Rökpaus på min mysiga balkong.

Idag har jag varit på Vågen. Trodde ärligt talat inte att jag skulle lyckas ta mig dit, men med lite hjälp så gick det. Jag snubblade in, fortfarande sömndrucken, på Vågen och jag och Mia satte oss i det blåa rummet för att prata. Jag gillar det blåa rummet, det är en lugnande färg.

Den här gången antecknade jag vad vi pratade om för att jag inte skulle glömma bort det, för förra gången glömde jag allt. Jag klagade på att jag inte tar mig någonstans, men hon påpekade saker som blivit bättre. Att jag till exempel lyckats ta mig dit för samtal.

Vi pratade lite om min viktnedgång. Det är ett känsligt ämne, vad människor än säger så blir det fel. Jag önskar att de bara lät det vara, för ger någon tips eller uppmuntrar så tänker jag direkt att Jag är inte tillräckligt bra, jag är äcklig, när hon säger sånt så betyder det att jag är dålig och inte bra som jag är. Det är jättejobbigt, för det väcker verkligen något sorts ätstörningsmonster.

Vi pratade också om min ambivalens kring att fortsätta ha kontakt med psykiatrin. Jag sa att någon annan kanske behövde min plats, någon som kan utvecklas. Det är inte det att jag slutat tro på mig själv, det är bara det att jag känner mig svårbehandlad och fångad.

Jag har numera en låst blogg, där jag skriver om de saker som jag inte vill att alla ska se. Vill du ha adressen och lösenordet så säg till, skriv till mig här eller skicka meddelande på bilddagboken, helgon eller msn.

Nu ska jag äta lunch. Ja, även tjocka tjejer behöver äta.