No good deed goes unpunished.

Vi åkte hem till mig med tunga påsar och väskor plus med Puffen i eftermiddags. Det var en lång bussresa och det var skönt att komma ur bussen vid min hållplats.

En man med käpp blev ledd ur bussen och sedan lämnad. Jag funderade om vi skulle hjälpa honom, men när han föll hade vi inget val.

Ibland är man starkare än vad man tror, det bevisade jag för mig själv idag. Vi kämpade hem med honom på var sin sida, han hade bruten tå och andra diffusa skador och var så jävla aspackad. Han sa var han bodde och vi gick ett steg i taget och pausade var tionde meter eller så. Det var en riktigt lång promenad för en så kort sträcka.

Han skulle gå och lägga sig när han kom hem, sa han. Vi hjälpte honom in och skulle lägga i säng - han sätter sig i sängen och ramlar framåt och åt sidan, slår huvudet i kanten av ett bord och börjar blöda - då var det inget snack om det, Mary ringde ambulansen.

Han vägrade såklart ligga stilla på golvet efter att jag hämtat en handduk, sedan skulle han nödvändigtvis gå på toaletten. Ambulansen var långt bort och vi fick helt enkelt hjäpa honom på toaletten. Det hela var väldigt äckligt, men det jobbigaste var att få hans blod på händerna och kläderna.

Jag trodde inte att jag hade den där styrkan. Jag satt och försökte få honom att börja prata, för när människor hittar någon som vill lyssna så kan de stanna upp ett tag. Det fungerade, vi satt och diskuterade ingenting på hans säng och rökte. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag pratade bara på och försökte distrahera honom.

När ambulansen kom så ville ambulanspersonalen inte ta med sig gubben. Jag sa att han inte hade tagit sig hem utan oss, att han var stupfull och att ha  kunde ragla in i vad som helst där hemma. Han var en riktig gammal alkis. Så utsupen men så vänlig. Han ville inte följa med men jag sa som jag tyckte, att han behövde vård.

Jag är så arg, för jag tror inte att de tog med sig honom. Måste han ramla och slå sig ännu mer för att de ska ta med honom in? Idioter! Den där mannen kunde inte ens gå själv, var nedpissad och kunde gott behöva hamna på tillnyktringsenheten åtminstone. Jag är rädd att han kanske kan skada sig ännu mer när han röker inne och raglar. Han sa ju faktiskt att han skulle fortsätta dricka brännvin.

Jag kände igen en av ambulans"männen". Det var en kvinna som kört mig en eller två gånger, och som jag tidigare träffat genom en vän. Det var underligt, kändes konstigt, men det var kanske därför jag kände att jag kunde prata med henne och säga någonting.

Stackars man. Jag förstår inte hur man i Stockholm och andra storstäder kan kliva över människor och skita i dem. Kanske är det ju det, att man som storstadsbo inte vill se för att det finns andra som skulle kunna göra någonting. Jag vet inte... Men när gubben ramlade efter att ha blivit utledd från bussen och inte kom upp så hade jag och Mary faktiskt inte något val mer än att hjälpa honom.

Upprivna kom vi tillslut hem. Vi tvättade händerna, bytte kläder, för det var blod på dem. Jag ringde mamma och hon sa precis vad jag behövde höra; "Ni gjorde det bra!"

Jag hoppas bara att det slutar bra. Att han klarar sig. Att jag klarar mig, jösses.

Som sagt, när det väl gäller så klarar man mer än vad man tror. Idag överraskade jag mig själv.