Livet är inte svartvitt. Men gällande gränsen mellan liv och död, samt känslorna kring döden, så är det verkligen bara svar eller vitt. Man kan dessutom vara både svart och vit samtidigt, eller pendla.

Sedan Malin dog har jag varit ledsen men ändå kunnat skratta till ibland när jag tänkt på något roligt hon gjort eller sagt. Framför allt har jag pendlat mellan att känna att hennes död är overklig till att den är plågsamt verklig.

Igår var jag och Mary på hennes begravning och den var vacker. Att se kistan gjorde allt så plågsamt verkligt samtidigt som jag inte fortstod att hennes kropp var där i kistan. Jag kände så mycket, så starkt. Rädsla och ångest, sorg och förtvivlan. Vanmakt. Jag blev totalt golvad av realiteten i att hon inte kommer komma tillbaka.

Det var väldigt mycket blomster och prästen verkade vara en väldigt medkännande man. Psalmerna sjöng jag med svag röst för att jag inte orkade sjunga. Vi lade ros på ros på kistan, från olika människor i olika delar av Sverige. Det var så många att jag glömde bort vad några hette.

I slutet läste prästen en dikt jag skrivit. Jag och Mary klamrade oss fast i varandra och grät nog båda två, speciellt i slutet av dikten;