Ursäkta min bitterhet, den är inte ens rolig. Jag ber om ursäkt till mig själv. När jag höjer blicken från mina problem så känner jag doften från sommarregn mot asfalt, gosar med min pälsfamilj och är tokförälskad.

Någon ventil måste jag emellertid ha, så det hamnar här. När jag sänker blicken igen så blir jag bitter över att jag inte får använda min intelligens som förut på grund av en blandning av symptom och mediciner, jag blir lite blind för frodiga träd och växter, blir rädd att jag ska missa den här underbara årstiden.

I våras blev jag tillslut vansinnig, eftersom jag kände att mitt kall var att ta in andras smärta och förgöra den, och att jag istället blev smittad av den om jag inte gjorde mig av med den. Jag kunde sitta på bussen och befria människor från oro, rädslor och ångest, de hamnade i mitt solar plexus och sedan var jag tvungen att göra ritualer för att få smärtan att nollställas.

Nu känner jag ingenting av det där. Jag känner mig inte lika levande som då. De styrde upp dosen med Seroquel och mitt humör och mina upplevelser planade ut. Jag var så fylld med en känsla av att ha ett syfte, det var som en gåva eller förbannelse, en drog.

Jag vet vad som finns bortom den vägg som neuroleptikan satt upp, de kan inte nå mig nu och jag kan inte nå dem. Jag ville ha ett syfte men till och med Jesus behövde vila ibland. Jag fick inte vila. Så jag blev vansinnig.

Ikväll hälsade jag på mitt förra boende. Det är nya människor där, känner mig inte lika hemma. Jag har ett hem i Mary nu och det är underbart. Jag vill fortsätta så, men jag måste ta hand om mig själv för att kunna uppnå de drömmar vi skapat tillsammans.

Katterna sitter i sitt klösträd och tittar ut genom fönstret, jagar efter mygg och diverse flygfän, tittar på människor och djur som går fram och tillbaka på gångbanan. Det ser så roligt ut.

Jag vill se och känna fullt ut, men det skulle innebära katastrof. Det här är ett moment 22. Put on these chains and you can live a free life.