Jag lovar härmed att jag ska försöka skriva lite mer positivt än vad jag gjort tidigare. Så jag säger ledsen sötnos, om du är en såndär som läser bloggar för att vältra dig i andras misär. Och för er andra så ska jag lova att jag försöker skriva om lite roligare saker. Jag lovar mig själv att försöka ha roligt nu, med reservarion för att jag kommer misslyckas helt.

Det är vackert ute. Igår gick jag ut på natten och satte mig i gungorna vid katolska kyrkan. Värden var så vacker i det ljuset. Jag önskar att den överröstade [              ].

Är det så jag ska göra för att skriva positivt? Lägga in blanksteg för att undvika det svåraste? Men det är sant, natten VAR vacker.

Ta sats och... sqweeee!

Gratulationer till Lena från Tyskland, en värdig vinnare i mina ögon! Annars så tyckte jag om Turkiet (maNga, oerhört schysst passage mellan refrängen och verserna), Armenien, Ryssland (fick en oerhörd Pistvakt-feeling) och Azerbaijan. Det är trist att tävlingen är över nu, jag tycker verkligen att den är riktigt rolig. Känns tomt. Men grattis igen till Tyskland, kommer nog spela låten om och om igen! Här har ni:

 

 

 

Dagens webcambild. Tiara never goes out of style.

 

Jag tänker inte tillåta mig må sämre än nödvändigt. Tyvärr är det inte bara jag som bestämmer. Jag tänker inte börja tänka på tid, rum och verkligheter så jag säger bara att IDAG är det Eurovisison Song Contest. Det känns opeppat, inte så mycket för att Sverige inte är med men för att jag inte riktigt når de där känslorna som alltid är så glada och levande när det är dags för TV:s musikaliska höjdpunkt. Det är tradition att klä upp sig och sitta och se HELA programmet, även om det gäller 5 timmar med ändlöst poängräknande.

 

Har nog kanske klätt upp mig för mycket. Det jobbiga är att jag ser mig själv göra mig i ordning, men jag är inte riktigt med. Som om jag vore en docka.

 

Nåväl. Jag hoppas att det blir kul ikväll. Jag vill vara närvarande. Jag har bett mitt boende att köpa chips och choklad, och så kommer kanske Maria hit och ser ESC med mig. Det blir nog bra och fint.

 

 

Mitt hår idag.

 

 

 

"En svensk tiger" målad av mig år 2006.

Jag får ofta frågan om varför jag skurit mig. Jag brukar ställa personen en motfråga för att svara på originalfrågan; Har du någonsin gjort dig illa, av misstag, och vad har hänt då? Hur har du känt dig direkt efteråt?

Gör man illa sig så händer det någonting i kroppen, blöder man så blir man ofta tvärlugn. Att skada sig frigör ämnen i hjärnan som lugnar lika effektivt som narkotika. Vid synen av blod, så går blodtrycket också ner - det är därför vissa människor svimmar vid åsynen av blod. Allt detta beror på att människan är skapad så för att kunna överleva när man är under attack. Det är så vi är skapta. Ganska smart, eller hur?

Men det är nog inte så de flesta tänker när de skadar sig. Min högst personliga åsikt är att många personer som mår dåligt testar att skada sig på grund av att de mår dåligt och att de säkert hört, läst eller på andra sätt fått reda på att självskadande kan hjälpa mot ångest. Det är sällan någon går direkt till badrumsskåpet, tar pappas rakhyvel och skär sig i syfte att lindra ångest om man inte hört om det innan på ett eller annat sätt.  Det är en epidemi som spritt sig över hela vårt land. Slagorden "En svensk tiger" har plötsligt fått en helt ny innebörd.

Så varför skär man sig, eller skadar sig på andra sätt? Det dämpar ångest rent fysiskt, men det har många andra funktioner som påverkar en psykiskt. Vissa gör det av självhat och för att straffa sig själva, andra för att bryta de känslor som de inte kan hantera. Några skär sig för att ha någonting att fokusera på när det är rörigt i huvudet. Är man väldigt deprimerad så kanske man undrar om man kan känna någonting överhuvudtaget och skadar sig för att veta att man lever. Har man overklighetskänslor så brukar många använda självskador för att bryta den känslan. Andra har tvångstankar eller hör röster som vill att man ska skada sig själv. Att människor fortsätter skada sig beror på att de inte känner till någonting som fungerar lika bra.

Olikt vad många tror, så handlar självskadebeteende inte alltid om att ropa på hjälp eller få uppmärksamhet. Det kan såklart vara så, men om man läser det ovanstående så ser man att det finns många dimensioner i ett självskadebteende.

Det är inte så enkelt att svara på frågan om varför ungdomar (och för den delen, även vuxna) skär sig. Det är väldigt individuellt, men egentligen är det inte just självskadorna som är viktiga. Det viktiga är att inse att det är ett symptom på att personen som skadar sig mår dåligt och inte känner till någonting som hjälper lika bra som att skada sig. Självskador kommer ifrån ett djupare lidande som är viktigt att fokusera på. Löser man lidandet så är det lättare att hjälpa en person att bli skadefri.

"Svenska tigrar" gör inte illa sig för att det är häftigt eller roligt, det är ett uttryck för ångest och en ångestlindring. Det är så enkelt men ändå så komplicerat. Jag hoppas att jag har brutit några eventuella fördomar som ni läsare kanske har om självskadare.

Crappy webcambild.

 

Jag börjar bli väldigt trött. Mina knogar har börjat vitna för länge sedan, jag orkar inte hålla mig fast. Jag ser min spegelbild och plötsligt slår jag till spegeln, hårt med knuten näve och ändå känner jag ingen smärta i handen.

 

Jag kan lova att det är läskigt att vara i sin lägenhet, höra en mansröst ropa "Sara!" från köket, och se att det inte är någon där.

 

”I den värld där hon var mest levande klövs solen i skyn, jorden sprack i en eruption, hennes kropp slets i stycken, hennes tänder och ben krasade och splittrades i små bitar.”

- Ur Ingen dans på rosor av Hannah Green.

 

 

 

Rah-rah-ah-ah-aah, roma-roma-romamaah osv.

Jag har en så underbart omtänksam familj. Mina vänner är fantastiska. Jag önskar att jag åtminstone kunde ge dem ett ärligt svar när jag säger att jag mår bra, det är det minsta jag kan göra.

Jag vet var problemet sitter, men inte hur jag ska lösa det. Det är samma problem som alltid.

Men jag känner åtminstone att jag älskar, mellan kaoset i mitt huvud och raseriet i min kropp så bryter kärleken igenom för alla dessa underbara personer.

Min mun är ihopsydd och jag känner mig så ensam. "Du är sjuk nu", säger Malin. Sjuk eller inte, det går inte att göra någonting annat än att genomlida.

Idag när jag var med Emma, och när mamma och pappa ringde, då älskade jag. Men i min ensamhet, vilsen i verkligheterna och med bråket i huvudet, så känner jag bara ett intensivt, rasande hat.

Emma bjöd mig på fika på bokcaféet Pilgatan!

 

En kopp rättvisemärkt te i gott sällskap är aldrig fel!

 

Jag var faktiskt skitnervös inför att träffa Emma igen. Det var ju... år sedan! Men hon har inte glömt mig och jag har inte glömt henne, det kände så fint att återförenas i en stor kram, hennes naglar grävde sig in i min rygg och jag kände mig hemma. Hemma med Emma.

 

Vi strosade i affären och sedan bjöd hon mig på fika, vi drog lite historia och pratade lite framtid, pratade om böcker. Jag fick en bok i present av henne, Tusen strålande solar. TACK! Det var så mysigt. Efter det drog vi till biblioteket och jag var lite nervös där med, men det gick bra. Jag lånade en bok och två filmer, sedan drog vi oss tillbaka mot Emmas bil. Påväg såg vi detta:

 

 

Ser ni benen?

 

Sån konst är INTE okej! Haha, vi blev hur rädda som helst av den. Huga!

 

Vi sa hejdå och på återseende, den kvinnan reser och far överallt vilket jag tycker är starkt, och hemskt roligt. Hon är en av de där människorna som faktiskt gör något, slänger sig ut i världen, någon som vissa knappt vågar tänka på.

 

Nu är jag hemma och förtrollningen är bruten, men jag känner fortfarande värmen av min vän.

 

 

Blek Saari och brunbränd Emma. Puss darlo!

 

 

 

Igår var en mörk dag i min historia. Jag väljer att gå vidare och ta en stund i taget. Allt annat får vänta utom...

Emma, som jag ska träffa i eftermiddag! Jag har saknat den bruden!

Har återupptagit kampen mot kilona, det har verkligen gått trögt de senaste månaderna. Jag antar att jag blivit uppbromsad av mediciner och av att jag haft en liten free-ride när kilona bara ran av mig. Nu är det full kamp, och jag ska vinna. om 4hg har jag nått mitt delmål och gått ner 20kg, jag planerar att ha rott delmålet i hamn till helgen. Som belöning ska jag få köpa nya kläder med mamma! Inte illa, inte illa alls.

Är min hägg verklig?

 

Jag borde verkligen må mycket bättre än vad jag verkligen gör. Häggen blommar och jag älskar hägg, jag ska träffa vänner, det är ESC i veckan vilket är den musikaliska TV-höjdpunkten på året, men jag kan inte bestämma över mitt mående och jag kan inte bestämma att jag inte ska bryta ihop nu.

 

Har haft ett mycket uppslitande samtal med mina terapeuter idag. Bryta ihop = slutenvård. Och jag kommer inte kunna bestämma över det. Vilken jävla soppa. Nu tar jag en timme i taget, en stund i taget.

 

Jag behöver kanske inte förklara för vissa, men jag tror att många inte förstår vilken slav man är under sitt eget mående. När man inte kan påverka det själv. Det är kanske en definition av ett infekterat psyke?

 

Hoppas att ni har det mycket bättre än vad jag har det just nu.

 

 

 

Trevlig handduksdag!

En ny dag, ett blankt papper att fylla.

 

Ni vet det där med att vara förblindad av ilska? Det hände igår. Oj, vad det hände. Jag blev bokstavligen blind, försvann från verkligheten. Jag tänker inte be om ursäkt för någonting. Jag får vara arg. Problemet är bara att jag aldrig fick utlopp för det, det kändes som om jag brann up inifrån. Jag ringde och skällde på folk, skällde på personalen, skällde på mig själv i spegeln. Ingenting räckte. Jag blev faktiskt rädd för mig själv. Ilska har alltid varit min drivkraft, men istället för att driva mig så förgjorde den mig.

 

Jag sätter försiktigt ena foten mot marken och kliver ner från vad det nu än är som lyft upp mig. Det är Towel day (kan inte sådana här roliga saker vara när jag mår bättre?) och mina terapeuter ska komma hit. Jag är rädd och orolig, som jag var inför läkarsamtalet i fredags. Jag har sagt till dem att idag är det jag som lyssnar, jag vill veta vad de skriver ner om mig, vad de säger om mig, ocensurerat. Det är min rätt som patient.

 

Orkar ingenting. Man blir trött av att vara arg. Och jag känner hur bågen spänns igen.

 

 

 

 

Jag har så svårt att kontrollera mig, jag har tusen och ingen orsak till varför jag är så arg just nu. Det är på gränsen att jag inte klarar av det. Varför? Jag vet inte. Jag har hoppat över måltider, jag har haft ett uppslitade läkarsamtal i fredags, jag hade en bra men ohyggligt krävande kväll på stan i lördags, jag har slarvat med medicinerna. Och så alla tusen saker som man bara inte kan sätta ord på.

 

Jag förstår inte hur glaset jag håller i fortfarande är helt men jag är rädd för att bli inlagd om jag låter det krossas mot väggen.

 

It's not paranoia if they're really after you.

... går ut på att städa, skriva och bli följd till vårdcentralen med min kära mor. Sedan orkar jag inte mer.

Jag har fler skriv-idéer, men när jag är så trött som jag är så blir det bara en stor ordsoppa. Ändå vill jag pröva mina idéer, skriva ner dem och se om de är lika intressanta och kraftfulla som i mitt huvud när jag ligger och tänker på dem på nätterna.

Vårdcentralen skrämmer mig. Mamma är så snäll som kör in hit och håller mig i handen. Jag vet faktiskt inte ens varför jag ska till VC, och det kanske är lika bra? De vill i alla fall veta min längt och min vikt, så nu ska jag ställa mig på vågen och klottra ner siffrorna på ett papper. Och för er som undrar; jag är kring 170cm lång. Resten är för privat.

Tappade fotfästet igår, och idag jobbar jag för att hitta tillbaka. Just nu ser det inte ljust ut, men för allt jag vet kan det vara perfekt om en timma. Bäst att fokusera på det viktiga.

Ellas plats när vi fick reda på att hon dött.

 

Jag är så arg på mitt boende just nu. De har stöttat mig igenom mycket, men det finns ändå många sprickor. På sista tiden har det drabbat mig och det gör mig ledsen och framför allt arg.

 

Förra veckan mådde jag dåligt och kom till personalen som jobbade den kvällen. Hon reagerade med ilska.

- DÅ ÅKER VI UPP NU, FINNS INGENTING ATT TALA OM, VI ÅKER UPP PÅ MOBILA TEAMTET, sa hon med en röst som skrämde mig, som om hon skällde ut mig. Saken är den att jag är så himla rädd för allt som har med slutenvården att göra, jag har varit inlagd alldeles för mycket och de borde veta vid det här laget att det är ett Så känsligt ämne för mig. Om de bedömer att de inte kan låta mig vara kvar här så finns det flera sätt att föreslå det. Men den här gången hann jag bara säga en mening där jag beskrev att jag mådde dåligt och hon blev antagligen rädd. Om hon vet att jag mår dåligt och låter mig vara hemma fast det finns risk att jag skadar mig så tar hon det på sitt ansvar. Hon har rätt att bli rädd, men hon ska ändå inte behandla mig på det viset. Jag vågar inte gå till henne när jag mår dåligt för att hennes svar alltid är att det är dags för mig att läggas in.

 

De har full rätt att avgöra om man behöver läggas in eller inte. Men slutenvården har skadat mig så mycket att jag blir livrädd bara genom att gå förbi de låsta dörrarna när jag ska besöka min läkare. Jag tål inte psykiatrivingen på sjukhuset. Och det första hon gör är att höja rösten mot mig, hota med slutenvård. Om de anser att det är nödvändigt så finns det flera, mycket mer humana, sätt att lägga fram det på. Jag kommer inte gå till henne när jag mår dåligt igen, jag har bett övriga personalen om att vi ska ha ett samtal med henne så att vi kan lösa det hela, men ingenting har hänt.

 

Problemet med mitt boende är att det är mycket snack och liten verkstad. Jag har under två helger begärt att få åka till Ellas grav, jag vill lämna en blå ros hos henne. Personalen har tyckt att det är en bra idé, och jag har påmint dem, men det har inte blivit av. De åker på loppis varenda helg med de andra som inte kände Ella, men de kan inte ta med mig till Ellas grav. Hon har ju för guds skull bott här! Hon är en medlem av vårt boende! Och JAG är en medlem av boendet! De lyssnar när de andra känner för att åka på loppis, de åker varje helg men när jag vill en enkel sak som är viktig för mig så händer det ingenting. Det gör mig så arg.

 

Jag funderar på vad det beror på, är det för att jag är mindre viktig? Är det för att jag är den enda som vill åka till Ellas grav? Låter jag de andra köra över mig? Det går ju att åka på loppis och åka till Ellas grav på samma dag, faktiskt. Jag undrar om det har att göra med min ålder, att jag inte har samma åsiktsrätt på grund av det. De andra som bor här är mycket äldre. Kanske... nä, jag vet inte. Jag vet bara att jag är hemskt arg på dem.

 

Ska ta upp det med någon av de som jag litar på imorgon - men det är inte första gången. Måste jag tjata tills deras öron blöder?

 

De vann pris som kommunens bästa verksamhet förra året. Ja, i stort sätt trivs jag med personalen och med hur boendet fungerar, men det finns ju alltid saker att förbättra.

 

K sa idag att jag borde börja fundera på vilka som skulle följa med mig på läkarbesök och sådant i framtiden när jag inte bodde här längre. Jag säger till mig själv att jag bara är paranoid, men jag undrar om de börjar försöka putta mig ur boet? Kanske tänker jag bara så för att det var just K som sa det, samma kvinna som skrek åt mig att jag skulle låsas in.

 

 

 

Kvällen började för min del med Death Maze i Döbelns park. Vokalisten growlade som en hel karl!

 

 

Maria och jag gick och lyssnade på poeten Solja Krapu.

 

 

I väntan på något annat spännande, typ Rongedal, satte vi oss i Rådhusparken och blåste såpbubblor.

 

 

Vi träffade på Hjalmar och Maria hade skavsår av sina snygga skor.

 

 

Rongedal lirade fram mot kvällen och höjdpunkterna var Personal Jesus, Tainted Love och Life on Mars (där alla i publiken sjöng med). De överraskade mig med att vara så bra! Dessutom är de ganska sexiga, dontcha think?

 

 

Efter det var det dags för den alternativa modevisningen som vad totalt fab! Här är Cynism Design.

 

 

Naucler Design bjöd på massor av latex!

 

Träffade Klara som gått ner massvis i vikt. Det var ett kärt återseende!

 

 

Mia, Jimmie och Hjalle hängde vid scenen efter modevisningen!

 

 

Sötnosarna Evis och Dott fick jag kramas med också!

 

Sedan vad jag trött och drog hem, och det var slutet på min Kulturnatta 2010!

Kvällens outfit, haha.

 

Nu har jag just kommit hem från Kulturnatta, jag är helt mörbultad men också väldigt stolt över att jag fixade det. Det var inte lätt, men inte heller totalt ogörbart. Det är ju alltid jobbigt när det är fullt på stan, och en kväll som denna så är det mer än fullt på stan, det är smockat. Dryga fylleungdomar, killar som har så stort hår att man inte kunde se scenen, tvungen att kissa på offentliga toaletter och det ständiga bruset, den ständiga känslan av att bli granskad - allt det där fanns med.

 

Men med fanns också en känsla av att jag pushade mig tillräckligt långt för att det skulle bli en succé. Jag gick på Kulturnatta med Maria, och det började i Döbels Park där vi såg en liten tjej growla som en hel karl, efter det tog Maria med mig till bibblan där vi lyssnade på en poet. Det var skönt att varva ner där. Efter det strosade vi mest bara omkring. Ett tag när vi satt på en parkbänk i rådhusparken så blåste jag såpbubblor och fick en fin kontakt med ett litet barn. Nu vet jag hur jag ska kommunicera med barn - genom såpbubblor! Det kändes fint.

 

Maria och jag såg Rongedal och de var grymma. Dessutom drog de låtar som Personal Jesus, Tainted Love och Life on Mars, stämningen var grymt skön!

 

Efter det tog vi en paus, tills det var dags för den alternativa modevisningen. Modevisningen var superbra som alltid, men jag önskar verkligen att de kunde fixa en liten catwalk för kommande modevisningar.

 

Jag träffade inte hälften så mycket av de människor jag ville träffa, men det var jättemysigt att få krama och småprata med de jag träffade! Mums!  Efter lite småprat så cyklade jag hem, nöjd och glad. Nu ska jag krypa isäng och SOVA, Nästan 6 timmar på stan. Jag är helt slut!

 

Jag och lillkillen fick fin kontakt.

Kanske hans första kontakt med såpbubblor?

 

 

 

Nu tar jag min kamera och drar på kulturnatta. Ha en bra kväll allihopa!

 

Igår hade jag besökarrekord. Jag har vant mig vid ungefär 60 läsare per dag i min blogg, men så exploderade det och blev över 900 igår kväll! Snacka om att jag fick rampfeber. Det måste ha varit på grund av att jag satt in en annons jag fått gratis.

 

Jag var så chockad att jag tog extra medicin, för även om det är fruktansvärt kul så fick jag panikångest. Andas, andas, andas... Jag lyckades på något sätt somna, men idag har jag varit helt groggy, bakfull på mediciner. Det är inte bara irriterande, det är obehagligt också. Helst skulle jag vilja vara medicinfri men jag är ganska säker på att jag kan glömma den drömmen.

 

Ikväll är det Kulturnatta här i Umeå. En hel dag, kväll och natt fylld av kultuevenemang. Jag är nervös, jag känner mig redo för att fara ut och vara social men det är ändå svårt. hela dagen har jag bytt kläder, sminkat mig, fixat håret, verkligen försökt komma på hur jag ska göra för att inte se ut som roadkill. Vi får se hur slutresultatet blir.

 

 

Rödsvart tema med guld på ögonlocken.

 

 

 

 

Det är med den här bilden som jag tävlar i en fashiontävling på http://conler.se/2010/may/fashion-final.html. Man har kunnat rösta en gång per dag fram till idag, så man kan verkligen säga att det börjar dra ihop sig.

 

Så hjälp mig vinna nu! Skriv en kommentar med en röst på nr 6 på http://conler.se/2010/may/fashion-final.html

Såhär ser jag ut idag!

 

 

 

Nu har jag varit hos min läkare. Det var upplysande och uppslitande. Hans teorier är fullt accepterbara egentligen, men det är någonting som inte stämmer. I alla fall, jag vet inte om följande text intresserar någon annan än er psykiatrinördar där ute.

Vi tittade på en gammal utredning som uteslöt att jag skulle ha någon ADHD eller ADD-problematik, vilket jag faktiskt tror stämmer. Utredningen var från 2006. Det TCI jag fyllt i då stämde nästan exakt med det jag fyllde ut för någon månad sedan, så personlighetsmässigt har jag inte ändrat mig så mycket. Han gick igen de olika delarna i IQ-testet jag fått göra som visade att det inte var något fel på min intelligens alls och att min verbala intelligenskvot hade högst poäng. Det IQ-test som jag tog var WAIS. Det är faktiskt otroligt skönt att få höra att man inte är dum a la Forrest Gump, för ofta känner jag mig inte smartare än så.

Och ärligt talat, psykofarmaka och psykisk sjukdom är ganska fördummande så jag har alla odds emot mig på den punkten.

Hur som helst, mötet slutade inte bra alls. Vi gick in på känsliga ämnen och jag fick så svår ångest att jag snabbt tackade för mig och rusade ut. (Mer skriver jag i min låsta blogg.)

Jag hann inte ens få en ny tid. Jag hoppas att han meddelar sig om det.

Nu är jag hemma och försöker skaka av mig samtalet. Det blev lite för djupt, lite för... skrämmande.

Ikväll ska jag se film och ta hand om mig själv, jag behöver sitta och ömka mig själv efter det här.

Jag blev pushad av en viss Sandra att våga använda lite fler färger än svart och vitt som ögonskugga :)

I min morgonritual ingår det att sminka sig. Det är en trevlig vana, att måla och putsa fram ett resultat i ansiktet samtidigt som man poppar bra musik för att få en shysst känsla.

 

Jag är nervös idag, för jag ska till min läkare. Jag är alltid så jävla nervös varje gång, för det finns saker som jag är ambivalent inför att delge honom och prata om. För det mest blir jag bara tyst, när det kommer till det. Jag kopplar på den sociala kompetensen jag har, tar i hand och skrattar när man ska, ler och nickar vid rätt tillfälle. Jag tror att jag har ett problem som många andra också har, jag är för högfungerande i min sjukdom för att någon ska förstå hur man mår egentligen. Jag känner till fraser, jag kan prata på ett lättsamt sätt, jag är trevlig helt enkelt. Visst, det orkar jag inte alltid vara, men jag visar mig ändå alltid från min bästa sida, den bästa sidan jag har för stunden.

 

Andra planer jag har är att helgstäda här hemma. Det ser verkligen skit ut, men det är inte för att jag mått dåligt utan det är för att jag liksom inte haft tid. Jag har träffat vänner, jag har läst, jag har suttit på tok för mycket vid datorn men skrivit väldigt mycket. Jag har faktiskt inte sett så mycket på TV alls. Det är som en ny era!

 

 

Ha en bra fredag, alles!

 

... Och på tal om smink... Jag påminner igen om att gå in på http://conler.se/2010/may/fashion-final.html och rösta på min bild som blivit nominerad i Madickens fashion-tävling! Man kan som sagt rösta en gång per dag och jag skulle väldigt gärna vilja vinna. Det är tight, men jag har faktiskt en chans. Så ge mig den segern! :D

 

 

 

 

 

Ni vet, mitt skrivprojekt som jag påbörjade i veckan? Det blev en ungdomsnovell som ni kan läsa nedan. Jag vet att det är drygt att läsa något som är såpass långt på en datorskärm, men jag ville ändå lägga upp den här så att de som vill får läsa.

”Jag är bara inte säker på om jag vill gå… Jag menar, man kanske borde respektera familjen som bott där genom att låta det vara. Dessutom, vad kommer att hända om någon kommer på oss?”
”Jag har varit där flera gånger och det är stendött, jag lovar! Folk går dit hela tiden och skriver på väggarna och har sönder saker och sånt, kommunen eller polisen bryr sig inte ett skit, ingen vill någonsin köpa det där huset. Är du feg eller?”

Maja sänkte blicken, lät den vila på det rosa överkastet på sängen där hon och hennes vän Linda satt. Det satt i ett stökigt tonårsrum, en mammas mardröm, men det var ingenting jämtemot Lindas utseende. Det satt så mycket skrot och sot i hennes ansikte att det var svårt att urskilja hur hon egentligen såg ut. Hon var piercad flera gånger i öronen och läpparna, hade stavar genom kinderna i sina sina smilgropar och en piercing mellan ögonen. Man skulle kunna tro att hon använde upp en halvliter eyeliner och flera pennor kajal per dag och ritade prickar och krumilurer överallt runt sina ögon, ögon som knappt syntes efter att hon sminkat sig varje morgon. Idag var hon klädd i svarta stuprörsjeans, en röd t-shirt och en svart hoodie. Hennes hår var ett kortklippt svart rufs med en lång lugg som hängde ner framför ena ögat och runt halsen hade hon ett tunt nithalsband.

Maja hade inte lika många piercingar som Linda, utan hade bara en piercing på höger sida av underläppen och en annan piercing i sitt vänstra ögonbryn. Hon bar en kort, svart kjol, zebramönstrade strumpbyxor och en långärmad tröja med hål vid axlarna och en djup urringning. Ögonen var inramade med kajal och hennes milslånga ögonfransar var svarta som natten. Det axellånga hår var färgat blått och hon hade en rak lugg, vilket vackert ramade in hennes ansikte.

Tillslut släppte Maja blicken från överkastet, tittade upp och såg Robert Pattinson i ögonen. Lindas rum var överfyllt av Twilight-posters, hon hade dedikerat en hel vägg till artiklar, bilder och affischer om filmerna och nu kunde man inte längre se tapeten. Väggen hade lika snabbt som första filmen kommit blivit en Twilight-fondvägg. Maja knäckte frånvarande sina fingrar, någonting hon hållt på med i så många år att det blivit en vana hon aldrig tänkte på. Tankarna rusade i hennes huvud.

Linda sökte Majas blick men kunde inte fånga den.

”Är du feg eller?” ekade i Majas huvud. Det räckte för att hon skulle välja att följa med sina kompisar, det var ett fult knep Linda använde mot sin vän. Kom någon med en utmaning så var Maja alltid tvingad att anta den, hon kunde inte stå ut med att verka mindre tuff än sina kompisar. Det brukade ofta sluta i katastrof, men ändå gjorde hon samma misstag gång på gång. En 14-åring lär sig inte särskilt snabbt, inte när kompisar är det viktigaste i livet.

”Jag tycker bara att det är läskigt, typ respektlöst, men vad fan… jag hänger väl med”, gav Maja tillslut som svar.

Så var det bestämt.

De gick ner för trappen och till hallen där de klev i sina converse-skor. När de öppnade dörren och gick ut möttes de av en varm sommardag, solen sken på blekgröna björkblad och vinden vispade upp sand och grus från den heta asfalten. Lindas och Maja rökte var sin cigarett medan de gick mot platsen där de skulle möta upp Kajsa. De svängde in mot kvarteret där huset fanns. Kajsa stod utanför staketet med sin skateboard i handen.

”Så ni kom ändå”, log hon mot Linda och Maja. Vinden fick hennes tunna, gulblonda och glänsande långa hår att virvla runt henne. Kajsas klädsen och utseende var mer jordnära än sina vänners, idag hade hon militärgröna shorts som gick till strax nedanför henes knän och ett enkelt svart linne på sig. Klädseln och avsaknaden av smink och piercingar gjort att hon skiljde sig från Maja och Linda vid första anblick, men de trivdes ändå väldigt mycket med att umgås tillsammans. De delade många intressen och hade samma MTV-humor, gjorde någon illa sig så gapflabbade de. Ingen av dem missade någonsin ett avsnitt av Jackass.

”Jag fick övertala Majsan lite”, sa Linda medan hon tog ett sista bloss på sin cigarett och fimpade den under sin sko. ”Det är ju hennes första gång så det är inte konstigt.”
”Äh, jag tycker bara att det känns läskigt att gå in i ett hus med en så hemsk historia. Jag får dåliga vibbar redan”, sa hon och slängde en blick på det stora huset.

Tystnaden tätnade mellan vännerna.
”Vilket jävla ruckel det är”, lade Maja till.

Tvåvåningarshuset reste sig högt över flickorna. Fasaden hade en gång varit gul, men färgen hade flagnat så mycket att huset på håll nästan såg träfärgat ut. Delar av fasaden var sprayat och klottrat på. Nästan inga av fönstren var intakta. Takplattor hade rasat ner från taket och fått det att se ut lite som ett lapptäcke som rivits i bitar. Gårdsplanen var nedskräpad med allt från fimpar, godispapper och glasskärvor till takplattor, träplankor och sönderslitna kuddar. Det stod en soffa och en fåtölj på gården som hade hål överallt, stoppningen låg utspridd runtom dem. Framför soffan fanns en grillring som något snille säkert rullat dit för utefester. Det var en enda röra, och nu skulle de gå in dit.

”Du gör det till en större sak än vad det är, Maja. Jag har varit här tusen gånger och egentligen finns det ingenting att se. Du borde bara känna till det här huset, det är faktiskt bra om man vill komma hit och röka på eller något. När vi går in bör du kanske hålla koll så att du inte blir stucken av några kvarglömda sprutor”, sa Kajsa och blinkade till Maja med ett leende i mungipan.

Kajsa öppnade grinden och lät de andra gå in, sedan banade hon väg fram till huvudentrén. På dörren den en gång så vita dörren stod det ”DO NOT ENTER” med grön sprayfärg. Kajsa öppnade och gick in, efter henne Linda och sist steg Maja in.

De stod i en hall full av stora svarta sopsäckar, många var trasiga och skräpet hade vällt ut och ner på golvet. Maja rynkade på näsan åt stanken. Det måste ha varit en blandning av damm, sopor, mögel och tragedi. En rysning fortplantade sig genom hennes kropp när hon följde efter sina vänner. Maja svepte snabbt med blicken genom rummet och såg att tapeterna var brunaktiga men trasiga, överallt hade människor slitit ner bitar. Hon såg att det bland annat var kläder och leksaker i sopsäckarna.

En babydocka i rosa klädsel. Den lilla dockan hade hört till ett oskyldigt barn, Maja kunde se framför sig hur barnet lämnat sin favoritdocka och gråtit, men att mamman tvingat barnet och hennes syskon att fly huset så fort som möjligt. Den lilla flickan, ja det måste ha varit en flicka, förstod säkert inte vad som hände. Hur skulle en sådan katastrof ha sett ut genom ett barns ögon? Hade barnet hunnit få med sig någon av hennes leksaker? Var hon otröstelig för vad som hänt eller kanske mest för att hon fick lämna sina favoritsaker bakom sig? Maja hade ingen aning hur ett litet barn tänkte, vad som hade känts mest horribelt från det att de kommit hem och sedan blivit tvingade att lämna huset, alla ägodelar, vänner, skolan och hela sitt liv bakom sig. När hon tittade på dockan så kände hon att en docka kanske betydde hela världen för ett litet barn.

De gick på en liten stig runt sopsäckarna och in i någonting som en gång varit ett kök. Köksluckorna var borta och det låg drivor med mat på golvet, spisen hade någon slitit ut och vält och alla stolar var trasiga. Maja antog att några hade haft roligt och slagit sönder stolarna mot allting som fanns i köket. En micro låg i delar och fönsterrutorna som vätte ut mot framsidan var sönderslagna.

”Vill du ha något att käka?” frågade Linda och pekade på en öppnad kakburk där det låg en mögelhög som en gång säkert varit goda, hemgjorda kakor.
”Tur att fönstren är trasiga, annars skulle ingen kunna andas här inne…” mumlade Maja och kände hur det vände sig i magen.
”Kom, vi går in till vardagsrummet”, sa Kajsa.

De banade väg genom skräpet till ett gigantiskt rum. Det var högt i tak och det fanns flera stora fönster som vätte mot baksidan av huset. Det fanns inga möbler, bara lite skrot och smuts här och var. Hälften av rummet var mörkt för att fönstren blivit täckta av plywoodskivor, medan den andra delen av rummet badade i solljus. Maja lät blicken svepa längs golvet och det var först då hon såg ett gäng skedar, aluminiumfolie och ett par förmodligen använda och förkastade sprutor.

”Det är här pundarna brukar sitta. De är lite paranoida av sig så de har satt upp träskivor mot fönstren. Som om någon skulle kunna se dem, det är ju bara skog där ute” sa Linda.

Maja visste att Kajsa testat en del droger och rökte på mer eller mindre regelbundet, så hon slängde ovilligt ett oroligt ögonkast mot sin vän. Kajsa noterade detta, men verkade inte ta illa upp utan såg snarare lite full i fan ut. Kanske hade hon rökt på innan hon kom dit för att träffa Linda och Maja, det var mycket möjligt.

”Ja, det är ett gäng som brukar komma hit. Här blir man aldrig störd om man vill punda, fast det är ju inte en så rolig omgivning och att behöva sitta på ett hårt golv är drygt. Jag och Sanna brukar komma hit för att köpa hasch och ibland händer det att vi stannar ett tag, men jag skulle aldrig sätta en spruta i armen här. Det är så jävla skitigt att det inte är sant, en riktig jävla knarkarkvart”, sa Kajsa.
”Bra. Jag vill inte att du ska syssla med nålar och skit. Okej att du röker, men längre än så får du fanimej inte gå”, sa Linda.
”Jag har testat på en del, men det är rökat som jag gillar bäst. Jag menar, det är ju faktiskt nästan harmlöst dessutom.”
”Det är det väl för fan inte alls”, sa Maja och blev överraskad när hon hörde hur hård hennes röst lät. ”Jag tycker att du ska lägga ner.”
”Men du och dina cigaretter då? Är det så jävla mycket annorlunda?” kontrade Kajsa, men utan att låta särskilt arg. Maja såg henne i ögonen som definitivt skvallrade om att hon faktiskt var påtänd. Det var ingen idé att ta de här diskussionen när hon hade rökt.
”Jaja… Men resten av huset då? Ska vi fortsätta att ta oss en titt? Jag har ju inte sett övervåningen”, sa Maja i ett försök att byta samtalsämne.
”Visst, vi kan gå upp om du vill. Men det är bara trasiga rum, allt som någonsin varit en möbel eller kläder eller vad som helst är i det närmsta pulveriserat. De flesta brukar hänga här nere”, sa Linda och la till, ”Men då måste vi gå uppför trappen där han hängde sig.”

Maja tog ett tvekande steg framåt. Rysningarna från när de först steg in i huset kröp tillbaka till hennes kropp och ilade up och ner längs ryggen. Det fanns någonting som Linda och Kajsa inte visste, någonting som gjort allt detta så ohyggligt svårt för henne. Hon stannade upp för att samla mod, svalde hårt och tog automatiskt upp en cigarett och tände. Det gjorde hon alltid när hon var nervös och hon reflekterade inte ens över att de var inomhus – vilket i och för sig inte spelade någon roll när det faktiskt var ett övergivet hus. Men Maja flöt bort och iväg i sina egna minnen, sugandes på cigarettfiltret.

”Är du okej?” frågade Linda och såg på allvar ganska orolig ut. Maja vaknade till av sin väns röst, skakade lite på huvudet och försökte rycka lite lagomt nonchalant på axlarna.
”Jo, det är ingen fara. Men som sagt, det här huset har en ganska läskig historia”, sa hon och knäckte frånvarande sina knogar.
”Då går vi”, sa Kajsa som uppenbarligen börjat bli otålig.

De gick in i en hall som vätte mot baksidan av huset. Det var ganska mörkt där, men man kunde ändå se trappan i dunklet. Plötsligt var det som om en kyla omslöt Maja, en obestämbar kyla som inte borde varit där med tanke på att det var sommar utomhus. Hon satte cigaretten mot läpparna och tog några snabba bloss för att sedan sänka handen igen. Hon studerade trappan, den var brant och hade ett räcke som hölls upp av robusta träplankor. Ingen hade målat räcket i någon färg, hela trappen var träfärgad och dunkel.

Kajsa och Linda hade redan börjat klättra uppför trappen. Linda vände sig om och såg Maja stå med cigaretten i handen och blicken fixerad i taket där trappen mötte övervåningen. Linda såg att Maja hade börjat skaka.

”Maja? Seriöst, vad är det?” frågade hon.

Maja kunde inte få fram ett ord. Cigaretten föll mot marken och hon förlorade kontroll över sin kropp. Huset började snurra runt henne och golvet under henne gungade. Hon såg det framför sig, hon såg mannen hänga i trappen.

Plötsligt förflyttades Maja genom tid och rum, tillbaka till när familjen som bott här kom hem. Mamman hade matvarukassar i händerna, barnen sprang runt henne och lekte. De kom in i hallen mamman ropade på sin man medan hon ställde ner matkassarna på köksbordet. Hon fick inget svar, men brydde sig inte om det – det var ju ett så stort hus trots allt. Så hörde hon sin lilla flicka skrika, följt av gråt.

”Pappa, vad gör pappa?” skrek barnet. Mamman kom rusande men stannade upp vid tröskeln in till hallen. Med ögonen uppspärrade och fästa på sin man som hängde i trappen kom tårar nedrullandes längs med hennes kinder och hon satte sakta handen ovanför munnen.

Båda barnen grät. Maja var ett av barnen, hon var flickan, den flicka som fick lämna sin docka när modern snabbt drog med sig sina barn för att fly. Hon grät och förstod inte varför det hände, vad det betydde att pappa hängde i trappen, varför de inte fick ta med sig någonting annat än vad de hade på sig, varför mamma grät hysteriskt. Hon grät och var förvirrad, ett litet barn med lingult hår och en blekgrön klänning med smulor och matrester på.

Plötsligt stod hon vid en man som hängde i en annan trapp. ”PAPPA!” skrek hon men vågade inte ta i honom. Hon förstod inte varför han hängde där, men hon förstod att pappa råkat illa ut. Så Maja grät högt och hennes mamma kom inrusande. Det gick så fort, hennes mamma lyfte upp henne och gick med snabba steg till grannen där hon lämnade henne, och hon visste att någonting var på tok.

”Vad gjorde pappa där? Är pappa död?” frågade hon grannen.
”Vissa människor är så ledsna att de inte orkar att leva, och din pappa var mycket ledsen. Det är inte ditt fel, ingenting kunde göra din pappa glad igen. Många människor som är jätteledsna väldigt länge blir väldigt trötta på det och tänker på döden. Din pappa orkade inte vara ledsen längre, så han dödade sig själv” svarade grannen.

Sedan blev allt svart. Maja försvann i ett ingenting, det var mörkt och kallt. Sedan märkte hon att hon grät, under hennes slutna ögon rann tårarna nedför hennes kinder och droppade ner från hakan. Hennes andetag var hårda och snabba, som om hon varit under vatten länge och nu kippade efter andan vid ytan. En röst trängde igenom mörkret:

”MAJA! Vad händer? Jag fattar ingenting, hur är det?”

Det var Lindas röst. Gråten gjorde Maja andfådd, men andhämtningen blev successivt lugnare. Med tårarna fortfarande rinnandes öppnade hon ögonen och blinkade mot det starka ljuset. Hon satt med knäna mot asfalten och såg Linda sitta hukad framför henne. Hon kände hennes väns händer på hennes axlar.

”Var… var är vi…” undrade Maja.
”Vi är just utanför huset. Vad fan hände Maja, du bara skrek hur högt som helst och sedan sprang du!” svarade Linda. ”Du slog för fan i varenda sak i din väg, har du ont?”

Maja kände efter. Det började värka i hennes högra knä, och hon hade ont i armarna. Smärtan växte för varje sekund som gick.

”Kan du resa dig upp?” frågade Linda. Maja nickade och Linda hjälpte henne upp på fötter. ”Kajsa är fortfarande där inne och hon bara skrattade. Ibland tror jag att allt hasch-rökande har förstört henne totalt. Men seriöst Maja, vad hände?”
”Jag vet inte…” sa Maja dröjande medan hon frånvarande borstade av sig all smuts. Hennes zebramönstrade strumpbyxor hade gått sönder och hon blödde från sitt högra knä. ”Jag trodde inte… jag menar… min pappa…”

Hon slutade prata, stod på darriga ben och stödde sig mot Linda som höll en arm runt henne.

”Vi går hem till mig. Nu. Kajsa får klara sig själv”, sa Linda och tillsammans började de linka hem mot Lindas hus.

Det var en kort promenad som blev mycket längre på grund av Majas skadade knä. När de väl kommit dit satte Linda ner Maja på en köksstol och tryckte igång vattenkokaren. Hon satte sig mittemot Maja och sökte hennes blick.

”Vet du, jag har aldrig sett dig såhär. Kan du berätta för mig vad som hände?” Tystnad. "Maja?” Men Maja bara satt på stolen. Sakta lyfte hon på huvudet och såg på Linda.

”Jag vet inte vad som hände, men… det började bara snurra och allt blev svart, jag minns inte att jag skrek eller att jag sprang, jag liksom bara vaknade upp där utanför.” började Maja förklara. ”Det blev för mycket… Min pappa…” Och så tystnade hon.

Vattenkokaren brummade, det klickade till när den slog av. Ingen av dem gjorde någon ansats till att göra te. Linda bröt tillslut tystnaden.

”Är det för att din pappa är död som du blev konstig? Alltså, det är inget problem för mig, jag är bara orolig för dig.”
”Ja, han är död. Han hängde sig i vår trapp där vi bodde sist.”
”Herregud, förlåt Maja, jag visste inte…”
”Nej, nej, det är okej” sa Maja. ”Jag tänker väldigt sällan på det, jag var ju så liten då. Men när vi stod där vid trappen där gubben i huset hade… ja, du vet. Då var det som att jag helt plötsligt var liten igen, som när jag hittade… pappa!”

Maja började skaka av gråt, av sorg och av förvirring. Hon satte armbågarna på bordet och la händerna för ansiktet medan hon grät högt och otröstligt. Det blå håret dolde hennes ansikte och blev vått av hennes tårar. Hon var fortfarande bara ett barn, ett barn vars pappa svek för att han hade för ont för att leva. Hon grät för att hon återupplevt dagen då allting förändrats och hon förlorat sin pappa.

Linda reste sig, gick runt bordet och satte sig bredvid Maja. Hon la armarna om henne och Maja slängde sig in i Lindas öppna famn. Sminket smetades ut mot Lindas tröja, och Maja började skrika. Linda lät henne skrika. Hon skrek tills hon inte orkade skrika längre, hennes röst blev hesare och hesare tills hon tillslut tappat den helt. Hon fortsatte gråta, de satt där medan skymningen växte utanför fönstret och Linda satt under hela tiden tålmodigt med armarna om sin vän.

När tårarna var slut reste sig Linda och ledde Maja till hennes säng. Hon hjälpte till att klä av henne och satte på henne ett nattlinne, som om Maja vore en docka. Sedan bäddade hon ner henne i sängen, strök henne över pannan och efter några minuter hade Maja somnat.

Linda böjde sig över hennes vän och kysste hennes panna. Nu visste hon att de var så nära som man kan komma varandra i en vänskap.

”Jag älskar dig”, viskade Linda i mörkret.

Dagens hår.

 

I morse ringde telefonen och jag svarade yrvaket; det var C och hon ville komma upp en stund. Jag slängde på mig kläder och släppte in henne, bjöd på ett glas bubbelvatten (jag kan fortfarande inte göra kaffe) och vi pratade ute på balkongen över några cigaretter. Tillslut vaknade jag till ordentligt, men det var efter att hon kommit och skakat liv i mig. Jag har verkligen en lång startsträcka på morgonen.

 

Har lagat riktig mat till lunch vilket är hemskt olikt mig. Men jag har börjat göra fler saker som är olikt mig, ta initiativ och våga gå ut, våga träffa kompisar och orkar se en hel film. Det är skönt, men det är fortfarande en lång väg till full funktion. Men jag är glad för vad jag får.

 

Duschade och vrålade med i Lady GaGas plattor The Fame och The Fame Monster, sminkade mig och fixade till mig. Det gör alltid någonting för självkänslan. Tiden gick fort och när klockan närmade sig tre drog jag ut för att möta Hanna, en vän som jag inte träffat på mycket länge nu.

 

 

Väntar på Hanna.

 

Jag rusade in i en varm kram när Hanna hoppat av bussen och kom gående mot mig. Vi gick ner till älven där vi satt och kedjerökte (herregud, jag måste verkligen börja dra ner) och det var hur mysigt som helst. I solen blir det för varmt, men vi hittade skugga på en gräsplätt. Vi pratade om viktiga saker och jag kände mig väldigt harmonisk. Jag hade en vän, en sommar, en cigarett, en älv och ett par nya skor. Vad mer kan man begära?

 

Jag ser ut som jag-vet-inte-vad men Hanna är vacker som en dag!

 

Jag vill ha fler dagar som dessa. Jag vill verkligen verkligen ha det. Jag vill ha orken och jag vill ha båda fötterna på jorden.

 

Jag påminner er om TÄVLINGEN JAG ÄR NOMINERAD I, rösta på mig! Man kan rösta en gång varje dag och det vore roligt att vinna. Jag har nog en lite mer annorlunda syn på fashion än resten av deltagarna, jag vet inte om det ger mig en fördel eller nackdel... Men hjälp mig vinna! :) Gå direkt till tävlingen här: http://conler.se/2010/may/fashion-final.html#comment

 

Imorgon har jag läkarsamtal. Läskigt.

 

 

 

Med lilla flätan på plats.

 

Idag har jag fått göra det jag tycker bäst om - skriva. Jag har skrivit klart novellen jag fick en idé om natten mot söndag och det brukar faktiskt inte gå såhär fort. Men att skriva och få avsluta - det är skönt. När jag fått lite feedback och åsikter om den så kommer jag publicera den här.

 

Dessutom har jag träffat C idag, alltid lika givande. Hon gör mig glad och tvingar mig att tänka ett steg längre. Det är också alltid skönt att prata med någon som förstår. Några cigg under solen och gott sällskap, det är det jag vill att hela min sommar ska handla om egentligen.

 

Idag har jag "tränat" på att gå i kortärmat. Det har varit FRUKTANSVÄRT varmt här, så tunna kläder är ett måste. Jag känner mig väldigt exponerad när jag går till Statoil i tunika (som syns på bilden) och fast jag är en våga-gå-i-kort-ärmat-på-sommaren-förespråkare så betyder det inte att det inte är svårt för mig. Det är någonting man får jobba på, men det är minst lika jobbigt att försöka dölja allt. Jag får bittert bita i det sura äpplet, min sjukdom har satt mig i den här sitsen. Problemet är bara att vissa människor verkar tro att jag faktiskt har valt det här.

 

 

 

Med den här bilden...

 

... gick jag vidare till final i en fashion-tävling hos Från självskadebeteende till lycka. Hjälp mig att vinna genom att gå in på http://conler.se/2010/may/fashion-final.html och lägga din röst på mig!

 

KOM IHÅG ATT DU FÅR LÄGGA EN RÖST VARJE DAG FRAM TILL LÖRDAG!

 

Må bästa kvinna vinna! (Och om ni tycker att det är jag så RÖSTA ;))

 

 

 

Guldögonskugga är lite av en favorit.

 

Jag orkar mer. Umgås mer med andra människor, lever mer i den här världen. Idag var jag på statoil med E, sedan har jag och min barndomskompis Emmelie varit på stan och ätit mjukglass. Ikväll ska jag och Maria försöka dra ihop lite folk till att spela boull(stavning?) eller kubb.

 

För länge sedan glömde jag hur det är att må bra, men jag tror att jag mår rätt bra nu. Visst, i kön till Statoil fick jag en knut i magen som hotade mig att behöva kräkas och samma sak på stan, men det gick bättre än det brukar.

 

Dessutom skriver jag, och det går ganska bra.

 

Jag har haft besök från TBC idag, jag bjöd mina terapeuter på bubbelvatten istället för te, för jäklar vad varmt det har blivit!

 

(Mer om dagens terapisamtal i min låsta blogg.)

 

Jag blir alldeles snurrig av Lyrican. Maria noterade det igår, och jag hatar att det syns. Jag är lite virrig och kanske inte riktigt mig själv, men det borde stabiliseras snart. När jag först började med Lyrica kändes det som att jag druckit ett par glas vin, ungefär så är det nu fast det är en ganska liten höjning vi gjort.

 

Läkarsamtal på fredag. Läskigt.

 

 

 

Scribble scribble scribble...

 

Idag har jag dedikerat hela dagen till skrivandet. Jag vet ärligt talat inte vad jag håller på med just nu, fick ett uppslag till en novell inatt när jag låg sömnlös och även om det inte var så bra så vill jag försöka skriva om det. Jag älskar att skriva och förlora mig i orden, men jag blir också mycket självkritisk och blir arg på mig själv när jag får skrivkramp. Ändå vet jag att det är det här jag ska syssla med, jag ska skriva. Det är mitt kall, kan man säga. Det är ett lika stort behov för mig som att äta, sova eller bajsa.

Brukar ni skriva? Dagbok, dikter, noveller, blogg?

Saari utanför Elgiganten vid Strömpilen.

 

Söndagar är alltid min svaga punkt, men dagen har ändå varit rätt schysst. Jag känner mig stärkt av gårdagen då jag var och köpte mig en DVD-spelare. Den gick på typ 400kr, sjukt prissänk för att det var ett skyltex. Dessutom vågade jag gå i kortärmat trots att det är svårt för mig att våga. Jag gjorde det i ren protest, jag tänker inte styras av mina rädslor eller andras tankar. Jag resonerar med mig själv och kommer fram till att främlingar ändå inte har något att göra med hur jag ser ut, deras åsikter är inte viktiga för mig egentligen - de borde i alla fall inte vara viktiga.

 

Jag köpte Compeed för mina stackars fötter, de nya skorna (som syns på i bild) är onda mot mig! Nu har jag lite extra hud på ena hälen i alla fall.

 

Jag har Dawsons Creek-marathon och ska ta en paus för att laga mat. Imorgon ska jag träffa Mia och jag hoppas verkligen att det går bra. Jag undrar vad som skulle hända om jag bara skippade allt vad terapi heter? Skulle jag må bättre eller sämre? Skulle jag få någon sorts tvångsvård inom öppenvården?

 

Känner mig snurrig av min nya medicinering, men jag mår åtminstone bra nu! Eller i alla fall bra i jämförelse med hur det varit. Det är hemskt trist när man varit så nedtryckt och psykisk illamående att man inte vet vad som är normalt att må längre.

 

Så jag bestämmer att jag mår bra. Och idag saknar och längtar jag efter Malin och Alexandra!

 

 

 

Har er nyfikenhet redan ebbat ut? Om inte...

Nyhet på bloggen: Om självskadebeteende
Under den här kategorin kommer det INTE komma några inlägg där det står om att jag skadat mig nyligen eller liknande, utan jag kommer att skriva om självskadebeteende, fördomar kring det och varför människor gör det, för anhöriga och andra nyfikna. Jag kommer även att skriva för oss som själva är självskadare, vad vi kan göra för att förbättre vår situation och om hur man lär sig leva med ärren.

Våga bada i sommar!

Här i Umeå strålar solen, det är en vacker försommardag och björkarna har exploderat, det är gröna träd överallt. Dags att lägga undan vinterkläderna, det är varmt och härligt - MEN, vågar man klä av sig som självskadare? Sommaren är grym mot oss, varesig man väljer att gå i heltäckande kläder eller klär av sig.

En varm sommardag i en långärmad tröja blir svettigt, hur tunn tröjan än är. Om man däremot har ett linne och shorts på sig, då får man stå ut med att bli stirrad på (och eventuellt svettas ändå).

För ungefär tre somrar sedan lovade jag mig själv att inte klä mig för andra, utan enbart klä mig i de kläder som JAG ville ha, och de kläder som vädret valde åt mig. Dessutom insåg jag att jag kommer leva med dessa ärr hela livet och att jag inte vill att de ska styra mig eller vara det centrala i mitt liv. Jag har spenderat somrar med att dölja mina självskador vilket skapar minst lika mycket ångest som att exponera dem för omvärlden.

Jag valde att göra ett försök att acceptera ärren efter mina självskador, men den acceptansen har också sitt pris.

Människor stirrar, viskar klumpigt till varandra, vissa kommer och ställer frågor och barn som ser men inte förstår skriker någonting om ärren till sin mamma som generat försöker få tyst på ungen. Det finns så många värderingar i ärr efter självförvållade skador och oavsett hur öppensinnad en främmande människa kan vara så är det ett faktum att ärren framkallar någon form av känsla hos personen.

Det här är en uppmärksamhet som de som valt att våga visa sina ärr måste kunna ta. Jag tror att de allra flesta av oss självskadare inte vill ha uppmärksamhet genom ärren utan bara vill kunna gå en sväng på stan eller ligga på stranden som vilken annan människa som helst.

Själv föredrar jag att människor kommer fram och frågar om mina ärr, jämfört med att de står och viskar med personen bredvid sig. Det är självklart att det väcker uppmärksamhet, frågetecken och utropstecken. Om en person kommer fram och frågar mig om ärren så kan jag svara att jag skadat mig själv, och efter det kan man återgå till att prata om något annat. Om jag får en fråga och svarar, så har man det förhoppningsvis ur världen. Det är enligt mig mycket bättre än att försöka låtsas som ingenting. Snacka om att ha en gigantisk rosa elefant i rummet!

Jag uppmuntrar alla andra självskadare att acceptera de ärr de har på kroppen, och klä sig som de vill. Det är din rätt som människa. Det finns såklart vissa situationer då det är klokast att dölja sina ärr ändå, även om man kommit ut ur garderoben som självskadare så finns det tillfällen då man fortfarande vill gömma ärren - jag döljer fortfarande ärren för min farmor och mormor till exempel. Men fråga dig själv vad det egentligen spelar för roll vad andra tycker, är deras åsikter så viktiga? Du behöver inte lyssna på främlingars tankar om dina ärr, lyssna istället på de viktiga personerna som har ett gott inflytande i ditt liv, och lyssna framför allt på dig själv.

Försök att bli vän med dina ärr, för de sitter på din kropp och du kan inte göra någonting åt dem i stunden. Man kan slipa/lasra bort dem, få en hudtransplantation gjord, tatuera någonting över dem när du är säker på att du kommer fortsätta vara skadefri, men just NU så finns de, och syns. Det enda som går att göra i nuet är att acceptera hur du ser ut.

Repliker som jag använder när människor frågar vad jag gjort brukar vara ett enkelt "Jag har skadat mig", har någon person en dålig attityd kan jag bara fråga "Vad tror du?", frågar ett barn så säger jag oftast sanningenligt "Jag har gjort illa mig". Barnet kanske inte förstår varför jag gjort illa mig, men de jag har mött verkar inte vara så intresserade av just varför. Det har hänt att personer attackerat mig verbalt på grund av ärren och jag väljer att tänka att det säger mer om den andra personen än om mig.

Släpp fokuset på ärren och se sommaren med alla dess nyanser. Gör det du mår bra av och låt inte idioterna som kommer med åsiker som dina självskador förstöra för dig. Idioter kommer det alltid att finnas gott om. Spendera tid med vänner som ser dig i ögonen, ser dig och inte dina ärr. Du är inte dina självskador. Du är inte din sjukdom. Du kommer få kämpa hårt under sommaren varesig du väljer att dölja eller att inte dölja skadorna, gör det bästa av det.

Jag kommer spela brännboll i t-shirt och bada i baddräkt. Jag kommer spendera så mycket tid jag kan med vänner som känner mig och inte bryr sig om ärren. Jag hoppas att du gör samma sak.

Som avslutning vill jag dela med mig av ett känt citat av E.E Cummings:

To be nobody but yourself in a world which is doing its best, night and day, to make you everybody else means to fight the hardest battle which any human being can fight; and never stop fighting.

Here we go again!

 

 

 

Don't you dare mess with me!

 

Livet tog en totalsvängning igår och jag har mer energi, lite mer kämparglöd. Jag vet inte vad som har hänt och jag tänker inte gräva i det, jag tänker bara njuta.

 

Idag ska jag ut i den stora världen, är det tänkt. Jag vill titta på DVD-spelare för jag är i desperat behov av en, att titta på film genom datorn är inte lika bra som att se det på TV:n helt enkelt.

 

Jag lyssnar på Röyksopp - Eple och känner sommaren komma. Ute är det varmt, men nu kommer också det svåra - kortärmat. Man får väga fördelar mot nackdelar, antar jag. Som tur är så bryr sig inte de som redan känner mig, de ser inte det. De ser mig, ser mig i ögonen. Det är egentligen allt jag behöver.

Nu har jag fått håret färgat och ger en webcam-preview på resultatet. Färgerna är inte rättvisa, det som ser lila ut är faktiskt rött. Haha, det blev inte riktigt som jag tänkt mig och egentligen syns det knappt - kunde ha använt mer svart faktiskt! Dessutom kommer det se helt knasigt ut när jag sätter upp håret i en stram svans. OH WELL, jag ska konsultera mina hårexperter. Min personliga frisör ska få uppgiften att klippa upp håret så att det svarta syns mer. Så - jag är under konstruktion.

Bättre med för lite svart än för mycket i alla fall. Lättare att fixa till!

Men jag mår bra! Jag är hemma och det är fantastiskt fint. There's no place like home!

Smygbild från TNE.

 

Idag blev jag utskriven!

 

Jag är egentligen inte på topp, men när är jag någonsin det? Jag kände bara att jag ville hem idag och att jag inte har någonting att hämta på psyk, de erbjöd mig heller ingenting. Det fanns en kvinna, Anna, som faktiskt pratade med mig när jag erkände för henne att jag var rädd. Men som vanligt så brukar patienterna vända sig till varandra istället för vårdarna.

 

Inatt var det lugnt på Tillnyktringsenheten. "Det är för att systemet var stängt igår" sa personalen som väckte mig, det ligger nog lite sanning i det. Jag fick vara ensam bland mina böcker och skrivböcker, låta medicinerna verka. Den verkliga orsaken till varför jag la in mig förblir dold, det var bara så mycket, för mycket för att jag skulle orka prata om det. Men inläggningar innebär inte terapi, det innebär att det inte finns någon annan lösning. Mitt boende ville inte ha kvar mig i huset när jag mådde som jag gjorde, för här är det näst intill nolltolerans på droger och självskadebeteende.

 

I alla fall - idag kände jag att det var dags att åka hem, för jag kände att jag var tillräckligt stabil och att jag inte tänkte stanna en millisekund längre än vad jag behövde. Utskrivningssamtalet gick bra och jag nämnde för läkaren om hur jag blivit bemött i hopp om att det kanske skulle leda till att hon sa till personalen... Som att DET kommer hända, personalen och läkare håller varandra om ryggen. Kritik går inte igenom deras solida solidaritet.

 

Kan man utveckla en fobi eller möjligen posttraumatiskt stressyndrom av att bli och vara inlagd? Isåfall tror jag att jag gjort det. När jag går förbi avdelning 2 för att komma till min läkares kontor så får jag yrsel, illamående och panikkänslor. Jag har sett så mycket skit där, blivit behandlad som skit och mått skit när jag varit inlagd. 2008 var jag inlagd sammanlagt mer än 6 månader och missade hela mitt liv känns det som. Jag har bara blivit bältad en gång, fått Cysordinol och Stesolid i injektionsform en gång men det räckte för att göra mig livrädd för att hamna där igen. Och Johannas självmord på avdelningen, att varit där när det hände, har såklart berört mig djupt. Jag går jämt och är rädd för att någon ska ta livet av sig, är någon inne på en toalett lite för länge så skriker jag.

 

När en patient i vintras berättade om ett självmordsförsök hon gjort som inte personalen visste om så trodde jag att jag skulle tuppa av på grund av paniken som drabbade mig. Jag är bränd. Patienter öppnar sig gärna för varandra, på gott och ont, men när jag i förtroende fick höra att en patient fått en skruv uppkörd i sitt underliv och att hon hade ont men inte fick berätta för personalen så bröt jag ihop, skrek på personalen men kunde inte säga vad som hänt eftersom personen varit noga med att få mig att förstå att jag inte skulle säga någonting.

 

Gissa varför jag de senaste åren blivit släpad till slutenvården med polis, sparkandes och skrikandes och spottandes?

 

Jag är så färdig med det här livet, det här icke-livet som psykpatient men sanningen är att jag inte kommer undan min egen ångest. Mina minnen blir jag inte heller av med. Därför försöker jag blicka mot framtiden, men jag vet inte vad jag ser, det är för grumligt. Jag låter tiden gå istället.

 

Men NU, idag, så mår jag tillräckligt bra för att vara hemma. Marika ska färga håret på mig, sätta i lite svart i underhåret. Det kan bli snyggt, vem vet? Hoppas också att vi hinner sätta i extremtoningen jag fått av Malin och Sandra, för att ge det röda en extra lyster. Bilder kommer sen!

 

Ikväll blir det film och mys.

 

 

 

Vård? Nja. Förvaring i brist på något bättre? Närmare sanningen.

Just nu känner jag mig... Jag vet inte hur jag känner mig. Men det är inte som andra gånger jag blivit inlagd, inget drama alls.

Jag hade lovat mig själv att aldrig sätta foten här igen, men jag hade inte mycket till val eftersom mitt boende helst ser att man är inlagd när man har självskadeimpulser som man inte kan lova att man kan hålla i schack. Så boendet ringde en taxi och plötsligt satt vi där i väntrummet på mobila teamet.

Efter en stunds väntande fick jag och mitt följe träffa en läkare hon. Tyckte att jag luktade så mycket rök att hon öppnade ett fönster. Jag satt där i vånda över att jag inte kunde ta mig ur situationen, jag kunde inte bara säga att "Nu är det bättre så jag kan fara hem". Vånda över vad som väntade mig.

Efter standardfrågorna verkade läkaren osäker på om det verkligt var nödvändigt med en inläggning. Jag hade inte skadat mig eller gjort något värre. Mitt följe från boendet sa kort att när Sara säger att det är allvar, då är det allvar, och att de inte kunde ha en boende hemma när hon inte kan lova att hon inte kommer att skada sig. Hon fick sista ordet och läkaren gick för att ringa några samtal.

Det visade sig att det är proppfullt överallt, i varje skrymsle utom Tillnyktringsenheten. TNE! Jag blev genast ännu mer rädd och nervös än jag varit innan, för TNE innebär fyllon och knarkare som kommer inte för att sova ruset av sig och jag vet att det kan bli ganska mycket drama och våldsamheter i samband med det. Ändå är det jag var mest rädd för att någon skulle kräkas - jag har kräkfobi.

Jag drog några andetag och sa okej. Och det här har varit något av det mest underliga jag varit med om när jag blivit inlagd.

Jag blev lämnad utanför TNE och de som öppnade gick knappt igenom mina grejjer, gav mig en säng och frågade inte om jag behövde någonting, de gav mig inte ens en handduk. De sa att jag kunde låsa dörren om mig, vilket gjorde mig förvirrad. Låsa dörren om sig, på psyket? Visst gjorde det mig lite tryggare, så att jag slapp ha någon onykter och förvirrad människa inklampande, men ur ett annat perspektiv så är det kanske inte det bästa att låta en psykpatient kunna låsa in sig på det viset.

Jag var så jävla rädd. Sjuksköterskan för natten kom in till mig, och jag citerar, "Jag tål inte rispningar och skärningar, så skadar du dig kommer jag och kastar in bandage och du får lägga om själv."

Sedan gick han.

Ett plus är att det finns ett rökrum som jag har tillgång till. Ett minus är att jag inte blivit så väl bemött av de flesta i personalen, och då blir jag ändå betydligt bättre bemött än missbrukarna. Jag tycker att det är hemskt att de behandlar människor olika beroende på vilka problem de har, en missbrukare är väl i lika stort behov av adekvat bemötande och vård som vilken annan patient på hela sjukhuset? De borde skämmas!

De kollar aldrig till mig och ingen frågar hur jag mår, jag är för rädd och dum att be om hjälp så jag sitter bara och väntar ut mina inre stormar när de kommer.

Frågan är, ska jag stanna eller ska jag gå hem? KAN jag gå hem? Kanske, och kanske räcker för mig. Jag kommer be om att bli utskriven imorgon. Den nya medicineringen med Lyrica och Xanor Depot verkar ändå göra mig mer stabil.

Det läskigaste här är att gubbarna verkligen spanar in mig, på ett sådant där sätt som man inte vill bli inspanad på. Snuskgubbar! De ser ut som om de aldrig sett en ung kvinna förut. Vilket leder mig till en allmän fundering - varför är det alltid knaspellar som kollar in mig? Nästan alla beundrare jag haft i mitt liv har varit... underliga.

Hur som helst, jag "låter redig" som mamma sa igår. Jag är ganska redig. Därför blir det nog bra med utskrivning imorgon. Att vara på psyket (eller ja, Tillnyktringsenheten) gör mig nojjig. Jag måste tvinga mig att äta och dricka, fast jag har en distinkt känsla av att de tillsätter saker i maten. Jag måste hindra mig från att analyser vilka gömda illgärningar personalen har när de pratar med mig.

Det jobbigaste är faktiskt att ingen frågar mig hur jag mår egentligen.

Jag vill hem.

Äntligen har jag förstått hur min webcam funkar.

 

Visst ser jag ut som en människa som håller ihop? En pigg och ganska down to earth-tjej? Skenet bedrar.

 

Varför det har blivit så jobbigt nu vet jag inte. Jag längtar efter att må okej, må bra. Det kommer så olägligt, men är dåligt mående någonsin lägligt? Nu skulle ju vara en bra tid! Snart sommar och allt!

 

Mitt boende vill att jag ska lägga in mig, men jag avskyr slutenvården, över min döda kropp! Samtidigt så kan jag kanske inte må som jag mår och vara här, de har inte kompetensen. Å andra sidan har slutenvården inte någon bättre kompetens enligt min åsikt, men det handlar om att jag riskerar min plats här på boendet om jag stannar och mår för dåligt.

 

Så är det nu.

 

 

 

Det har varit en hemsk dag.

Tyvärr kan jag inte skriva om något positivt just nu. Det är glömt och gömt långt inom mig.

När psykisk smärta är så stark att den blir psykisk, då gör det ONT.

Mina terapeuter har varit här idag, men jag minns inte mycket. Jag lyssnade inte så noga för att jag kontrollerade att min kropp var min, hörde mig prata men kände att det inte var jag som pratade. Min autopilot hade slagit på för att jag själv inte orkade. Dissociativ, antar jag.

Metaforerna haglade från min ena terapeut. Han pratade om att jag kör en buss, men att jag har passagerare som stör mig och skriker och hotar för att jag ska köra dit de vill och inte dit jag vill. Jag sa att den metaforen inte stämmer, för det är inte jag som kör. Det något annat. Jag åker på en skumpig och farlig väg och vet inte var jag är påväg.

Han bytte metafor. Jag är på ett hav i en båt och någonstans där tappade jag fokus. När ljudet från hans röst tystnade så sa jag att jag snarare var som Den flygande holländaren.

"Den flygande holländaren är ett legendariskt spökskepp. Kaptenen Vanderdecken (i den holländska versionen) skall flera gånger ha misslyckats med att runda Godahoppsudden och till sist svurit att han skulle lyckas oavsett om Gud eller djävulen stod emot honom. Naturligtvis kan Gud inte tåla sådan hädelse utan dömer omedelbart kaptenen och hans skepp att intill domens dag segla på världshaven."

Så känns det nu, helt enkelt. Men i morse så mådde jag rätt bra. Vad hände? Se, det är INTE jag som kör bussen, jag är Den flygande holländaren!

Och jag är så jävla less.

A choir full of longing
Will call our ships to port
The countless lonely voices
Like whispers in the dark

 

Det är lättare att komma igång på morgonsidan med extra hög och bra musik! Covenant - Call the Ships to Port dundrar ur högtalarna och skakar liv i varje del av mig.

 

Idag ska jag bara ta hand om mig själv. Läsa, kanske se en film. Jag kan koncentrera mig länge nog för att göra det nu. Framtiden får vänta, idag vill jag bara vara. Jag hoppas att jag lyckas.

 

Förresten, vad lever vi i för värld egentligen, när vi alltid strävar efter att lyckas? Jag menar, att försöka lyckas med att slappna av, hur motsägelsefullt är inte det? Västvärlden är för fokuserat på framgång.

 

 

 

Jag är inte förvånad, men jag är sannerligen IRRITERAD.

Jag var på Apoteket ikväll för att hämta ut medicin från dosapoteket i Umeå, de ringde mig i fredags och sa att jag kunde hämta ut akutinsättningen idag, måndag.

Så jag gick dit och fick en rulle - med EN av medicinsorterna han skrev ut. Jag skulle ha två mediciner att hämta ut. Jag förstår inte var kommunikationen brister, för jag bevittnade när min läkare som jag litar på kan sin sak skrev ut dem i fredags.

Som tur är så är jag inte helt strandsatt, men det har jag varit förut när det inte funkat och tänk om jag hade blivit helt utan? Nä, det här duger inte!

Jag har ringt avdelningen (kräks) och bett dem lämna ett meddelande till min läkare, men vem vet när eller om det kommer fram? Och när/om det kommer fram, kommer han ha tid att fixa det och ringa mig angående det inom de närmaste dagarna? Fan vad dåligt att det inte funkar direkt!

Det får mig att känna för att slopa allt vad mediciner heter. Fast det har ju inte slutat så bra tidigare. Alltså sitter jag här hemma och väntar snällt till kommunikationen fungerar igen.

Artedi highschool massacre - som arbetsnamnet på novellen heter - blir aldrig färdig. Jag är uppe i 10 sidor och ändrar saker hela tiden. Jag kan inte bestämma hur det ska sluta... Jag är lite missnöjd med språket, men det är mer handling än prosa. Det är kanske bra att det tar lång tid att färdigställa den, för det är själva processen jag njuter av! Men jag känner att det snart är dags att lämna henne, avsluta massakern och lägga ut den för andras ögon. Jag sätter en deadline på två veckor nu.

Här är ännu en sneak-peak:

"Helikoptern fortsatte att surra ovanför dem som en ilsken geting och Lynn tog risken att kika ut genom ett fönster för en sekund. Hon såg helikoptern i luften och tre fordon med blåljuset på, och drog sig snabbt tillbaka.

– Jag såg bara två polisbilar och en ambulans, och den där jävla helikoptern, men jag är säker på att det kommer fler grisar från andra kommuner snart. De kommer säkert sätta ut krypskyttar, så vi måste hålla oss från fönstren.

Matilda och Katja stirrade på Lynn. Matilda hade tårar i ögonen och Katja tog om och om igen ett nytt nervöst grepp om geväret. Det stod klart att de höll på att klappa ihop. Lynn tog några snabba steg fram till dem och gav dem var sin hård örfil. Slagen föll hårt mot deras kinder och lämnade röda märken.

– Vi måste avsluta vad vi börjat, det fattar ni väl? Det finns ingen återvändo. Ni måste skärpa er för att det här är vår sista kraftansträngning, vi kommer bli ihågkomna och inte vill ni väl att folk ska kunna läsa i alla tidningar som finns över hela jorden att ni bröt ihop? Vi måste göra det här perfekt. Vi har gått igenom det tusen gånger och jag vet att det inte är samma sak när man faktiskt utför det, men ni måste ändå hålla ihop er själva tills det är över.

Matilda gav en sammanbiten nick som svar. Katja tog till orda.

– Jaja, jag fattar!

Hon var rasande efter att ha blivit uppläxad, människor kan försöka men Katja ville alltid göra allting på sitt sätt. Som för att visa att hon tagit tillbaka sin självdisciplin och inte dansade efter någon annans pipa sprang hon fram till raden av människor som stod på knä med händerna bakom huvudet och började spraka på en av dem. Den första sparken träffade rätt på killens haka med en sådan kraft att han ramlade åt sidan. Hon fortsatte att sparka honom i magen, bröstkorgen och skrevet, sedan satte hon pistolen mot hans huvud. Hon sa ingenting, till skillnad från Lynn och Matilda så mördade Katja nu bara för att mörda.

 

Lynn och Matilda utbytte snabba blickar i samförstånd och närmade sig de uppställda. Det var dags att avsluta det de hade påbörjat."

 

 

 

Rökpaus på min mysiga balkong.

 

Idag har jag varit på Vågen. Trodde ärligt talat inte att jag skulle lyckas ta mig dit, men med lite hjälp så gick det. Jag snubblade in, fortfarande sömndrucken, på Vågen och jag och Mia satte oss i det blåa rummet för att prata. Jag gillar det blåa rummet, det är en lugnande färg.

 

Den här gången antecknade jag vad vi pratade om för att jag inte skulle glömma bort det, för förra gången glömde jag allt. Jag klagade på att jag inte tar mig någonstans, men hon påpekade saker som blivit bättre. Att jag till exempel lyckats ta mig dit för samtal.

 

Vi pratade lite om min viktnedgång. Det är ett känsligt ämne, vad människor än säger så blir det fel. Jag önskar att de bara lät det vara, för ger någon tips eller uppmuntrar så tänker jag direkt att Jag är inte tillräckligt bra, jag är äcklig, när hon säger sånt så betyder det att jag är dålig och inte bra som jag är. Det är jättejobbigt, för det väcker verkligen något sorts ätstörningsmonster.

 

Vi pratade också om min ambivalens kring att fortsätta ha kontakt med psykiatrin. Jag sa att någon annan kanske behövde min plats, någon som kan utvecklas. Det är inte det att jag slutat tro på mig själv, det är bara det att jag känner mig svårbehandlad och fångad.

 

Jag har numera en låst blogg, där jag skriver om de saker som jag inte vill att alla ska se. Vill du ha adressen och lösenordet så säg till, skriv till mig här eller skicka meddelande på bilddagboken, helgon eller msn.

 

Nu ska jag äta lunch. Ja, även tjocka tjejer behöver äta.

Söndagar är alltid så konstiga. Det är som om de inte existerar, det är en vänte-zon till en ny vecka och allt är i gråskala. Inte ens min röda gitarr har någon färg.

Jag har sett både Bowling for Columbine och Thirteen, och jag tänker tillbaka till bara en månad sedan då jag inte kunde se film alls, då jag knappt klarade av att slötitta på Simpsons. Jag är tacksam för att det gått framåt. Nu ska jag lägga mig och läsa i Harry Potter and the Half-Blood Prince.

Allt mitt fokus är att ta mig på Vågen imorgon. Jag minns ingenting från förra veckan - jag vet att jag var där men minns inte vad vi pratade om. Jag fick en uppgift som jag inte minns. Nåväl, huvudsaken är att jag tar mig dit.

Tänker mycket på den närmaste framtiden. Vad som kommer hända, vad jag vill och hur jag ska genomföra det. Jag drömmer mig bort till segelbåten och det känns mysigt, men samtidigt oroande. Jag vill att det ska bli så bra som möjligt, men jag vet inte hur jag ska göra så att det blir så.


Dagens låt: Katy Rose - Lemon.

... kolla bara på det här klippet, Paparazzi acoustic. 'NUFF SAID!

 

 

 

Run run, her kiss is a vampire grin...

 

Jag drömde om bränder inatt. Fler bränder, familj och vänner som brann. Jag försökte släcka elden men det var så mycket, det brann överallt. Drömtydning:

 

FIRE

This is a very complex symbol that can have both negative and positive connotations. When interpreting this dream, you need to consider all of its details and your emotional responses in the dream. Fire can be a deeply spiritual symbol representing transformation and enlightenment. On the other hand, it could represent danger, anger, passion, pain or fear. Is the fire in your dream destroying something or simply warming you? Are you currently engaging in negative behaviors or are knowingly making wrong (or destructive) choices? Your unconscious mind may be warning you and at the same time encouraging you to alter those things in your life that may be hurtful and dangerous.

 

Min dygnsrytm har fått sig en törn och ikväll måste jag se till att gå i säng. Sömn är A och O, som man säger. Allt har gått fel idag på grund av att hela dygnet är förskjutet, jag har inte åstadkommit minsta lilla grej ännu - förutom att sminka mig vilket ju är jävligt viktigt, eller hur? Nä. Jag tänker helt enkelt sitta och vänta tills det är dags för nattmedicinen igen och be att det ska funka.

 

Har lyssnat igenom hela The Fame och The Fame Monster idag - Lady GaGa in my heart! Jag är fruktansvärt avundsjuk på alla som fått se henne live! Det får bli min nästa punkt på "Saker-jag-ska-göra-innan-jag-dör"; att se Lady GaGa live.

 

 

 

TCI.

 

Idag träffade jag min läkare på psykiatrin. Det är alltid så jobbigt att gå dit, speciellt idag. Jag har under veckan känt mig väldigt uppgiven angående min situation och funderar på om det kanske inte vore bättre att bryta med psykiatrin så att någon annan som faktiskt har en chans att bli bättre kan få all den tid de lägger på mig. Så känns det. Som att jag är chanslös mot vad det nu än jag slåss mot.

 

Men, jag infann mig på tid utanför doktor Thomas kontor. Innan fick jag och mitt sällskap sitta och vänta i korridoren vilket kändes väldigt påfrestande på grund av att den låsta dörren till avdelning två var så nära, för nära. Jag får ärligt talat kväljningar av det där stället, av att vara i närheten av det. Det är alltid en tunn linje mellan mig och slutenvården, den vårdform jag avskyr mest av allt. Dåliga minnen kommer alltid tillbaka.

 

När vi satt där kom en kille och plingade på "ringklockan" till avdelningen. Han hälsade glatt på mig och pratade i en häftig fart om hur skönt det var att komma dit på återbesök istället för att vara inlagd och frågade om jag skulle träffa läkaren eller vad inlagd. Jag svarade på hans fråga och sa att jag höll med honom, det är fruktansvärt att vara inlagd. Tydligen kände han mig, men jag minns inte honom. Jag får ofta hälsningar av människor som jag själv inte kan placera. Man träffar så många människor när man är inlagd, kanske är jag en person som folk kommer ihåg.

 

Nåväl, jag fick komma in till Thomas och vi skakade som vanligt hand, jag och mitt följe sjönk ner i soffan och jag andades ut. Sedan in. Sedan ut. Thomas frågade hur jag mådde och jag berättade om min uppgivenhet, mina problem att träffa människor och ta mig ut. Jag berättade om att jag försöker ta promenader, men att det ofta känns som att hela världen attackerar mig när jag går ut och att alla intryck förvrängs.

- Men det du beskriver är ju klart dissociativt, när du till och med känner att fåglarna granskar dig och asfalten gungar under dig!

 

Vi pratade lite om det och han ville planera in ett stormöte med alla insatser (behandlingscentret, Vågen, soc). Jag tvekade men det lät som att jag inte hade någonting att säga till om.

 

Jag ska ta nya blodprov för att se hur min järnstatus ligger till. Han tyckte att jag hade fått mer färg och att det var ett gott tecken. Sedan pratade vi om mediciner och jag berättade att min ApoDos äntligen fungerade, jag får alla mediciner utom den jag har vid behov i påsarna. Jag frågade honom vad hans åsikt om Xanor Depot var, och om vi skulle höja min dos Lyrica eller skippa den helt och hållet eftersom jag inte får någon effekt av den. Det slutade med att jag ska få höja Lyrican med 100mg (vilket innebär 400mg/dag för mig) och att det var lika bra att sätta in Xanor Depot eftersom jag ändå äter Xanor dagligen sedan jag var inlagd i vintras.

 

Det där med bensodiazepiner... Det är ingen picknick. Helst ska man undvika den typen av medicinering men min ångest hindrar mig så pass mycket i mitt dagliga liv att det är en nödvändig lösning. Problemet är att jag förmodligen redan är beroende, men som Thomas säger - en patient som har smärtor och får smärtstillande blir sällan beroende. Jag har ingen missbrukshistoria och tänker inte heller börja missbruka och nedtrappningen får man ta när det är läge, när min smärta blivit mindre. (OM min smärta blir mindre.) Det känns bra med en läkare som inser att min ångest är minst lika smärtsam som en komplicerad ryggskada.

 

Han gick även igenom mitt TCI-test med mig. TCI är ett omfattande personlighetstest som de flesta patienter har fått fylla i. Vad det testet sa är egentligen någonting jag och vården redan känner till - jag hade höga utslag på rädslor och ångest, men testet visade också att jag gärna vill träffa människor och ha ett socialt liv. Det beskriver precis det stora problem jag har - mina rädslor och min ångest hindrar mig från att träffa andra, våga gå på stan eller gå och handla.

 

Testet visade också att jag hade väldigt höga utslag på andlighet, vilket kan säga vad som helst. Det finns många religiösa som är helt friska, men han antydde att det kunde beblanda sig med vad han kallade dissociativa och ibland psykotiska upplevelser. Jag tycker att han har fel, tillslut sa jag att jag inte ville prata med om det.

Men någonting släppte ändå där inne i hans rum. Jag har haft en fin eftermiddag och kväll, har umgåtts med Maria och sett en väldigt underlig fransk film. Det har känts väldigt bra. Nu ska jag fokusera på att ha en bra helg och förhoppningsvis träffa C imorgon.


Jag har en fråga till er: Har ni någonsin fyllt i TCI och vad sa testet?

Ett kärnvapenkrig vore inte så dumt. Sant eller falskt?

 

 

 

Jag och min gitarr Daisy nattsuddar.

 

Jag skulle gå i säng, men det blev inte så. Jag blev fast med gitarren, har letat efter låtar med Hanson eftersom den 6:e maj faktiskt är Hanson Day. Min största musikaliska kärlek, tror jag minsann! Men innan kväll blev till natt har jag haft väldiga problem...

 

Jag har varit så nervös ikväll. Imorgon ska jag träffa min läkare igen och vi kommer gå igenom tre självskattningsformulär som jag fyllt i. Det är läskigt för att jag egentligen inte vill befatta mig med sånt som har med min mentala hälsa at göra. Det är läskigt för att jag inte vet vad han ska säga, men framför allt är det läskigt för att jag vet att vad som än kommer komma ur hans mun inte kommer ändra ett skit.

 

Det är alltid kamp. När är det lugn? Där är vanmakten igen. Det blir ju inte bättre! Vad ska ännu ett läkarsamtal ge? Utmynna i medicinjustering och att få höra att jag måste ge det tid?

 

Det har fått tid!

 

13.00 imorgon. Pray for me.

 

 

 

Spelade in en videoblogg idag, och... ja, jag antar att den får tala för sig själv!

 

 

 

Jag måste bara säga att det är underbart att få respons från er som läser min blogg, det känns som att det jag skriver ändå har någon betydelse när jag får kommentarer från er. Alla kommentarer är väldigt välkomna och uppskattade (positiva som negativa som neutrala), men jag känner mig lite mindre ensam och lite varm i bröstet när jag får kommentarer från kända och men oftast för mig okända människor som känner igen sig. Samtidigt får det mig att tänka på hur skruvad värld vi lever i när andra berättar att de likt mig ofta blir blåslagna av verklighetens hårda kanter.

Tack för all värme ni ger.

Videoblogg coming up soon!

Fyller på med lite fler bloggsvar!

Jag har nog sprungit genom hela skalan, från botten till toppen, upp och ner i branta trappor. Jag har känt att jag kunnat göra allting, men mer ofta har jag känt alla begränsningar resa sig runt mig. Jag antar att den enda tacksamheten jag har mot att jag slagit igenom botten så många gånger är att jag lärt mig uppskatta när jag mår bra.

Sist jag blev inlagd, när jag mådde hemskt dåligt, så pratade två poliser som satt med mig i ett undersökningsrum om hur tuff dag de hade haft. Klockan var ungefär 21.00, det var februari och vi satt i väntan på en läkare. Männen pratade med varandra med mig mellan sig.
- Fan alltså, nu är jag sjukt less. Jag satt och såg på vinter-OS halva natten, och så började jag jobba halv nio i morse. Nu vill jag bara gå HEM! gnällde den ena polisen.
Jag satt där och huttrade av ångest och kyla. De hade hämtat mig från en snödriva där jag satt i den kalla vinterkvällen med crocs på fötterna. Jag kunde knappt hålla käften, hur kunde han tala så framför mig, under de omständigheter som hade fört oss till väntrummet?

Saker som man aldrig ska ta för givet:

• Att man vågar svara i telefonen när någon ringer.
• Att orka diska.
• Att kunna koncentrera sig tillräckligt för att se på TV/film eller läsa.
• Att ha en mage som fungerar.
• Att orka umgås med vänner.
• Att våga träffa främmande människor.
• Att känna att saker ändå är ganska okej.
• Att orka duscha och sköta sin munhygien.
• Att kunna gå och handla, gå på stan eller bara ta en promenad.
• Att kunna stiga upp på morgonen.
• Att kunna somna på kvällen.
• Att ha en omgivning som bryr sig.
• Att finna energin till att ta upp gitarren och plinka.
• Att orka tänka - att orka prata.
• Att kunna äta mat och känna smaken av den, att äta utan att må illa efteråt.
• Att känna att det finns saker som faktiskt betyder någonting.
• Att slippa ha ångest för en dag.
• Att tycka att man ser ganska okej ut.

And the list goes on and on. Jag är tacksam för varje dag då jag upplever någonting i listan ovan. På sätt och vis är jag glad att jag fått det perspektivet, för livet blir så mycket mer värdefullt då.

i try so hard to fight myself
my own worst enemy
the person that i despite the most
in this whole world is me

 

Jag kände det direkt när jag steg upp på morgonsidan. Det kändes i magen och bröstkorgen. Ju längre jag var vaken desto mer dalade jag. Jag saknar Ella, men sorgen blockerades av all ångest, all övrig och irrationell ångest. Allt jag vet just nu är att jag aldrig vill känna mig som jag gjort idag. Det är Det Onämnbara som besitter mig.

 

Jag tror att jag dissocierade i eftermiddags. Jag liksom flöt bort, kopplades bort från verkligheten. Världen omkring mig kändes som en simulation av en verklighet som jag inte tillhör.

 

Så jag tog kontakt med personalen på mitt boende. Jag kunde inte säga mycket och deras röster försvann i bruset. Istället hörde jag andra röster, rösterna inifrån. Personalen tog ut mig, vi gick till statoil och varje steg i den korta promenaden kändes konstig, som att det inte var JAG som gick utan som att någon promenerade med mig. Som att jag var en docka i ett dockskåp.

 

Jag har "nyktrat till" nu mot kvällen men jag kan aldrig sluta fundera, är alltid ändå en illusion? Det jag upplever är starkare än någonting jag kände i jordlivet. Jag vill inte go Vingklippt ängel, men jag har en distinkt känsla av att jag inte hör hemma här.

 

Jag vill bara att den här dagen ska ta slut...

 

 

 

Så har ett år gått sedan du försvunnit. Det är så jag känner det, att du försvunnit, inte dött.

Så surrealistiskt. Du hade förberett dig ordentligt på resan, åkt iväg och vår lägenhet var utstädad på allt som tillhörde dig. Och vilken resa det blev, du kom aldrig tillbaka! Och i helgen ska vi hälsa på din grav. Så surrealistiskt.

Upp på motionscykeln!

 

Jag sitter och lyssnar på Malin Frimodig och begrundar dagen. Jag tog mig till Vågen för samtal med Mia, väl där pratade vi i 45 minuter men jag kan faktiskt inte minnas vad vi pratade om. Jag vet att jag fick en "läxa", för jag ringade in en vecka i min kalender. Jag minns att det var två saker jag skulle komma ihåg, två saker som jag skulle kryssa för i kalendern när det hände/när jag gjorde det, men VAD var det egentligen? Jag har inte en susning. Kanske berodde det på att jag var trött, kanske dissocierade jag. Det är i alla fall jävligt läskigt att inte minnas.

 

Har tränat i eftermiddags av ren ilska (som vanligt). Vågen visade idag att jag inte gått ner någonting sedan förra veckan. Det gör mig så sjukt irriterad. Kanske har jag fått mer muskler genom träningen eller någonting, men jag stirrar mig blind på siffrorna. Jag borde skaffa ett måttband och mäta, för det kanske händer någonting i centimeterväg... Jag blir bara så arg på mig själv för att jag inte lyckas bättre. Jag skulle kunna döda för att... Blä.

 

Det har allt som allt varit en bra dag, men verkligheten kommer fort ikapp. Imorgon är det ett år sedan Ella dog. Ett helt år! Det känns inte som att hon är död, för hon reste bort och dog utomlands. Det är bara som att hon aldrig kommit hem.

 

Jag har i alla fall färgat håret ikväll. Marika på mitt boende hjälpte mig med det, så nu är mitt hår så rött som det någonsin varit. Skönt!

Redhead for life!

 

 

 

Puh! Nu har jag städat bloggen lite, lagt in nya recensioner på böcker och film och fräschat till lite äldre inlägg. Bara så att ni vet det.

Mycket nöje!

 

Sylvia Plath fick aldrig den berömmelse hon jagade under sin levnadstid. Hon kämpade för att bli publicerad, men med lite lön för mödan. Hon skrev noveller och diktsamlingar, men vad hon blev världskänd för efter sin död var främst boken Glaskupan, som trots uppenbara försök till att dölja det i grund och botten är en självbiografisk bok.

 

Huvudpersonen Esther tycker mycket om att skriva och vinner en tävling där priset är att få vara i New York en månad med en praktikplats på en damtidning. Kvällarna består av middagar och diverse cocktailpartyn som hon går på tillsammans med många fler unga kvinnor. Jag tycker mig redan här ana att Esther är en tjej som inte direkt sprudlar av glädje, men när hon reser hem till sin mor och får ett brev med ett avslag till en författarkurs hon sökt är depressionen ett faktum. Luften går ur henne totalt, det finns helt plötsligt ingen orsak att stiga upp på mornarna, ingen orsak till att äta. Det går så långt att hon blir inlagd på psyket där hon blir behandlad med bland annat ECT.

 

Rent språkmässigt skriver Plath felfritt, dessutom med en ganska torr ton som gör det omöjligt att föreställa vad som skall komma. Hennes skrivteknik är inte särskilt nyanserad och det är vad jag ser som charmen i det hela – på något vis känns det som om händelserna inte understryks med långa falanger om hur hemskt det är, utan det bara ÄR.

 

Jag är ett stort fan av Plath. Hennes enda bok som anses vara en självbiografi förklädd till en roman fångade mig på ett sätt som andra böcker inte gjort. När jag läser den försöker jag kika igenom och bakom texten för att hitta Plaths eget liv, känslorna strålar igenom orden fast de i sig inte är särskilt märkvärdiga. Mest av allt kan jag relatera till att bli förvisad och nekad tillträde, speciellt när det kommer till författarskap. Hon sökte publicitet men blev aldrig antagen, människor kastade bort hennes ord som inget och jag förstår att det måste svida. Ändå fortsatte hon, men hon måste naturligtvis ha kraschat ett antal gånger, likt Esther i boken.

 

Efter att ha läst Glaskupan blev jag intresserad av att läsa mer av författaren, jag kan utan att skämmas berätta att jag snodde en novellsamling med dagboksanteckningar av Plath från ett behandlingscenter jag varit på och skulle inte lämna tillbaka den för allt i världen. Jag känner mig kreativt inspirerad av hennes texter, trots att det är klart att hon hade en stor besatthet i döden.

 

Summan är att jag skrämmande nog kan ha funnit min själsfrände i Plath, såsom jag lärt känna henne. Livet är en kamp som hon utkämpade, alltid närvarande i livet men ändå alltid under glaskupan.

 

Jag rekommenderar alla att läsa den här boken och finna den fantastiska författaren Plath. Boken skulle kanske inte göra världens bästa film, men varje rad är poesi som berör. Det är modern historia och en underbar kvinna att upptäcka.

 

Jag ser jag Glaskupan som ett slags mästerverk för sin tid, skriven av en underdog som efter sin död blivit en erkänd mästare.

 

Jag ger boken inget mindre än

 

Joanne Greenberg heter författaren som i pseudonymen Hannah Green gav ut boken Ingen dans på rosor år 1964. Min mamma läste den som ung och tyckte om boken väldigt mycket, därför blev hon glad när jag en dag kom hem från biblioteket med boken i min famn. Och det visade sig att jag skulle tycka mycket om boken, jag också.

 

Boken cirkulerar kring en flicka vid namn Deborah Blau som mer och med börjar leva i en annan värld, världen Yr som bara hon har tillgång till. Deborah färdas oftare och oftare till Yr, dit hon kan försvinna och tala med gudarna som råder där, bland annat den ständigt brinnande och fallande Anterrabae eller den svarta ryttaren Lactameon. I Yr talas ett språk som Deborah lärt sig förstå och prata, men för att det inte ska komma ut till den värld vi lever i finns Censorn som en barriär.

 

Yr är hennes värld, den värld hon flydde till som barn på grund av olika trauman. Men det land som en gång var hennes vände sig sakta men säkert emot henne vilket tvingar Deborah till ett tafatt självmordsförsök. Efter det hamnade hon på ett mentalsjukhus, där hon träffar en engagerad läkare som försöker kartlägga Yr såsom Deborah ser det, för att sedan försöka få henne att välja mellan världarna. Deborah får diagnosen schizofreni.

 

Det som gör den här boken så speciell är beskrivningarna om Yr och dess makt över Deborah. Det är en fantastisk värld som skapats för att den verkliga världen är alldeles för hård för Deborah att leva i. I början var den mycket god mot henne, men i takt med att hon började må sämre så förändrades också Yr till en allt oftare hotfull plats.

 

Hon blir självdestruktiv och i och med det skickas hon nästan direkt till avdelning D som också kallas ”stormen”. Det är där de som behöver mest skydd, skydd från sig själv och från världen. Flickor med många olika problem finns där, och många kvällar smittar de varandra med sin ångest och tvingas packas in i våta lakan och ligga i timmar. När Deborah sakta släpper förbi information om Yr till sin läkare reagerar Censorn hårt och gör livet svårt att stå ut med.

 

Det här är en bok skriven och berättad på ett sätt som inte liknar andra böcker. Den speglar den gamla psykvården och berättar om en liten flicka som måste välja mellan att bli vuxen i den verkliga världen eller fortsätta plågas i Yr vars stämskruvar dras åt mer och mer ju äldre hon blir. Det är inte lätt att leva vad Deborah än väljer, men det kommer en tid när valet måste göras.

 

Ingen dans på rosor är också en bok före sin tid, som beskriver självskadebeteende på ett klart och tydligt sätt. Handlingarna berättas på ett sätt som klargör att det inte handlar om självmordsförsök, utan om att överleva, på sätt och vis försöka förbättra sin tillvaro. Självskadebeteende är någonting som i Sverige först blivit ordentligt uppmärksammat och korrekt beskrivet under 1990- och 2000-talet, men i Ingen dans på rosor beskriver författaren det på ett klart och tydligt sätt redan på 60-talet.

 

Den här boken bör absolut användas som studiematerial för de som tänker jobba inom psykiatrin. Jag ger den

Det är den 30 januari 1972 i staden Derry i Nordirland. Som många säkert vet har det varit ständig oro i Nordirland där engelska protestanter slåss mot terroristgruppen IRA. Men just den här dagen tänker medborgarrättsrörelsen marschera i ett fredligt demonstrationståg för att stilla oroligheterna och visa att de inte tänker tåla de orättvisa lagar som satts upp för att diskriminera katoliker. Men även en sådan fredlig samling är olagligt och britterna har laddat upp med beväpnade soldater i området. Stämningen är minst sagt spänd.

 

Det börjar bra och tusentals människor ansluter sig. Men någonstans delar sig demonstrationståget och här börjar saker gå snett. Ungdomar ställer sig bakom en hög med stenar, en så kallad barrikad, och börjar kasta stenar och tegelstenar mot soldaterna. Det besvaras med tårgas och gummikulor.

 

Och helt plötsligt börjar någon skjuta skarpt.

 

Summan av allt är 14 döda och ytterligare 13 skadade.

 

Den här filmen är skildringen av vittnen till det som kallas Bloody Sunday. Den är rörig och minst sagt realistisk, och det är fortfarande oklart vad som egentligen hände. De fakta som finns är antalet döda och skadade, resten är byggt på vittnesmål av både soldater, deras överordnade och demonstranter, samt fotografier och videoupptagningar av media.

 

Det här är ingen direkt spelfilm. Den är inte uppbyggd för att underhålla. Jag såg filmen första gången när jag gick i gymnasiet och var som förtrollad, helt inne i filmen. Några av mina klasskamrater däremot tyckte att det var för mycket politiskt snack och för lite dödande. När det började skjutas i filmen började de garva. Själv var jag nära på att skrika rakt ut, men svalde skriket och grät istället.

 

Det var en fruktansvärd händelse. Människor dog trots att de inte var beväpnade, enligt filmen skedde rena avrättningar, människor som gick ut på gatan med händerna i luften blev skjutna till döds och i en scen finns en sekvens där en soldat går fram till en kropp och skjuter för att se till att personen är helt död.

 

Sättet den är filmad på är som om någon skulle haft med sig en egen kamera under ett dygn. Den är rå och absolut inte Hollywoodiserad, det är en skildring av en verklig händelse som inte går att bygga upp efter en fiktiv dramaturgisk kurva.

 

Jag tycker inte bara att det här är en väldigt bra film, utan jag tycker även att det är en mycket viktig film. Den visar en historia som inte är vacker på något sätt, en verklig händelse som bara är en liten bit av konflikten kring Nordirland. Du kan välja att blunda, men jag föreslår att du öppnat ögonen och ser filmen om en av de smutsigaste händelserna i modern historia.

 

Filmen får

Scribble, scribble, scribble...

 

Jag tog mig iväg till Vågen idag, jag träffade Mia! Nu säger jag det till mig själv, BRA GJORT, SARA. Tyvärr tog jag mina nya skor så nu har jag blödande skavsår på hälarna. INTE SÅ BRA GJORT, SARA.

 

Jag har lite projekt att ta tag i idag. Jag tänker skriva, dels avsluta min novell om en skolmassaker, och dels skriva någonting till bloggen. Jag har recensioner som väntar på att skrivas och jag tänkte försöka skriva en text om självskadebeteende eftersom jag får många frågor om ämnet.

 

 

 

There's got to be more to life than chasing down every temporary high.

 

Det är många tankar som snurrar ikväll. Jag är hemskt trött och har liksom tappat sugen, tack och lov är dagen snart slut.

 

Men hur många dagar ska jag bara försöka ta mig igenom? Jag väntar alltid på någonting bättre, väntar på nästa gång det ska känna bra, väntar på att jag ska klara av det här med att åka buss eller hälsa på vänner, väntar på livet. Jag kan inte fatta hur mycket tid jag förlorat bara på att vänta, hur många dagar som jag bara väntar på morgondagen.

 

Men nu är jag orättvis mot mig själv. Jag väntar inte bara, för jag vet att ingenting kommer gratis. Jag kämpar, jag står ut. Men ändå, tiden rinner ur mina händer och visst är det så att jag är blott 23 år, men ändå så gammal, ändå så ung. Jag hade aldrig förväntat mig att vara i den grop jag nu befinner mig i. Så många dagar går mig förbi och det som händer i mitt liv händer mest bara inom mig, inte omkring mig. Mitt liv är fyllt till bredden med händelser, insikter, känslor, men inget av det delar jag med andra längre.

 

Gropen är djup, men till mitt försvar så har jag aldrig slutat kämpa.

 

Ingen orkar kämpa ständigt. Så jag väntar, låter ännu en dag glida mellan fingrarna och försvinna från mig.

 

 

Courage does not always roar.

Sometimes, it is the quiet voice at the end at the day saying,

"I will try again tomorrow".

- Maryanne Radanbacher

Vad är tid?

 

Igårnatt kunde jag inte sova. Jag fick ta extra sömnmedicin för att komma till ro, jag var helt speedad. Jag trodde att jag skulle må sämre idag, men det känns okej faktiskt.

 

Idag har jag gjort min workout igen, avbrottet i rutinen när jag varit med min familj har gjort att jag inte tränat som jag borde. Det sved när jag såg siffrorna på vågen i morse, jag har bara gått ner fyra hekton på 6 dagar. Jag tolererar inte det, nu är det skärpning! Av ren avsky inför mig själv trampade jag hårt på pedalerna när jag satt på motionscykeln. Ett kilo hade varit acceptabelt, men 4 hekton? Det är inte okej om jag ska nå mitt mål inför sommaren.

 

Nu ska jag slänga mig i duschen, det brukar kännas bättre då. Allt mitt fokus sitter på att göra dagen dräglig och jag har målet satt på att jag ska till Vågen imorgon och träffa Mia. Jag har fått en ny tid hos henne, det är fortfarande tidigt på morgonen (enligt min klocka) men ändå lite bättre än den förra. Det svåra sitter i att ta mig dit - jag har otroligt svårt för kollektivtrafiken. Och jag menar det! Jag antar att det är för att jag har paranoida tankegångar och känner mig otrygg. Jag kan, i tryggheten av mitt eget hem, resonera på det viset men när jag sitter där på bussen är det med hjärtat i halsgropen och paniken runt hörnet.

 

Nåväl. Dusch var det!

 

Over and out,

 

 

 

Har fått några frågor på mitt bloggsvar som jag nu publicerar! Vill du fråga någonting så klicka här:

 

Suddig.

 

Valborg var okej. Jag har aldrig varit ett stort fan av högtiden, troligen av två orsaker:

1. Alkoholfaktorn
2. Katastrofhändelser

Angående punkt ett så var jag nykterist fram till dess att jag var 18 år. Jag gick på fester och var nykter men det var inte speciellt roligt - inte för att jag inte kunde ha roligt, jag behöver faktiskt inte alkohol för att spexa till det och ha kul - men det blev en uttalad gräns mellan mig och de andra ungdomarna. Jag fick faktiskt höra att en kompis inte ville ha med mig på en fest för att hon kände att jag dömde henne för att hon drack. Hon hade väl rätt till en viss gräns, jag dömde inte henne eller någon annan enskilt, men för att klara av att inte må dåligt av att vara utanför och utstött så var jag STOLT nykterist. Kallade mig ett tag för straight edge, troligen för att hitta en identitet och en tillhörighet. Jag är glad att jag inte drack i mina tonår, för jag hade det svårt som det var.

Och för att komma till punkt två, så har jag katastrofkänslor jämt. På valborgsmässoafton kan jag inte ens försöka resonera mot de känslorna, för det troligast är att "någonting ska gå på tok". Fyrverkerier som inte fungerar som de ska, onyktra människor som hanterar fyrverkerier och för guds skull så brinner det ju överallt! Ungdomar som super, jag har sett tillräckligt med ambulanser på valborg för att känna att det räcker.

I år så var jag på en majbrasa hemma i Nordmaling där min pappa sjöng i manskör och jag hade lite problem med att vistas bland människor. Jag kände ingen och mamma var på jobbet. Det var mest barnfamiljer där så det var ju skönt (färre reella katastrofkänslor) och det var faktiskt riktigt kul att höra den mest hurtiga och gladlynta manskör jag sett sjunga. Jag spelade in allting med mobilen och min digitalkamera så det finns på youtube, kan ju alltid glädja någon. Efteråt cyklade jag och pappa hem, gjorde upp en brasa och grillade korv. Jag kände mig ganska nöjd som faktiskt varit på en plats med mycket folk och slappnade av i soffan framför Apornas planet. Jag somnade där framför TV:n och släpade mig i säng när den var slut.

Idag har mamma skjutsat mig tillbaka till stan och hjälpt mig skruva upp lite saker i lägenheten, tyvärr var jag en royal bitch och jag blir så arg på mig själv för att jag inte orkar som andra! Som jag sagt tidigare... Men jag är verkligen tacksam. Det är jag.

Det var mysigt att vara i föräldrahemmet lite, min familj är fin. Fick med mig lite dagböcker från högstadietiden och massor av böcker som jag ska sortera och försöka proppa in i mina överfulla bokhyllor nu. Än en gång, känslan att komma hem är fin.