Joanne Greenberg heter författaren som i pseudonymen Hannah Green gav ut boken Ingen dans på rosor år 1964. Min mamma läste den som ung och tyckte om boken väldigt mycket, därför blev hon glad när jag en dag kom hem från biblioteket med boken i min famn. Och det visade sig att jag skulle tycka mycket om boken, jag också.

Boken cirkulerar kring en flicka vid namn Deborah Blau som mer och med börjar leva i en annan värld, världen Yr som bara hon har tillgång till. Deborah färdas oftare och oftare till Yr, dit hon kan försvinna och tala med gudarna som råder där, bland annat den ständigt brinnande och fallande Anterrabae eller den svarta ryttaren Lactameon. I Yr talas ett språk som Deborah lärt sig förstå och prata, men för att det inte ska komma ut till den värld vi lever i finns Censorn som en barriär.

Yr är hennes värld, den värld hon flydde till som barn på grund av olika trauman. Men det land som en gång var hennes vände sig sakta men säkert emot henne vilket tvingar Deborah till ett tafatt självmordsförsök. Efter det hamnade hon på ett mentalsjukhus, där hon träffar en engagerad läkare som försöker kartlägga Yr såsom Deborah ser det, för att sedan försöka få henne att välja mellan världarna. Deborah får diagnosen schizofreni.

Det som gör den här boken så speciell är beskrivningarna om Yr och dess makt över Deborah. Det är en fantastisk värld som skapats för att den verkliga världen är alldeles för hård för Deborah att leva i. I början var den mycket god mot henne, men i takt med att hon började må sämre så förändrades också Yr till en allt oftare hotfull plats.

Hon blir självdestruktiv och i och med det skickas hon nästan direkt till avdelning D som också kallas ”stormen”. Det är där de som behöver mest skydd, skydd från sig själv och från världen. Flickor med många olika problem finns där, och många kvällar smittar de varandra med sin ångest och tvingas packas in i våta lakan och ligga i timmar. När Deborah sakta släpper förbi information om Yr till sin läkare reagerar Censorn hårt och gör livet svårt att stå ut med.

Det här är en bok skriven och berättad på ett sätt som inte liknar andra böcker. Den speglar den gamla psykvården och berättar om en liten flicka som måste välja mellan att bli vuxen i den verkliga världen eller fortsätta plågas i Yr vars stämskruvar dras åt mer och mer ju äldre hon blir. Det är inte lätt att leva vad Deborah än väljer, men det kommer en tid när valet måste göras.

Ingen dans på rosor är också en bok före sin tid, som beskriver självskadebeteende på ett klart och tydligt sätt. Handlingarna berättas på ett sätt som klargör att det inte handlar om självmordsförsök, utan om att överleva, på sätt och vis försöka förbättra sin tillvaro. Självskadebeteende är någonting som i Sverige först blivit ordentligt uppmärksammat och korrekt beskrivet under 1990- och 2000-talet, men i Ingen dans på rosor beskriver författaren det på ett klart och tydligt sätt redan på 60-talet.

Den här boken bör absolut användas som studiematerial för de som tänker jobba inom psykiatrin. Jag ger den