Ingen nåd, ingen frigång alls och ärligt talat känns det ganska skönt. Jag rör mig bara i avdelningen, hela världen är avdelad till en lång korridor. Jag har ingen möjlighet att gå ut, och just det gör att jag kan förlåta mig själv för vad som känns som en lathet, eller en rädsla. Världen är så stor, nu är den förminskad fram till tisdag.

Jag vet inte vad som är svårast, men jag har kommit på en trollformel. Legion + ångest + djup sorg = kaos deluxe.

På torsdag tar jag mitt sista farväl, men jag måste just nu leva i en timme åt gången. Annars skulle allt bli mig för övermäktigt.

Därför passar det att kunna ligga i en visserligen obekväm säng i ett vitt rum utan några sinnesintryck ett tag.

Jag skriver av någon anledning dikter. Det är inte min grej, men ibland händer det. Kanske finns det en liten poet i stora Saari.

Ny header, förresten. Temporär, blev inte så nöjd.