Mamma och pappa har varit här idag, vi åt tårta och jag kände mig inte direkt patriotisk, men tårtan var god.

Vi bjöd en skötare på en bit och pratade om mina ambitioner att bli utskriven strax. Jag blev helt enkelt nedröstad av dem.

Jag blir inte klok på psyk. En skötare pratade med mig igår och när jag sa att det är bättre att man är en dag längre än en dag för lite så höll hon inte med. Då bestämde jag mig för att skriva ut mig imorgon.

Skötaren jag och min familj pratade med idag tyckte att vi borde göra en långsiktig plan med permissioner och så vidare. Mina föräldrar vill förtvivlat gärna att jag ska vara kvar också.

Inte konstigt att jag blir förvirrad!

Antagligen blir jag inte utskriven, för mamma hotar med att ta på sig hårdhandskarna och ringa ett samtal till herre överläkare om han kastar ut mig.

Jag blir stressad över min medicinering. De tar bort och lägger till och tar bort igen och jag blir frustrerad. Att de sänkt min vid-behovsmedicin gör mig mest stressad - jag är orolig över att jag ska bli orolig och behöva ta medicinen. Förstår du vad jag menar? Det är en trygghet att veta att jag har hjälpen där när det blir överjävligt, och just på grund av det så kanske jag inte stressar upp mig.

Jag har åtminstone mitt enkelrum. Vita väggar, minimalt med intryck och en egen toalett och dusch. Rena lyxen. Det är så lugnt här att personalen bara sitter och hänger. Visst, det gör de i vanliga fall också, men nu kan de ju faktiskt inte göra så mycket. Nej - jag har inte så höga tankar om många av dem.

Pfft. Over and out.