek är starkare
än slutenvård
Ta mig härifrån
ut i friheten
vi två.

Det funkar. Så länge jag får klistra fast alla ord på väggen och att jag kan läsa och skriva. Det funkar inte när jag ligger i soffan och är fastnaglad i ångesten. Människors ångest yttrar sig på olika sätt, och för mig så blir jag ofta handlingsförlamad. Det är som om jag har smärtor, jag kan inte röra mig.

Fina Monica sätter sig vid mig och stryker mitt hår. Omtanke hjälper mer än tabletter ibland. Problemet är att jag verkligen skärper till mig för att liksom visa min uppskattning, fast jag kanske behöver ligga och skrika. Jag vill visa att de gör någonting som uppskattas.

Ärligt talat tror jag att personalen är mjukare mot mig för att jag själv är mjukare mot dem. Jag kommer in på HSL istället för LPT, jag kastar inte möbler utan talar om att det regnar inomhus, jag kommer till dem istället för att skada mig.

Antar att jag rör mig åt rätt håll och vårdarna får följa med på en del av min resa.

Det är besvärligt men jag ska rida ut den här stormen också. Vet inte hur, men vet ATT.

Malin saknas dygnet runt.

Jag våndades en hel dag om vad jag skulle ta mig till. Mamma frågade vad det handlade om, ifall jag var deprimerad, men jag sa att det snarare handlade om saker jag inte får tala högt om och det räckte för att hon skulle förstå.

Det är lugnt på avdelnigen. Jag är förbannad på vissa i personalen, de försöker förstöra för mig. Jag tänker inte ta del i det.

Om de inte låter mig åka på Malins begravning så kommer jag ta bondpermis helt enkelt. Jag vet att jag skulle ångra mig om jag inte åkte. Tack vare en kär vän så kan resan bli så kort som över en dag. Inget tåg, en road trip.

Jag har svårt med orden igen. I alla fall på det sätt som jag brukar använda dem för. Däremot har jag börjat skriva dikter i min "slarvbok", boken som följer med överallt så att jag kan skriva ner idéer och meningar innan de försvunnit från minnet. Inspirerad av Malin Frimodig som för övrigt släppt en ny låt på sin hemsida.

Dagens känsla: Ilska.

Jag orkade inte skriva ner vad jag drömde i natt, men jag kommer ihåg det. Glasklart.

Man drömmer oftast inte i färg. Jo, det är sant. Jag vet att många påstår att de drömmer i färg när frågan kommer upp, men man kan "måla" drömmarna när man vaknat. Drömmer man i färg är man ofta i stress eller har ätit nåonting kryddstarkt eller druckit kaffe på kvällen. Och så vidare.

Det var en kort dröm, kort men intensiv. Jag kommer ihåg en färg - rött. Det var massor av rött. Jag hade skurit mig på benet och det kändes bra, jag såg såret. Sedan greps jag av ångest och ånger. Hur skulle jag förklara det här för Mary? Vad skulle jag säga till alla andra? Jag har ju en hållhake och det är att jag berättat för allmänheten att jag är skadefri sedan sju månader nu.

Det var så hemskt. Samtidigt var det så frigörande. Knarkare brukar ju drömma drömmar om hur de tar droger och får ett rus, och ungefär så kändes det här - men ångesten efteråt, att börja om på noll igen, det kändes fruktansvärt.

Som tur är så var det bara en dröm, men den symboliserar verkligen mina olika viljors kamp. En som vill fly med det medel jag använt förr och en som vill leva ett friskt liv och som glädjs åt att ärren blir mindre och mindre tydliga.

Kampen fortsätter. Viljan att få ett normalt liv är större även om jag faktiskt saknar att skada mig. 7 månader fri, going strong. Jag använder ala knep jag har, för jag ska inte förstöra det här för mig själv.