Sylvia Plath fick aldrig den berömmelse hon jagade under sin levnadstid. Hon kämpade för att bli publicerad, men med lite lön för mödan. Hon skrev noveller och diktsamlingar, men vad hon blev världskänd för efter sin död var främst boken Glaskupan, som trots uppenbara försök till att dölja det i grund och botten är en självbiografisk bok.

Huvudpersonen Esther tycker mycket om att skriva och vinner en tävling där priset är att få vara i New York en månad med en praktikplats på en damtidning. Kvällarna består av middagar och diverse cocktailpartyn som hon går på tillsammans med många fler unga kvinnor. Jag tycker mig redan här ana att Esther är en tjej som inte direkt sprudlar av glädje, men när hon reser hem till sin mor och får ett brev med ett avslag till en författarkurs hon sökt är depressionen ett faktum. Luften går ur henne totalt, det finns helt plötsligt ingen orsak att stiga upp på mornarna, ingen orsak till att äta. Det går så långt att hon blir inlagd på psyket där hon blir behandlad med bland annat ECT.

Rent språkmässigt skriver Plath felfritt, dessutom med en ganska torr ton som gör det omöjligt att föreställa vad som skall komma. Hennes skrivteknik är inte särskilt nyanserad och det är vad jag ser som charmen i det hela – på något vis känns det som om händelserna inte understryks med långa falanger om hur hemskt det är, utan det bara ÄR.

Jag är ett stort fan av Plath. Hennes enda bok som anses vara en självbiografi förklädd till en roman fångade mig på ett sätt som andra böcker inte gjort. När jag läser den försöker jag kika igenom och bakom texten för att hitta Plaths eget liv, känslorna strålar igenom orden fast de i sig inte är särskilt märkvärdiga. Mest av allt kan jag relatera till att bli förvisad och nekad tillträde, speciellt när det kommer till författarskap. Hon sökte publicitet men blev aldrig antagen, människor kastade bort hennes ord som inget och jag förstår att det måste svida. Ändå fortsatte hon, men hon måste naturligtvis ha kraschat ett antal gånger, likt Esther i boken.

Efter att ha läst Glaskupan blev jag intresserad av att läsa mer av författaren, jag kan utan att skämmas berätta att jag snodde en novellsamling med dagboksanteckningar av Plath från ett behandlingscenter jag varit på och skulle inte lämna tillbaka den för allt i världen. Jag känner mig kreativt inspirerad av hennes texter, trots att det är klart att hon hade en stor besatthet i döden.

Summan är att jag skrämmande nog kan ha funnit min själsfrände i Plath, såsom jag lärt känna henne. Livet är en kamp som hon utkämpade, alltid närvarande i livet men ändå alltid under glaskupan.

Jag rekommenderar alla att läsa den här boken och finna den fantastiska författaren Plath. Boken skulle kanske inte göra världens bästa film, men varje rad är poesi som berör. Det är modern historia och en underbar kvinna att upptäcka.

Jag ser jag Glaskupan som ett slags mästerverk för sin tid, skriven av en underdog som efter sin död blivit en erkänd mästare.

Jag ger boken inget mindre än