Känslomässigt utvik.
2011-06-29 @ 13:04:47
Jag slirar lite nu och då in på bloggar som handlar om unga personer med psykisk ohälsa, och trots att jag varit skadefri i lite över 8 månader nu så kan jag ibland känna att jag inte orkar mer. Dels gillar jag inte mentaliteten i sättet som de skriver, som om deras överlevnad bara är ett förspel till döden, och dels så tål jag inte att se bilderna som de laddar upp med skärsår och så vidare.
Jag kan inte säga att jag varit mycket annorlunda själv. Om jag fått benso utskrivet när mitt lläge var kritiskt och jag var väldigt omogen under en djup svacka 2008 så hade jag inte kunnat hantera tabletterna och sägert suttit och fotat dem jag också. Jag har kvar min gamla blogg, mest för att påminna mig om var jag var då och var jag är nu.
Människor ska inte bedriva självcensur, men det finns vissa gränser kan man tycka. Varför lägger man upp bilder på sina självskador? Uppmärksamhet? Nej usch, det var ett fult ord. Uppmärksamhet hävdar alla att de INTE är ute efter. Men snälla du, det gör ingenting att vilja ha uppmärksamhet. Jag kräver fortfarande otroligt mycket uppmärksamhet och bekräftelse, men jag har hittat bättre sätt att bli bekräftad på.
Jag tror att alla människor måste löpa linan ut innan de kan ta emot hjälp, men tills dess gäller det att hålla sig över ytan. Om det nu kräver att man viker ut sig känslomässigt på nätet så må det vara så, men jag klarar inte av att läsa sådant, det är helt klart väldigt triggande.
Jag skriver visserligen väldigt personligt på min blogg, men det är skillnad på utlämnande och personligt tycker jag. Det som inte hamnar här hamnar i min låsta blogg och i min dagbok. Det finns saker som jag vill hålla privat.
Jag minns att jag en gång fått frågan om "hur jag EGENTLIGEN mår" i och med att jag sträckte ut en hand på ett internetforum men formulerade min blogg annorlunda, och det handlar om att jag är noga med vad jag väljer att skriva här. Jag har vänner, släkt och nära familj som läser och i min förra blogg vad jag vårdslös med deras oro över mig. Vad jag inte tänkte på då var att allt jag skrev skulle komma tillbaka till mig och bita mig i arslet.
Nu ska jag dricka Cherry-Coke som Mary tog hem till mig och fortsätta läsa Johan Cullberg.
Och förresten så är mitt hår numera nyfärgat (och här kommer en dålig webcambild):
Jag kan inte säga att jag varit mycket annorlunda själv. Om jag fått benso utskrivet när mitt lläge var kritiskt och jag var väldigt omogen under en djup svacka 2008 så hade jag inte kunnat hantera tabletterna och sägert suttit och fotat dem jag också. Jag har kvar min gamla blogg, mest för att påminna mig om var jag var då och var jag är nu.
Människor ska inte bedriva självcensur, men det finns vissa gränser kan man tycka. Varför lägger man upp bilder på sina självskador? Uppmärksamhet? Nej usch, det var ett fult ord. Uppmärksamhet hävdar alla att de INTE är ute efter. Men snälla du, det gör ingenting att vilja ha uppmärksamhet. Jag kräver fortfarande otroligt mycket uppmärksamhet och bekräftelse, men jag har hittat bättre sätt att bli bekräftad på.
Jag tror att alla människor måste löpa linan ut innan de kan ta emot hjälp, men tills dess gäller det att hålla sig över ytan. Om det nu kräver att man viker ut sig känslomässigt på nätet så må det vara så, men jag klarar inte av att läsa sådant, det är helt klart väldigt triggande.
Jag skriver visserligen väldigt personligt på min blogg, men det är skillnad på utlämnande och personligt tycker jag. Det som inte hamnar här hamnar i min låsta blogg och i min dagbok. Det finns saker som jag vill hålla privat.
Jag minns att jag en gång fått frågan om "hur jag EGENTLIGEN mår" i och med att jag sträckte ut en hand på ett internetforum men formulerade min blogg annorlunda, och det handlar om att jag är noga med vad jag väljer att skriva här. Jag har vänner, släkt och nära familj som läser och i min förra blogg vad jag vårdslös med deras oro över mig. Vad jag inte tänkte på då var att allt jag skrev skulle komma tillbaka till mig och bita mig i arslet.
Nu ska jag dricka Cherry-Coke som Mary tog hem till mig och fortsätta läsa Johan Cullberg.
Och förresten så är mitt hår numera nyfärgat (och här kommer en dålig webcambild):
Kommentarer
Postat av: deadpassive
det blev riktigt snyggt! tog du ut dreadsen eller?
Postat av: Thina
Ta cullberg med en nypa salt, han kan ha rätt suspekta ideer men är intressant att läsa, men man ska inte ta för hårt på det han skriver!
Jag tror som du skriver att man måste va redo för att bli hjälpt, genom att tvinga nån så hjälper det inte. det gäller både missbruk och psykiskadiagnoser. Men måste komma till den punkt i livet som gör att man verkligen vill ha hjälp och då behövs folk som kan och vill hjälpa. Man måste fånga upp alla i rätt sekund.
Ditt hår är skit snyggt!
Kram Thina
