Jag vill bara gråta när jag tänker på att Malin troligtvis inte visste sitt värde. Just nu sitter jag och går igenom de brev jag skrivit till henne, men som fått komma tillbaka till mig efter begravningen. Det var så många brev, så mycket kärlek, kärleksförklaringar som var plågsamt sanna. Just då, när jag var som mest dissociativ och/eller kanske psykotisk så fanns hon med. Jag såg henne som en ängel då, en riktig ängel och inte bara en symbol, eftersom mina problem aldrig drabbade henne trots att jag öppnade mig för henne. Hon var immun.

Som sagt, hon förstod inte sitt eget värde. Jag är dock glad att jag ändå försökte trycka in det i hennes skalle. Jag saxar från ett paket med småsaker och ett brev:

"Du är en fantastisk människa, rolig och omtänksam, intelligent och kreativ. Du kanske inte ser det, men det gör alla andra som känner dig. Du har fantastiska kvalitéer i din person. Det är delvis därför jag älskar dig så mycket. Även fast du är deprimerad så slutar din personlighet inte att lysa, du är vacker inside out.

Det är ett faktum. Vad du än säger, hur mycket du än klankar ner på dig själv så är du ändå så vacker i andras ögon. Det kommer alltid finnas haters, men varför ska de ha något inflytande i ditt liv för? De som betyder något, de som älskar dig, det är de du ska lyssna på.

Din största fiende är du själv. Din självbild är förvrängd. Malin, vi ska fixa allt. Lita på mig.

Lights will guide you home <3
and ignite your bones <3
and I will try <3
to fix you <3"


Jag saknar min bästis. Det gör så jävla ont.

Ändå vill jag gå igenom breven. Det är som att läsa berättelsen om mig och Malin.




PS. Låsta bloggen uppad.