Landstingets mat är inget att ha. Jag satt och rörde i maten när avdelningschefen till tvåan damp ner mittemot mig. Hon undrade hur jag hade haft det och jag berättade att det varit rätt okej förutom när jag råkade krascha ett glas hemma. Det var tunna glasskärvor överallt och jag blev hemskt stressad av det. Inte bara för att djurens skull, utan jag blev väldigt triggad av att plocka upp utsökta små skärvor som jag förut skulle spara och använda att skada mig med.

Jag har dagligen självskadeimpulser, men de blir blekare och blekare så länge jag inte råkar ut för triggande bilder, videor, människor, platser och så vidare. Jag fick frågan om när jag började skada mig, och när jag svarade på den frågan så undrade hon varför man inte går till sina föräldrar när man börjar vilja skada sig själv.

Jag kunde inte ge henne ett svar. För min del så gick jag inte till mina föräldrar eftersom jag dels skämdes över mig själv, samt för att jag ville fortsätta skada mig. Det var just då också någonting väldigt privat, mellan mig och mitt självhat. Jag hade inte en enda tanke på att gå till mina föräldrar om det inte gällde pengar eller skjuts. Att skada sig och be om hjälp är rätt stort och någonting som bara inte fanns, oavsett om man vill ha den hjälpen eller inte.

Det är svårt när man är tonåring, man är vilsen på så många vis. Då tycker jag hellre att föräldrarna ska försöka möta barnen med förståelse. Nu när jag gräver efter svar på hennes frågor i mitt förflutna så kan jag också se att mitt förhållande till mina föräldrar inte var särskilt bra just då, faktiskt. Numera har jag en öppen dialog med dem, men då framstod jag som otroligt lat eftersom jag mellan depressioner, ångest och sömnstörningar ändå skulle orka göra vissa saker. Jag visste faktiskt inte riktigt själv att jag mådde dåligt, innan jag kom i kontakt med en psykolog på Ungdomshälsan.

Som sagt, psykisk ohälsa fanns inte då, inte i min familj och släkt. När jag skadade mig så kände jag en lättnad och det var så otroligt privat. Just att det var en hemlighet var en av de saker som kändes bra just då.

Jag tror snarare att det är viktigare att föräldrarna visar att deras barn kan komma till dem med vad som helst och kanske hålla ögon och öron öppna. DBT har hjälpt mig och min närmsta familj att prata utan större missförstånd, men på tok för sent! I ett tidigare kapitel av mina "självskadekrönikor" så berättar jag om att min mamma anade någonting och en gång greppade mina handleder, vände upp mina armar och granskade dem efter ärr. Jag log inombords för att jag skadade mig på benen, jag kom undan den gången. Det kom fram först när jag en dag var tvungen att sy, och som sagt så hade mamma haft sina aningar mycket tidigt.

Det här får mig att tänka på en vän till mig som jag stod väldigt nära i högstadiet - i hennes familj pratade man om allt, att snacka sex över matbordet var ingen stor grej, men ändå höll hon en ätstörning för sig själv. Om jag minns rätt så upptäckte hon själv inte vilket problem det var förrän hon slutade menstruera. Hon fick hjälp och blev bättre. Poängen av denna anektdot är att hennes familj är den mest öppna jag någonsin mött men att hon ändå gick och bar på en ångest hon inte kunde uttrycka för sina föräldrar.

Man lär av sina misstag. Det kan hända vem som helst, det här med att må dåligt. Det är viktigt att ta itu med problemet så tidigt som möjligt. Som barn är man under sina föräldrars ansvar och man kan räkna med att barnet faktiskt håller en sådan sak som självskadebeteende hemligt så långt det går. Det är en blandning av skam, självhat, ilska mot föräldrarna, skolan, världen och mycket annat som jag inte tagit upp. Poängen är att man döljer det av någon orsak.

Vad skulle jag vilja att mina föräldrar skulle gjort? Vi är alla så mycket klokare idag, men då så förstod de inte hur dåligt jag mådde. Kanske vill föräldrar inte tro att deras son eller dotter mår dåligt, har på skygglappar för att det är enklast så. Jag har ingen erfarenhet av föräldraskap, men jag kan tänka mig att vissa ser ett eget misslyckande när de vågar se hur dåligt deras barn mår. Kanske kan det också handla om att de tror att man växer ifrån ett beteende, för som tonåring är ju ingen direkt ångestfri.

Det blir lätt en kamp mellan förälder och barn, precis som det senare kan bli en kamp mellan vårdare och patient. Man jobbar hård för att dölja självskadorna och föräldern eller vårdaren försöker ta reda på och förhindra dessa skador som barnet håller hårt om.

Det här är bara spekulationer, sådant som dök upp i huvudet. Just nu känner jag att min gissning är lika bra eller sämre än någon annans. Så hur upplever ni det? Vad är era tankar kring detta?