Den senaste två månader har jag sagt samma sak till alla omring mig; Om hon friade så skulle jag säga ja.

I mitt kök gick hon ner på knä och bad mig gifta mig med henne. Jag trodde, som jag alltid tror att jag ska göra när jag känner någonting väldigt starkt, att jag skulle kräkas - lyckan var så komplett och hel och undebar. Jag hade drömt om den stunden i både vaket och sovande tillstånd.

Jag har tittat lite extra på TV eller i tidningar när det handlat om bröllop, inte för giftandes skull utan för kärleke. Jag ska gifta mig i kärlekens tecken, jag har all tid i världen på mig men vi är på samma spår. Herregud. Herregud, vi är på samma spår, vi vill ha varandra genom smärtan och genom lyckan. Alltid.

Jag kan inte beskriva hur stor den här kärleken är.

Jag kan inte formulera mig bättre.

Malin, du sa det till mig. You're gonna marry her, sa du med retsam röst. Jag önskar bara att du kunde få del i den här stunden, men någonstans så tror jag att du ser och hör oss. Nåongstans kan jag höra dig skratta, se dig le och älska att vi älskar.