”Jag är bara inte säker på om jag vill gå… Jag menar, man kanske borde respektera familjen som bott där genom att låta det vara. Dessutom, vad kommer att hända om någon kommer på oss?”
”Jag har varit där flera gånger och det är stendött, jag lovar! Folk går dit hela tiden och skriver på väggarna och har sönder saker och sånt, kommunen eller polisen bryr sig inte ett skit, ingen vill någonsin köpa det där huset. Är du feg eller?”

Maja sänkte blicken, lät den vila på det rosa överkastet på sängen där hon och hennes vän Linda satt. Det satt i ett stökigt tonårsrum, en mammas mardröm, men det var ingenting jämtemot Lindas utseende. Det satt så mycket skrot och sot i hennes ansikte att det var svårt att urskilja hur hon egentligen såg ut. Hon var piercad flera gånger i öronen och läpparna, hade stavar genom kinderna i sina sina smilgropar och en piercing mellan ögonen. Man skulle kunna tro att hon använde upp en halvliter eyeliner och flera pennor kajal per dag och ritade prickar och krumilurer överallt runt sina ögon, ögon som knappt syntes efter att hon sminkat sig varje morgon. Idag var hon klädd i svarta stuprörsjeans, en röd t-shirt och en svart hoodie. Hennes hår var ett kortklippt svart rufs med en lång lugg som hängde ner framför ena ögat och runt halsen hade hon ett tunt nithalsband.

Maja hade inte lika många piercingar som Linda, utan hade bara en piercing på höger sida av underläppen och en annan piercing i sitt vänstra ögonbryn. Hon bar en kort, svart kjol, zebramönstrade strumpbyxor och en långärmad tröja med hål vid axlarna och en djup urringning. Ögonen var inramade med kajal och hennes milslånga ögonfransar var svarta som natten. Det axellånga hår var färgat blått och hon hade en rak lugg, vilket vackert ramade in hennes ansikte.

Tillslut släppte Maja blicken från överkastet, tittade upp och såg Robert Pattinson i ögonen. Lindas rum var överfyllt av Twilight-posters, hon hade dedikerat en hel vägg till artiklar, bilder och affischer om filmerna och nu kunde man inte längre se tapeten. Väggen hade lika snabbt som första filmen kommit blivit en Twilight-fondvägg. Maja knäckte frånvarande sina fingrar, någonting hon hållt på med i så många år att det blivit en vana hon aldrig tänkte på. Tankarna rusade i hennes huvud.

Linda sökte Majas blick men kunde inte fånga den.

”Är du feg eller?” ekade i Majas huvud. Det räckte för att hon skulle välja att följa med sina kompisar, det var ett fult knep Linda använde mot sin vän. Kom någon med en utmaning så var Maja alltid tvingad att anta den, hon kunde inte stå ut med att verka mindre tuff än sina kompisar. Det brukade ofta sluta i katastrof, men ändå gjorde hon samma misstag gång på gång. En 14-åring lär sig inte särskilt snabbt, inte när kompisar är det viktigaste i livet.

”Jag tycker bara att det är läskigt, typ respektlöst, men vad fan… jag hänger väl med”, gav Maja tillslut som svar.

Så var det bestämt.

De gick ner för trappen och till hallen där de klev i sina converse-skor. När de öppnade dörren och gick ut möttes de av en varm sommardag, solen sken på blekgröna björkblad och vinden vispade upp sand och grus från den heta asfalten. Lindas och Maja rökte var sin cigarett medan de gick mot platsen där de skulle möta upp Kajsa. De svängde in mot kvarteret där huset fanns. Kajsa stod utanför staketet med sin skateboard i handen.

”Så ni kom ändå”, log hon mot Linda och Maja. Vinden fick hennes tunna, gulblonda och glänsande långa hår att virvla runt henne. Kajsas klädsen och utseende var mer jordnära än sina vänners, idag hade hon militärgröna shorts som gick till strax nedanför henes knän och ett enkelt svart linne på sig. Klädseln och avsaknaden av smink och piercingar gjort att hon skiljde sig från Maja och Linda vid första anblick, men de trivdes ändå väldigt mycket med att umgås tillsammans. De delade många intressen och hade samma MTV-humor, gjorde någon illa sig så gapflabbade de. Ingen av dem missade någonsin ett avsnitt av Jackass.

”Jag fick övertala Majsan lite”, sa Linda medan hon tog ett sista bloss på sin cigarett och fimpade den under sin sko. ”Det är ju hennes första gång så det är inte konstigt.”
”Äh, jag tycker bara att det känns läskigt att gå in i ett hus med en så hemsk historia. Jag får dåliga vibbar redan”, sa hon och slängde en blick på det stora huset.

Tystnaden tätnade mellan vännerna.
”Vilket jävla ruckel det är”, lade Maja till.

Tvåvåningarshuset reste sig högt över flickorna. Fasaden hade en gång varit gul, men färgen hade flagnat så mycket att huset på håll nästan såg träfärgat ut. Delar av fasaden var sprayat och klottrat på. Nästan inga av fönstren var intakta. Takplattor hade rasat ner från taket och fått det att se ut lite som ett lapptäcke som rivits i bitar. Gårdsplanen var nedskräpad med allt från fimpar, godispapper och glasskärvor till takplattor, träplankor och sönderslitna kuddar. Det stod en soffa och en fåtölj på gården som hade hål överallt, stoppningen låg utspridd runtom dem. Framför soffan fanns en grillring som något snille säkert rullat dit för utefester. Det var en enda röra, och nu skulle de gå in dit.

”Du gör det till en större sak än vad det är, Maja. Jag har varit här tusen gånger och egentligen finns det ingenting att se. Du borde bara känna till det här huset, det är faktiskt bra om man vill komma hit och röka på eller något. När vi går in bör du kanske hålla koll så att du inte blir stucken av några kvarglömda sprutor”, sa Kajsa och blinkade till Maja med ett leende i mungipan.

Kajsa öppnade grinden och lät de andra gå in, sedan banade hon väg fram till huvudentrén. På dörren den en gång så vita dörren stod det ”DO NOT ENTER” med grön sprayfärg. Kajsa öppnade och gick in, efter henne Linda och sist steg Maja in.

De stod i en hall full av stora svarta sopsäckar, många var trasiga och skräpet hade vällt ut och ner på golvet. Maja rynkade på näsan åt stanken. Det måste ha varit en blandning av damm, sopor, mögel och tragedi. En rysning fortplantade sig genom hennes kropp när hon följde efter sina vänner. Maja svepte snabbt med blicken genom rummet och såg att tapeterna var brunaktiga men trasiga, överallt hade människor slitit ner bitar. Hon såg att det bland annat var kläder och leksaker i sopsäckarna.

En babydocka i rosa klädsel. Den lilla dockan hade hört till ett oskyldigt barn, Maja kunde se framför sig hur barnet lämnat sin favoritdocka och gråtit, men att mamman tvingat barnet och hennes syskon att fly huset så fort som möjligt. Den lilla flickan, ja det måste ha varit en flicka, förstod säkert inte vad som hände. Hur skulle en sådan katastrof ha sett ut genom ett barns ögon? Hade barnet hunnit få med sig någon av hennes leksaker? Var hon otröstelig för vad som hänt eller kanske mest för att hon fick lämna sina favoritsaker bakom sig? Maja hade ingen aning hur ett litet barn tänkte, vad som hade känts mest horribelt från det att de kommit hem och sedan blivit tvingade att lämna huset, alla ägodelar, vänner, skolan och hela sitt liv bakom sig. När hon tittade på dockan så kände hon att en docka kanske betydde hela världen för ett litet barn.

De gick på en liten stig runt sopsäckarna och in i någonting som en gång varit ett kök. Köksluckorna var borta och det låg drivor med mat på golvet, spisen hade någon slitit ut och vält och alla stolar var trasiga. Maja antog att några hade haft roligt och slagit sönder stolarna mot allting som fanns i köket. En micro låg i delar och fönsterrutorna som vätte ut mot framsidan var sönderslagna.

”Vill du ha något att käka?” frågade Linda och pekade på en öppnad kakburk där det låg en mögelhög som en gång säkert varit goda, hemgjorda kakor.
”Tur att fönstren är trasiga, annars skulle ingen kunna andas här inne…” mumlade Maja och kände hur det vände sig i magen.
”Kom, vi går in till vardagsrummet”, sa Kajsa.

De banade väg genom skräpet till ett gigantiskt rum. Det var högt i tak och det fanns flera stora fönster som vätte mot baksidan av huset. Det fanns inga möbler, bara lite skrot och smuts här och var. Hälften av rummet var mörkt för att fönstren blivit täckta av plywoodskivor, medan den andra delen av rummet badade i solljus. Maja lät blicken svepa längs golvet och det var först då hon såg ett gäng skedar, aluminiumfolie och ett par förmodligen använda och förkastade sprutor.

”Det är här pundarna brukar sitta. De är lite paranoida av sig så de har satt upp träskivor mot fönstren. Som om någon skulle kunna se dem, det är ju bara skog där ute” sa Linda.

Maja visste att Kajsa testat en del droger och rökte på mer eller mindre regelbundet, så hon slängde ovilligt ett oroligt ögonkast mot sin vän. Kajsa noterade detta, men verkade inte ta illa upp utan såg snarare lite full i fan ut. Kanske hade hon rökt på innan hon kom dit för att träffa Linda och Maja, det var mycket möjligt.

”Ja, det är ett gäng som brukar komma hit. Här blir man aldrig störd om man vill punda, fast det är ju inte en så rolig omgivning och att behöva sitta på ett hårt golv är drygt. Jag och Sanna brukar komma hit för att köpa hasch och ibland händer det att vi stannar ett tag, men jag skulle aldrig sätta en spruta i armen här. Det är så jävla skitigt att det inte är sant, en riktig jävla knarkarkvart”, sa Kajsa.
”Bra. Jag vill inte att du ska syssla med nålar och skit. Okej att du röker, men längre än så får du fanimej inte gå”, sa Linda.
”Jag har testat på en del, men det är rökat som jag gillar bäst. Jag menar, det är ju faktiskt nästan harmlöst dessutom.”
”Det är det väl för fan inte alls”, sa Maja och blev överraskad när hon hörde hur hård hennes röst lät. ”Jag tycker att du ska lägga ner.”
”Men du och dina cigaretter då? Är det så jävla mycket annorlunda?” kontrade Kajsa, men utan att låta särskilt arg. Maja såg henne i ögonen som definitivt skvallrade om att hon faktiskt var påtänd. Det var ingen idé att ta de här diskussionen när hon hade rökt.
”Jaja… Men resten av huset då? Ska vi fortsätta att ta oss en titt? Jag har ju inte sett övervåningen”, sa Maja i ett försök att byta samtalsämne.
”Visst, vi kan gå upp om du vill. Men det är bara trasiga rum, allt som någonsin varit en möbel eller kläder eller vad som helst är i det närmsta pulveriserat. De flesta brukar hänga här nere”, sa Linda och la till, ”Men då måste vi gå uppför trappen där han hängde sig.”

Maja tog ett tvekande steg framåt. Rysningarna från när de först steg in i huset kröp tillbaka till hennes kropp och ilade up och ner längs ryggen. Det fanns någonting som Linda och Kajsa inte visste, någonting som gjort allt detta så ohyggligt svårt för henne. Hon stannade upp för att samla mod, svalde hårt och tog automatiskt upp en cigarett och tände. Det gjorde hon alltid när hon var nervös och hon reflekterade inte ens över att de var inomhus – vilket i och för sig inte spelade någon roll när det faktiskt var ett övergivet hus. Men Maja flöt bort och iväg i sina egna minnen, sugandes på cigarettfiltret.

”Är du okej?” frågade Linda och såg på allvar ganska orolig ut. Maja vaknade till av sin väns röst, skakade lite på huvudet och försökte rycka lite lagomt nonchalant på axlarna.
”Jo, det är ingen fara. Men som sagt, det här huset har en ganska läskig historia”, sa hon och knäckte frånvarande sina knogar.
”Då går vi”, sa Kajsa som uppenbarligen börjat bli otålig.

De gick in i en hall som vätte mot baksidan av huset. Det var ganska mörkt där, men man kunde ändå se trappan i dunklet. Plötsligt var det som om en kyla omslöt Maja, en obestämbar kyla som inte borde varit där med tanke på att det var sommar utomhus. Hon satte cigaretten mot läpparna och tog några snabba bloss för att sedan sänka handen igen. Hon studerade trappan, den var brant och hade ett räcke som hölls upp av robusta träplankor. Ingen hade målat räcket i någon färg, hela trappen var träfärgad och dunkel.

Kajsa och Linda hade redan börjat klättra uppför trappen. Linda vände sig om och såg Maja stå med cigaretten i handen och blicken fixerad i taket där trappen mötte övervåningen. Linda såg att Maja hade börjat skaka.

”Maja? Seriöst, vad är det?” frågade hon.

Maja kunde inte få fram ett ord. Cigaretten föll mot marken och hon förlorade kontroll över sin kropp. Huset började snurra runt henne och golvet under henne gungade. Hon såg det framför sig, hon såg mannen hänga i trappen.

Plötsligt förflyttades Maja genom tid och rum, tillbaka till när familjen som bott här kom hem. Mamman hade matvarukassar i händerna, barnen sprang runt henne och lekte. De kom in i hallen mamman ropade på sin man medan hon ställde ner matkassarna på köksbordet. Hon fick inget svar, men brydde sig inte om det – det var ju ett så stort hus trots allt. Så hörde hon sin lilla flicka skrika, följt av gråt.

”Pappa, vad gör pappa?” skrek barnet. Mamman kom rusande men stannade upp vid tröskeln in till hallen. Med ögonen uppspärrade och fästa på sin man som hängde i trappen kom tårar nedrullandes längs med hennes kinder och hon satte sakta handen ovanför munnen.

Båda barnen grät. Maja var ett av barnen, hon var flickan, den flicka som fick lämna sin docka när modern snabbt drog med sig sina barn för att fly. Hon grät och förstod inte varför det hände, vad det betydde att pappa hängde i trappen, varför de inte fick ta med sig någonting annat än vad de hade på sig, varför mamma grät hysteriskt. Hon grät och var förvirrad, ett litet barn med lingult hår och en blekgrön klänning med smulor och matrester på.

Plötsligt stod hon vid en man som hängde i en annan trapp. ”PAPPA!” skrek hon men vågade inte ta i honom. Hon förstod inte varför han hängde där, men hon förstod att pappa råkat illa ut. Så Maja grät högt och hennes mamma kom inrusande. Det gick så fort, hennes mamma lyfte upp henne och gick med snabba steg till grannen där hon lämnade henne, och hon visste att någonting var på tok.

”Vad gjorde pappa där? Är pappa död?” frågade hon grannen.
”Vissa människor är så ledsna att de inte orkar att leva, och din pappa var mycket ledsen. Det är inte ditt fel, ingenting kunde göra din pappa glad igen. Många människor som är jätteledsna väldigt länge blir väldigt trötta på det och tänker på döden. Din pappa orkade inte vara ledsen längre, så han dödade sig själv” svarade grannen.

Sedan blev allt svart. Maja försvann i ett ingenting, det var mörkt och kallt. Sedan märkte hon att hon grät, under hennes slutna ögon rann tårarna nedför hennes kinder och droppade ner från hakan. Hennes andetag var hårda och snabba, som om hon varit under vatten länge och nu kippade efter andan vid ytan. En röst trängde igenom mörkret:

”MAJA! Vad händer? Jag fattar ingenting, hur är det?”

Det var Lindas röst. Gråten gjorde Maja andfådd, men andhämtningen blev successivt lugnare. Med tårarna fortfarande rinnandes öppnade hon ögonen och blinkade mot det starka ljuset. Hon satt med knäna mot asfalten och såg Linda sitta hukad framför henne. Hon kände hennes väns händer på hennes axlar.

”Var… var är vi…” undrade Maja.
”Vi är just utanför huset. Vad fan hände Maja, du bara skrek hur högt som helst och sedan sprang du!” svarade Linda. ”Du slog för fan i varenda sak i din väg, har du ont?”

Maja kände efter. Det började värka i hennes högra knä, och hon hade ont i armarna. Smärtan växte för varje sekund som gick.

”Kan du resa dig upp?” frågade Linda. Maja nickade och Linda hjälpte henne upp på fötter. ”Kajsa är fortfarande där inne och hon bara skrattade. Ibland tror jag att allt hasch-rökande har förstört henne totalt. Men seriöst Maja, vad hände?”
”Jag vet inte…” sa Maja dröjande medan hon frånvarande borstade av sig all smuts. Hennes zebramönstrade strumpbyxor hade gått sönder och hon blödde från sitt högra knä. ”Jag trodde inte… jag menar… min pappa…”

Hon slutade prata, stod på darriga ben och stödde sig mot Linda som höll en arm runt henne.

”Vi går hem till mig. Nu. Kajsa får klara sig själv”, sa Linda och tillsammans började de linka hem mot Lindas hus.

Det var en kort promenad som blev mycket längre på grund av Majas skadade knä. När de väl kommit dit satte Linda ner Maja på en köksstol och tryckte igång vattenkokaren. Hon satte sig mittemot Maja och sökte hennes blick.

”Vet du, jag har aldrig sett dig såhär. Kan du berätta för mig vad som hände?” Tystnad. "Maja?” Men Maja bara satt på stolen. Sakta lyfte hon på huvudet och såg på Linda.

”Jag vet inte vad som hände, men… det började bara snurra och allt blev svart, jag minns inte att jag skrek eller att jag sprang, jag liksom bara vaknade upp där utanför.” började Maja förklara. ”Det blev för mycket… Min pappa…” Och så tystnade hon.

Vattenkokaren brummade, det klickade till när den slog av. Ingen av dem gjorde någon ansats till att göra te. Linda bröt tillslut tystnaden.

”Är det för att din pappa är död som du blev konstig? Alltså, det är inget problem för mig, jag är bara orolig för dig.”
”Ja, han är död. Han hängde sig i vår trapp där vi bodde sist.”
”Herregud, förlåt Maja, jag visste inte…”
”Nej, nej, det är okej” sa Maja. ”Jag tänker väldigt sällan på det, jag var ju så liten då. Men när vi stod där vid trappen där gubben i huset hade… ja, du vet. Då var det som att jag helt plötsligt var liten igen, som när jag hittade… pappa!”

Maja började skaka av gråt, av sorg och av förvirring. Hon satte armbågarna på bordet och la händerna för ansiktet medan hon grät högt och otröstligt. Det blå håret dolde hennes ansikte och blev vått av hennes tårar. Hon var fortfarande bara ett barn, ett barn vars pappa svek för att han hade för ont för att leva. Hon grät för att hon återupplevt dagen då allting förändrats och hon förlorat sin pappa.

Linda reste sig, gick runt bordet och satte sig bredvid Maja. Hon la armarna om henne och Maja slängde sig in i Lindas öppna famn. Sminket smetades ut mot Lindas tröja, och Maja började skrika. Linda lät henne skrika. Hon skrek tills hon inte orkade skrika längre, hennes röst blev hesare och hesare tills hon tillslut tappat den helt. Hon fortsatte gråta, de satt där medan skymningen växte utanför fönstret och Linda satt under hela tiden tålmodigt med armarna om sin vän.

När tårarna var slut reste sig Linda och ledde Maja till hennes säng. Hon hjälpte till att klä av henne och satte på henne ett nattlinne, som om Maja vore en docka. Sedan bäddade hon ner henne i sängen, strök henne över pannan och efter några minuter hade Maja somnat.

Linda böjde sig över hennes vän och kysste hennes panna. Nu visste hon att de var så nära som man kan komma varandra i en vänskap.

”Jag älskar dig”, viskade Linda i mörkret.