Jag har en så underbart omtänksam familj. Mina vänner är fantastiska. Jag önskar att jag åtminstone kunde ge dem ett ärligt svar när jag säger att jag mår bra, det är det minsta jag kan göra.

Jag vet var problemet sitter, men inte hur jag ska lösa det. Det är samma problem som alltid.

Men jag känner åtminstone att jag älskar, mellan kaoset i mitt huvud och raseriet i min kropp så bryter kärleken igenom för alla dessa underbara personer.

Min mun är ihopsydd och jag känner mig så ensam. "Du är sjuk nu", säger Malin. Sjuk eller inte, det går inte att göra någonting annat än att genomlida.

Idag när jag var med Emma, och när mamma och pappa ringde, då älskade jag. Men i min ensamhet, vilsen i verkligheterna och med bråket i huvudet, så känner jag bara ett intensivt, rasande hat.