Det har varit en hemsk dag.

Tyvärr kan jag inte skriva om något positivt just nu. Det är glömt och gömt långt inom mig.

När psykisk smärta är så stark att den blir psykisk, då gör det ONT.

Mina terapeuter har varit här idag, men jag minns inte mycket. Jag lyssnade inte så noga för att jag kontrollerade att min kropp var min, hörde mig prata men kände att det inte var jag som pratade. Min autopilot hade slagit på för att jag själv inte orkade. Dissociativ, antar jag.

Metaforerna haglade från min ena terapeut. Han pratade om att jag kör en buss, men att jag har passagerare som stör mig och skriker och hotar för att jag ska köra dit de vill och inte dit jag vill. Jag sa att den metaforen inte stämmer, för det är inte jag som kör. Det något annat. Jag åker på en skumpig och farlig väg och vet inte var jag är påväg.

Han bytte metafor. Jag är på ett hav i en båt och någonstans där tappade jag fokus. När ljudet från hans röst tystnade så sa jag att jag snarare var som Den flygande holländaren.

"Den flygande holländaren är ett legendariskt spökskepp. Kaptenen Vanderdecken (i den holländska versionen) skall flera gånger ha misslyckats med att runda Godahoppsudden och till sist svurit att han skulle lyckas oavsett om Gud eller djävulen stod emot honom. Naturligtvis kan Gud inte tåla sådan hädelse utan dömer omedelbart kaptenen och hans skepp att intill domens dag segla på världshaven."

Så känns det nu, helt enkelt. Men i morse så mådde jag rätt bra. Vad hände? Se, det är INTE jag som kör bussen, jag är Den flygande holländaren!

Och jag är så jävla less.