Livet rullar på. Hålen efter Malins död måste fyllas i av något annat, men inte för att glömma utan för att kunna fungera. Dags att börja duscha regelbundet, ta hand om disken hemma, färga håret igen, allt det där som har känts så meningslöst.

Vi sa farväl vid begravningen, men det kommer aldrig vara farväl när det gäller oss. Hon finns alltid med mig, det är bara det att jag inte kan nå henne som jag kunde förr. Malin var en så speciell person för mig och jag har ingen aning om hur länge jag kommer aktivt sörja. Hon var som en sol för mig och en dag framöver kanske det kommer en dag då jag inte tänker på henne, någon gång kanske livet gått vidare så totalt att hon är ett vackert minne och inte ett hål av sorg. En sak är dock säker, jag kommer minnas henne så länge jag lever.

Jag måste skriva ett tack till några personer. Det här är den största personliga förlust jag haft hittills, och Mary har varit med hela vägen. Vi bollar tankar, minnen, skratt, gråt. Vi har behövt varandra i sorgen och vi klarar det bra trots händelsens stora åverkan. Jag vill också tacka mamma och pappa för stöd, och ett stort tack till Emmelie!

Och Catti. Tusen tack.

Nu låter det som att det är slut för att jag skriver ner mina tack, men det är långt ifrån över. Som sagt, jag kommer ta med mig Malin till min grav.