En ny dag, ett blankt papper att fylla.

Ni vet det där med att vara förblindad av ilska? Det hände igår. Oj, vad det hände. Jag blev bokstavligen blind, försvann från verkligheten. Jag tänker inte be om ursäkt för någonting. Jag får vara arg. Problemet är bara att jag aldrig fick utlopp för det, det kändes som om jag brann up inifrån. Jag ringde och skällde på folk, skällde på personalen, skällde på mig själv i spegeln. Ingenting räckte. Jag blev faktiskt rädd för mig själv. Ilska har alltid varit min drivkraft, men istället för att driva mig så förgjorde den mig.

Jag sätter försiktigt ena foten mot marken och kliver ner från vad det nu än är som lyft upp mig. Det är Towel day (kan inte sådana här roliga saker vara när jag mår bättre?) och mina terapeuter ska komma hit. Jag är rädd och orolig, som jag var inför läkarsamtalet i fredags. Jag har sagt till dem att idag är det jag som lyssnar, jag vill veta vad de skriver ner om mig, vad de säger om mig, ocensurerat. Det är min rätt som patient.

Orkar ingenting. Man blir trött av att vara arg. Och jag känner hur bågen spänns igen.