Det funkar. Så länge jag får klistra fast alla ord på väggen och att jag kan läsa och skriva. Det funkar inte när jag ligger i soffan och är fastnaglad i ångesten. Människors ångest yttrar sig på olika sätt, och för mig så blir jag ofta handlingsförlamad. Det är som om jag har smärtor, jag kan inte röra mig.

Fina Monica sätter sig vid mig och stryker mitt hår. Omtanke hjälper mer än tabletter ibland. Problemet är att jag verkligen skärper till mig för att liksom visa min uppskattning, fast jag kanske behöver ligga och skrika. Jag vill visa att de gör någonting som uppskattas.

Ärligt talat tror jag att personalen är mjukare mot mig för att jag själv är mjukare mot dem. Jag kommer in på HSL istället för LPT, jag kastar inte möbler utan talar om att det regnar inomhus, jag kommer till dem istället för att skada mig.

Antar att jag rör mig åt rätt håll och vårdarna får följa med på en del av min resa.

Det är besvärligt men jag ska rida ut den här stormen också. Vet inte hur, men vet ATT.

Malin saknas dygnet runt.