Igår klädde jag inte på mig innan sena eftermiddagen, sedan gick jag till OKQ8 och fick en härlig panikångestattack. Hemma blev allt jag försökte säga bara blah, det var en synnerligen dålig dag för att föra konversationer.

Jag hatar när det blir så, när jag vill säga någonting men förstår till och med inte själv vad jag försöker säga. När jag börjar på en mening som jag inte kan avsluta. Jag satt hela tiden och kände mig dum i huvudet. Så trött i huvudet, jag kan inte hjälpa det. Det är som att jag vet att jag besitter förmågor men att jag inte kan nå dem som medicinerad. Eller är det likadant när jag är omedicinerad? Hur ska jag veta, det var så länge sedan jag inte åt psykofarmaka.

Jag sitter med tunga tankar angående mig själv och mina problem. Sjukdom är en förlängning av mig själv och så mycket som jag vill bli fri den så är förlängningen fortfarande en del av det som utgör mig.

Tankar formuleras sakta och nu är jag trött. Jag längtar till hösten då min medicinlista ska "städas". Kanske finns det bättre mediciner för mig. Mina terapeuter verkar överväga vad jag sagt när jag påpekat att Seroquel kanske inte är den bästa medicinen för mig när jag måste äta så höga doser. Jag vill sluta med Xanor Depot. Jag vill återta min hjärna.

Jag är bara glad att människor står ut med mig. Själv har jag verkligen fått nog.