Malin.

Livet har så många olika lager, men alla har kärlek i sig. Jag har en fantastisk förmåga att älska, på gott och ont. På ont så menar jag att jag gärna ger människor fler chanser än de förtjänar och framför allt att man gör sig sårbar när man älskar. Nu fick jag begrava min bästa vän, men jag vågar inte låta henne vara död.

Så när jag samlat mig ikväll efter ett givande samtal med J så kände jag att jag hade orken att fortsätta på min målning, den målning som fått symbolisera Malin och hur jag släpper henne bit efter bit. Jag satte penseln mot papperet och lät hennes vingar bli lite tydligare. Men bara lite, jag vågar inte mer, jag orkar inte mer. Jag spelar en av Malins P!nk-skivor och av tusen bitar har jag släppt en. Bara 998 bitar kvar...

Det här kommer ta tid. Jag lät Mary läsa några av de många brev som jag skrivit till Malin och hon sa att det slog henne hur mycket vi betydde för varandra, hur mycket kärlek som stod nedskrivet. Jag kunde bara nicka, för Malin var... nästan allt. Så ja, det kommer ta tid och det är ingen idé att kämpa emot längre. Nu låter jag det komma.