Åh vad sängen ser skön ut. En äcklig och hård sjukhussäng, två kuddar och Princess Sparkle nedbäddad. Jag antar att det ser så inbjudande ut eftersom jag försökte komma i säng tidigt igår och gick upp på morgonen. Eftersom vi ska upp väldigt tidigt imorgon så måste jag vara vaken, får inte lägga mig för då pajjar jag kanske sömnen under kommande natt.

Jag behöver vara i total balans imorgon. Ha sovit, sett till att äta, ha med mig allt jag ska ha med mig och på torsdag hoppa in i Emmelies bil halv åtta. Sedan bär det av till Luleå.

Jag har väntat på att få börja med fixa ditten och datten. Blommor som ska köpas, mat som ska köpas, välja passande kläder och så vidare. Sorgen känns lite lättare när jag har något att pyssla med - så med andra ord har det varit väldigt svårt att vara inlagd där jag är ensam med mina plågoandar.

Hur jag kommer reagera på begravningen vet jag inte. Jag har aldrig haft en så stor förlust som nu. Min stod mig så nära och nu ringer hon aldrig... Men jag åker ju tillsammans med två tokfina personer. Både Mary och Emmelie är inställda på att jag är skör nu.

Jag är rädd. Rädd för att alla ska dö ifrån mig. Jag tror inte att jag klarar fler dödsfall eller olyckor eller någonting nu.

Malins begravning blir säkert vacker. Vi gör den vacker. Hon förtjänar det.

För i helvete Malin, VAKNA! Du glömde oss när du försvann!