Bitter? Jag? JA!
Nästa vecka har jag en läkartid, eftersom jag blivit så less på min medicinering. Jag har börjat sänkt Seroquelen på egen hand, och jag ska träffa en läkare nästa vecka för att diskutera mina alternativ.
Det hela handlar nog om att jag känner mig övermedicinerad på grund av en diagnos byggd på vad psykiatrin ser som symptom, utan att få göra någon utredning. Jag respekterar min numera sjukskrivna läkare men jag...
... antar att jag inte vill vara sjuk, sjukskriven och medicinerad. Anar jag en viss bitterhet? JAJJEMEN.
Det är bara så svårt att acceptera. Jag förstår att jag inte kan sitta och tjura som ett litet barn, för att gå vidare måste jag bara acceptera situationen, men jag skulle i alla fall vilja ha mer klarhet kring min diagnos. En klarhet som inte går att googla fram, en klarhet som handlar om mig och som jag kan förstå mig på. Hur ska jag bli bättre när jag inte har en klarhet om vad som är problemet och vad som är lösningen?
Känner mig vilsen.
Vill passa på att tacka för alla kommentarer och diskussionen i mitt senaste inlägg om mitt självskadebeteende och vården. Det är intressant att läsa era åsikter, erfarenheter och resonemang. Skönt att få respons när jag faktiskt skriver om något så väldigt personligt. Tack!
Du ska inte blint acceptera alla diagnoser och mediciner bara om du är skeptisk! Jag var övermedicinerad och feldiagnosticerad i flera år och strök nästan med. Alltså allt var helt fel och 13 år av mitt liv borta.
En bekant blev också inspärrad på psyk och fick massa mediciner som hon blev sjuk av för schizofreni, men hon hade BORRELIA!!!
Vill bara säga det... Om du är skeptisk till något, var försiktig! KRAM
Får hålla med föregående talare lite. Läkare är inte några slags allvetande varelser, de kan ha fel. Uppenbarligen har de ju haft det också, hur många gånger har de ändrat dina diagnoser egentligen?
Min nya läkare försökte förklara för mig att jag inte alls har borderline (vilket varit min diagnos i ett antal år) utan att jag är bipolär 2,5. Ja, 2.5, inte 2. Nån ny grej tydligen.
Jag förklarade för honom att det inte spelar nån som helst roll för mig vad han kallar det för, jag mår som jag mår i vilket fall. Jag frågade om man inte bara kan se till vilka problem jag faktiskt har i mitt liv och försöka göra något för att fixa dem istället. Han tyckte det lät som en vettig idé.
Det är kanske så du får göra? Du verkar vara svår att diagnostisera.. Stirra dig inte blind på diagnoser, kolla istället på vad DU känner fattas dig, och jobba utifrån det?
Asbra att du börjat sänka din neuroleptika btw, blev sjukt glad när jag läste det. Du är inne på helt rätt spår! (Ja, det är jag igen, som skrivit här förr och påpekat att du borde ta bort en del piller, haha)
Ha det gött!
Det där med diagnoser är ju endast för att man ska få rätt vård. Jag är ju samma person, Men att medicineras och ha en terapi som går ut på "brandsläckning" och hålla mig över ytan för mig ingenstans. Jag vill vara att det ska bli rätt för nu är jag trött.
att veta sin diagnos är en viktig grej tycker jag.
annars får man inte ju inte rätt hjälp.
jag åkte runt runt på allmänpsyk hit och dit i 2 år tills jag träffade en vettig läkare som förstod att jag var/är schizofren. sen blev jag flyttad till psykosteamet, en speciell mottagning bara för psykossjukdomar. jag har haft samma läkare i snart 4 år. han är skitbra. så jag är glad att jag fick rätt diagnos till slut. innan slussades jag ju runt hot och dit och ingen fattade vad som var fel på mig. btw, saari, lider du av dissociativt syndrom? jag lider av dissociativ identitetsstörning utöver schizofrenin. men det finns det tyvärr ingen hjälp för.
Du btw, se till och var uppmärksam du som medicineras med seroquel. Runt 5000 personer i USA ska ju få skadestånd från läkemedelsföretaget pga. skadliga biverkningar de fått av just seroquel.
Jag som skrev översta.
Ja det är ju bra att man får rätt diagnos så man får rätt vård, men t ex för mig var det så att de ändrade diagnos hela tiden och så lät det "vi vågar inte sätta ut den gamla medicinen nu" och slängde in några nya för varje diagnos så det blev en ond cirkel och när jag satte stopp vid 28 tabletter per dag (8 olika sorter) jag mådde skit av så fick jag stämpeln "osamarbetsvillig". Men egentligen blev det ju bara sämre av deras fantasifulla cocktail...
Vissa av medicinerna är ju fasligt tunga och vill bara att du ska vara försiktig. Man tar ju gärna alla mediciner man får på en del vis, varje medicin är ett hopp som tänds att NU blir jag bra.
Men tyvärr är det ju sällan så.
Tror inte att du "trycker i dig mediciner för att verka tuff" eller något i den stilen. Man tror ju på vad läkarna säger, särskilt efter många år i psykvårdskarusellen.
HAH gissa vad, ajg utreds för dissociativ personlighetsstörning/schizofreni för att jag råkade försäga mig om lite saker :D Helt fail.
tjelsi, dissociativ blabla är inte samma sak som schizofreni.
Rätt diagnos, rätt behandling, gå vidare. Tyvärr känns det svårt att gå vidare med en tyngre diagnos...
Tjelsi: Jag hoppas att utredningen ger rätt svar!
Anonym: Det är ibland svårt att skilja på psykos och dissociation, i mitt fall har vården tvistat länge på om jag varit dissociativ eller psykotisk vid olika tillfällen. Det är inte konstigt att utredas för båda begreppen. Man kan dessutom vara både dissociativ och psykotisk.
