Vård? Nja. Förvaring i brist på något bättre? Närmare sanningen.

Just nu känner jag mig... Jag vet inte hur jag känner mig. Men det är inte som andra gånger jag blivit inlagd, inget drama alls.

Jag hade lovat mig själv att aldrig sätta foten här igen, men jag hade inte mycket till val eftersom mitt boende helst ser att man är inlagd när man har självskadeimpulser som man inte kan lova att man kan hålla i schack. Så boendet ringde en taxi och plötsligt satt vi där i väntrummet på mobila teamet.

Efter en stunds väntande fick jag och mitt följe träffa en läkare hon. Tyckte att jag luktade så mycket rök att hon öppnade ett fönster. Jag satt där i vånda över att jag inte kunde ta mig ur situationen, jag kunde inte bara säga att "Nu är det bättre så jag kan fara hem". Vånda över vad som väntade mig.

Efter standardfrågorna verkade läkaren osäker på om det verkligt var nödvändigt med en inläggning. Jag hade inte skadat mig eller gjort något värre. Mitt följe från boendet sa kort att när Sara säger att det är allvar, då är det allvar, och att de inte kunde ha en boende hemma när hon inte kan lova att hon inte kommer att skada sig. Hon fick sista ordet och läkaren gick för att ringa några samtal.

Det visade sig att det är proppfullt överallt, i varje skrymsle utom Tillnyktringsenheten. TNE! Jag blev genast ännu mer rädd och nervös än jag varit innan, för TNE innebär fyllon och knarkare som kommer inte för att sova ruset av sig och jag vet att det kan bli ganska mycket drama och våldsamheter i samband med det. Ändå är det jag var mest rädd för att någon skulle kräkas - jag har kräkfobi.

Jag drog några andetag och sa okej. Och det här har varit något av det mest underliga jag varit med om när jag blivit inlagd.

Jag blev lämnad utanför TNE och de som öppnade gick knappt igenom mina grejjer, gav mig en säng och frågade inte om jag behövde någonting, de gav mig inte ens en handduk. De sa att jag kunde låsa dörren om mig, vilket gjorde mig förvirrad. Låsa dörren om sig, på psyket? Visst gjorde det mig lite tryggare, så att jag slapp ha någon onykter och förvirrad människa inklampande, men ur ett annat perspektiv så är det kanske inte det bästa att låta en psykpatient kunna låsa in sig på det viset.

Jag var så jävla rädd. Sjuksköterskan för natten kom in till mig, och jag citerar, "Jag tål inte rispningar och skärningar, så skadar du dig kommer jag och kastar in bandage och du får lägga om själv."

Sedan gick han.

Ett plus är att det finns ett rökrum som jag har tillgång till. Ett minus är att jag inte blivit så väl bemött av de flesta i personalen, och då blir jag ändå betydligt bättre bemött än missbrukarna. Jag tycker att det är hemskt att de behandlar människor olika beroende på vilka problem de har, en missbrukare är väl i lika stort behov av adekvat bemötande och vård som vilken annan patient på hela sjukhuset? De borde skämmas!

De kollar aldrig till mig och ingen frågar hur jag mår, jag är för rädd och dum att be om hjälp så jag sitter bara och väntar ut mina inre stormar när de kommer.

Frågan är, ska jag stanna eller ska jag gå hem? KAN jag gå hem? Kanske, och kanske räcker för mig. Jag kommer be om att bli utskriven imorgon. Den nya medicineringen med Lyrica och Xanor Depot verkar ändå göra mig mer stabil.

Det läskigaste här är att gubbarna verkligen spanar in mig, på ett sådant där sätt som man inte vill bli inspanad på. Snuskgubbar! De ser ut som om de aldrig sett en ung kvinna förut. Vilket leder mig till en allmän fundering - varför är det alltid knaspellar som kollar in mig? Nästan alla beundrare jag haft i mitt liv har varit... underliga.

Hur som helst, jag "låter redig" som mamma sa igår. Jag är ganska redig. Därför blir det nog bra med utskrivning imorgon. Att vara på psyket (eller ja, Tillnyktringsenheten) gör mig nojjig. Jag måste tvinga mig att äta och dricka, fast jag har en distinkt känsla av att de tillsätter saker i maten. Jag måste hindra mig från att analyser vilka gömda illgärningar personalen har när de pratar med mig.

Det jobbigaste är faktiskt att ingen frågar mig hur jag mår egentligen.

Jag vill hem.