Jag vaknade med ett ryck klockan fem på morgonen. Någon kastade och sparkade möbler, skrek som om hon var i skärselden. Det gick inte att somna om. När jag kikade ut från mitt rum så hade fått in henne längst ner i korridoren så jag såg aldrig vem det var, men glasdörren var låst och skötaren ute fick inte upp dörren för att kvinnan sparkat sönder låset. Alltså var en av mina favoriter instängd med en kvinna som var direkt farlig. De drog i larmet och fick henne bältad (antar jag) men hon gallskrek. Jag tror jag uppfattade att hon ibland skrek "HJÄLP MIG HJÄLP MIG HJÄLP MIG" och jag förstår inte hur hon hann andas mellan skriken.

Jag har bara varit bältad en gång förut, och jag har fått dem att dra i larmet många gånger. Jag kände en otrlig sympati för den här kvinnan eftersom jag vet att alla omkring en är en fiende, speciellt om de försöker hålla fast en. Vårdare blir demoner. Det är fruktansvärt. Man blir primitiv, som ett djur som biter innan någon annan hinner bita först. Man är så rädd, omringad och ensam.

Efter ett tag gav jag upp att försöka somna om. Hon skrek och det var hemskt att höra. Jag satte mig med en skötare och en annan patient i TV-rummet som är i andra änden på korridoren. Efter ett tag kunde jag gå och lägga mig igen.

De lägger krokben för mig hela tiden. Jag har bävat men satidigt sett fram emot mötet idag då jag, en sjuksköterska, mina terapeuter och överläkaren skulle ha ett samtal - men idag får jag reda på att läkaren inte kommer kunna närvara.

Jag blir så förbannad. Läkaren har gett oss fria tyglar när det kommer till frigång och permissioner, men mediciner kan jag bara diskutera med läkaren om.

Jag börjar känna mig okej i övrigt. De vill dock inte släppa hem mig än och det är kanske lika bra. Jag menar, jag vet att läkaren gärna skulle skriva ut mig (det är hans grej), men alla andra verkar tycka att det är en bra idé att jag är här i och med att begravningen kan vara så svår för mig att jag kan behöva deras stöd. De har en poäng.

Vad jag vill vet jag inte. Mina känslor är överallt, upp på väggarna, min ångest stryper mig. Om jag bara slapp den förbannade ångesten kanske jag kunde göra någonting, skapa någonting. Få ut känslorna på ett vettigt sätt.