Ett år idag, Ella.
Så har ett år gått sedan du försvunnit. Det är så jag känner det, att du försvunnit, inte dött.
Så surrealistiskt. Du hade förberett dig ordentligt på resan, åkt iväg och vår lägenhet var utstädad på allt som tillhörde dig. Och vilken resa det blev, du kom aldrig tillbaka! Och i helgen ska vi hälsa på din grav. Så surrealistiskt.
Sken, ljust och starkt
Regnade, sorgesamt och stilla
Åskade, stormade och dundrade
Du var som vinden
Öm som en smekning
Frisk som en bris
Hård som en stormby
Nu är det sommar
Jag ser mot himlen
Är du där?
Ser du oss nu
Ser du grönskan
Känner du doften
Av hägg och syren?
Du försvann
Men jag känner dig
Livet är inte rättvist
Kanske finner man rättvisa
I döden?
Kanske får man allt man saknat
Kanske har du det bättre
Men vi behöver dig här
Kom tillbaka!
Beklagar sorgen!
Sv: Det är frustrerande när man samarbetet mellan patient och terapeut inte fungerar. Såklart att man måste ge förtroendet tid att växa, men ibland fungerar det helt enkelt. Jag tycker i alla fall att du är modig som har vågat ta upp att du vill byta!
Jag skulle gärna ge DBT:n en ny chans och gå ännu ett år. Nu vet jag vad DBT:n innebär, jag har bara inte kunnat använda mig av den i praktiken. Och eftersom jag fortfarande står kvar på ruta ett borde de inte neka mig ännu ett år...
Det låter som om vi bor på liknande boenden. Här finns det lägenheter/rum med gemensamt kök och vardagsrum. Personalen fungerar också som ett stöd. Det hela ska väl fungera som ett sorts utsluss efter att man har varit inlagd och man inte riktigt klarar av att bo hemma.
Har lite svårt att förstå varför man söker faders- elle modersfigurer, jag menar, jag är ju vuxen nu så varför behöver jag en "extra-pappa"?
Du får gärna länka mig, trots att den är låst! Kramar
