Tid för klarhet.
Jag har alltid varit väldigt intresserad av psykologi och psykiatri, men den här gången checkade jag ut några böcker för att snarare förstå mig på mig själv än andra.
Jag vet inte varför jag är så försiktig, varför jag sitter och tittar på dem för att sedan plocka upp dem och sedan lägga tillbaka dem lika snabbt. Den enda av böckerna som jag börjat läsa på riktigt är "En orolig själ".
Det gör nästan ont att läsa. Det är spännande på ett slags smärtsamt sätt. Det är som en blandning av en fackbok och en självbiografi, varken eller. Författaren beskriver hur hon insjuknade och sin ambivalens kring medicinering av litium, beskriver enskilda händelser men skriver mest på ett sorts övergripande sätt - som att hon både vill och inte vill berätta.
Skammen för vad hon gjort när hon varit manisk, psykotisk, vansinnig och skulden som följer med depressionen efteråt. Hur hon, som är en välanpassad och kultiverad kvinna, har varit riktigt våldsam och agerat i galenskap.
Jag känner så väl igen mig i hennes tankar kring allt detta, jag känner skammen brinna bakom mina slutna ögon när jag själv får återblickar i saker jag gjort i affekt. Jag är ju inte sådan! Samtidigt så känner jag motvilja för att bli medicinerad - jag känner mig själv som en eldig, verbal och ganska produktiv person, varvat med depressiva tankar, trötthet och funderingar kring existentiella frågor.
Jag känner helt enkelt inte igen mig själv när jag står på högre mediciner, jag har inte tagit reda på vem jag är. Är det såhär att vara normal och anpassad? De säger att min personlighet utan mediciner är ett sjukdomstillstånd med diverse symptom, men så har jag egentligen aldrig sett det. Jag har sett det som min personlighet, det är bland annat därför jag slutat ta medicinerna vid ett flertal tillfällen. Biverkningarna är också en bidragande faktor, men jag känner mig alltför utslätat och har inte samma intensitet när jag tagit emot medicinering.
Detta gör det såklart väldigt svårt att tillfriskna. Vad innebär det? Vad jag i alla fall börjar komma fram till är att jag faktiskt kanske är sjuk i både borderline personlighetsstörning och är bipolärt schizoaffektiv. Den senare diagnosen har jag haft svårare att ta till mig, personlighetsstörningen var mer som en förklaring till min spretiga personlighet medan schizoaffektiviteten snarare bara gör mig förvirrad.
Kanske vågar jag senare också öppna "Psykoser" av Johan Cullberg och sedan "Mänskliga gränsområden" som är skriven av flera läkare. Kanske blir jag bara mer förvirrad, eller är det dags för mig att sluta streta emot och istället lära mig leva i den här verkligheten, lära mig leva med min sjukdom.
Lär dig att leva bortom sjukdomen istället, tror bara att det är då du kan hitta dig själv. En diagnos är ett ord på papper och det där ordet gör ju egentligen varken från eller till. Du är den du är oavsett vad för flashiga namn som vården kan hitta på. Och att du är just du är det enda som är viktigt. Så kämpa på Saari!
Jag har samma problem och tillgångar som förut, orden på papperet betyder egentligen ingenting så länge jag får hjälp med mina problem. Vad jag ville ha fram är att jag börjar få någon form av sjukdomsinsikt även om det är hårt. Det handlar inte om stämpeln, det handlar om mig. Jag är den jag är, men sjukdomen har blivit en förlängning av den jag är, om du förstår? Med mina uppåt- och nedgångar, glöden och dysforin, det som ska medicineras bort. Egentligen ingår inte sjukdomen i min egentliga personlighet, den friska personlighet som jag vill hitta men som jag inte känner igen. Om du förstår? Vet att det blir väldigt luddigt.
