Jag har just plöjt igenom 3096 dagar av Natascha Kampusch. Det var otroligt intressant läsning. Det är hennes egen berättelse om vad som egentligen hände henne när hon 1998 blev kidnappad av Wolfgang Priklopil, en otroligt paranoid och psykisk sjuk man som låste in då 10-åringa Natascha i en bunker på 5kvm långt under marken. Det är gripande att få läsa historien genom henne och inte ur medias vinkel.

Tankar som dök upp, förutom hur fruktansvärt det här kapitlet av hennes liv var, är att hon har skinn på näsan, var och är mycket självständig och på något vis lyckades att inte bli så kuvad som hennes kidnappare ville.

Å andra sidan så var hon tvungen att förhålla sig till kidnapparen på ett eller annat sätt eftersom han blev hennes enda sociala kontakt, men hon skriver i sin bok att hon tar avstånd från Stockholmssyndromet. Jag ser inget som helst fel i att hon byggt en relation till sin kidnappare, det vore inte konstigt om hon efter 8 år i fångenskap utvecklade ett Stockholmssyndrom. Ändå skriver hon om det som om det vore ett skällsord. Att hon inte vill gå in på detaljer när det gällde sexuellt våld (eller en relation?) förstår jag fullständigt. Det är faktiskt inte alla andras ensak utan hennes egen.

Något som slog mig var att hon verkar otroligt intelligent. Inte bara hur hon lyckades överleva tortyr på det sätt hon gjorde, utan och att hon trots en försvunnen barndom har ett språk som jag avundas. Hon har en god berättarröst och använder begrepp och ord som hon på något vis måste ha snappat upp under fångenskapen och/eller tiden efteråt. Allt tyder på att det här är en riktigt smart tjej.

Boken är läsvärd och gripande, jag rekommenderar den varmt. Det är en berättelse väl värd att berätta.

Sådärja. Nu sitter jag uppkrypen i soffan med en bok, det doftar rökelser och jag inspireras av boken till att själv skriva. Jag vet precis vad jag ska göra av mina dagar, fylla dem med liv. Färger, dofter, idéer, ord och meningar.

Det var mycket angenämnt att vakna idag. Jag låg och höll om Mary samtidigt som jag begravde ansiktet i hennes hår, andades in doften av hennes schampo och kände att livet verkligen inte är så illa.

Jag låter mig inspireras av livet.

... förstör mitt liv. Jag sitter bara och glor, uppdaterar olika forum och bloggar varannan minut, kollar mailen var femte minut och får absolut ingenting gjort. Jag har skrivkramp och det hjälper inte att jag distrahetas av world wide web. Jag borde ha en internetfri dag och se vad jag kan åstadkomma.

Jag läser bara när jag går i säng och det blir alldeles för få sidor. Nu får jag skärpa mig, jag tycker inte om dagar som innehåller ingenting. Jag vill skriva på mitt skolmassakerprojekt och utveckla det till en bok, jag vill läsa böcker, arbeta med ord, måla... men så sätter jag mig vid datorn och surfar istället. Idiotiskt.

 

 

Sitter och fipplar med http://tjejforum.nu, ett väldigt nytt forum som kommer växa sig större. Vi behöver människor som testar forumet, bli en bland de första av våra medlemmar! Tanken är att det ska vara ett brett diskussionsforum för tjejer helt enkelt, just nu är forumet under utveckling så ha tålamod :)

 

 

 

Okej, jag sa att jag ska ta itu med allting idag - och det ska jag, jag ska bara dricka mitt kaffe först.

Och maila T.

Och kika lite på TV.

Kolla på Lady GaGa Monster Ball Tour.

Men sen ska jag rycka upp mig.

Idag är en såndär icke-dag. Jag steg upp och gick ut med Puffen, sedan blev det inte så mycket mer. När boendestödet kom så tvättade vi men JÄVLAR vad det tog emot.

Jag antar att vissa dagar bara är dömda att vara förlorade.

Imorgon ska jag vara duktig. Imorgon ska jag börja om igen. Imorgon ska jag vara en riktig hemmafru medan Mary är på Vågen. Jag är inte intresserad av att se på TV, sitta vid datorn, dricka te, inte ens spela gitarr eller måla. Jag vill bara att dagen ska övergå till kväll så att jag får lägga mig och sova igen och börja om imorgon.

 

 

... enligt min terapeut på TIPS. Det fastnade hos mig, eftersom jag använt mitt självskadebeteende för att överleva. Samtidigt var det just det som höll på att ta död på mig den där morgonen den 26:e oktober i rum nummer 094 på psykavdelning 2.

När jag tittar tillbaka så känner jag att jag rättfärdigade mitt självdestruktiva beteende på ett osund sätt genom att påstå att jag behövde skära mig för att överleva. Jag känner att jag inte längre kan rättfärdiga mitt forna(?) självskadebeteende på det sättet. Det finns andra sätt att överleva på, man måste bara hitta dem. Då hade jag inte verktygen, men nu har jag hittat tips och trix som fungerar för mig. Jag kommer inte kunna skydda ett självskadebeteende på det sättet i framtiden eftersom jag tagit så många steg ifrån det.

Det finns dock någonting som jag är väldigt rädd för, den enda saken som jag är rädd kommer göra att jag får återfall, och det är någonting jag inte kan tala om. Det är någonting jag behöver hantera när det kommer, och jag kommer kämpa hårt för att inte falla. Jag kommer ge mitt allt.

Alla sätt att överleva på är bra sätt, så länge man inte gör saker som egentligen är ett långsamt självmord. Missbruk, självskadebeteende, självsvält och/eller kräkningar, överdoser - allt sådant kommer en dag vända och bli människors död.

Jag vet, för jag överlevde någonting som jag inte skulle överlevt om jag inte haft extra tillsyn på en sluten avdelning.

Var rädd om er där ute.

Dagens vikt: 162,4kg.

Frukost: En riskaka och en kopp te.
Lunch: En Nutrilett-bar.
Mellanmål: Riskaka och te igen.
Middag: Nutrilett-shake
Mellanmål: En påse ostbågar 250g, en burk cremé fraische, två Pigall och en Ben & Jerry's Fairy Nuts.

Mia sneglade på vad hon skrivit, satte armarna på köksbordet och vilade ansiktet i sina stora, valkiga händer. Till och med hennes händer var tjocka, hennes handleder var grova och underarmarna åtminstone fyra gånger större än vad hon önskade att det skulle vara. Fetman spände ut hennes skinn och hon hade bristningar över hela kroppen, framför allt på överarmarna och magen.

Hon suckade och drog lite lätt i sin tröja. Den satt åt och spändes mot hennes kropp. Jag som var så duktig idag, vad hände? undrade hon. Hon föll för frestelserna gång på gång och visste inte varför. Visst, hon gick på svältdiet men det var egentligen inte hungern som gjorde att hon föll på målsnöret för varje dag. Inlindad i ensamhet och tristess så fanns det inget som lockade mer än att frossa. När hon satt med alla godsaker som glass, chips, läsk och choklad så kände hon sig lycklig för en stund. Sedan åt hon så fort att hon knappt kände smaken, bara tryckte i sig allt hon köpt på ICA Nära för en halvtimma sedan, och efteråt mådde hon fruktansvärt dåligt över sig själv. Det hade inte varit värt den ångest som kom efteråt när hon förstört en hel dag av försök till att ta kontroll - ändå upprepades matmissbruket ständigt.

Hon visste att alla tittade på henne när hon vaggade in på affären. Skammen i att stå vid kassan och lassa upp alla påsar med ostbågar, chips, chokladpraliner och ironiskt nog måltidsersättningar för viktnedgång på bandet var stor, men inte lika stor som hennes behov av att få ta med sig varorna hem, sätta sig framför sin TV och umgås med Vänner på femman samtidigt som hon åt och åt och åt. Svetten rann från hennes ansikte av ansträngningen i att gå till affären och tillbaka.

Hon tog stöd från köksbordet, hävde sig upp och satte mål mot badrummet. Det kändes som att hon rullade in på toaletten och mötte sin spegelbild. Dubbelhakorna var oändliga. Hon plockade upp sin tandborste för att borsta tänderna men hejdade sig och tittade på skaftet. Hon skulle kunna reta sina kräkreflexer med den, det som låg i hennes mage kunde lämna hennes kropp bara hon vågade. Efter en kort stunds övervägande la hon tillbaka tandborsten, utan att ha borstat tänderna, och vände sig bort från sin spegelbild. Allt var så meningslöst, hon skulle aldrig bli smal, så hon la sig i sin mjuka säng och väntade. En ny dag skulle komma med nya chanser, men Mia visste att hennes längtan efter att fylla tomheten skulle göra att morgondagen spenderades på samma sätt. Gårdagen och dagen före den hade sett likadan ut, hennes matdagbok varierade nästan aldrig och nästa kväll skulle hon också sitta och hetsa i sig allt hon hade råd med för dagen.

Pengar. De rann mellan hennes tjocka fingrar, hon åt för mer än vad hon hade råd med egentligen. Maten var hennes bästa vänner men också hennes värsta fiender.

Hon måste ha somnat någonstans mellan tanken på smala kroppar och hennes crosstrainer som stod och dammade i vardagsrummet, för plötsligt kom ljuset in mellan gardinerna och väckte henne. Hon öppnade ett öga, men slöt det snabbt och drog upp täcket över huvudet. Ännu en dag av ensamhet, ännu en dag utan syfte. Hon kunde inte somna om, drömmen om chokladpraliner som hon åt flera i taget hade väckt hennes mage. Hon samlade energi och kastade av sig täcket, kisade mot solen och gick till badrummet för att väga sig. Vågen knarrade under hennes vikt, den såg ut att dra en suck av lättnad när hon klev av den. Sedan gick Mia in till köket för att göra frukost; ett par riskakor och te.

Dagens vikt: 162,7kg.

Frukost: En riskaka och en kopp te.

Balkongen var dold från solen, hon satte sig i plaststolen som knappt höll för hennes vikt och kedjerökte tre cigaretter på raken. Det här var därför hon orkade stiga upp på morgonen - dagens första cigaretter som smakade så gott. Medan hon betraktade röken så funderade hon på vad hon hade i kylskåpet. Det hade blivit en ful ovana att gå och kolla kylskåpet så fort hon hade tråkigt, det var som att kroppen rörde sig dit på ren reflex när det inte fanns någonting annat att göra. Det var väldigt sällan som Mia åt för att hon var hungrig, det var ofta på grund av ett otroligt sug eller ren tristess.

Livet tedde sig tomt, chattkompisar på nätet kunde inte fylla hålen som uppstod i tid och rum. Mia tog morgondosen av Efederin och hoppades att hon skulle bli piggare och mindre hungrig. Hon tog Xenical för att fettet skulle gå rakt igenom hennes kropp och ut när hon gick på toa, men ingenting verkade bita på hennes extrema fetma. Hon visste det inte själv, men hennes drag var väldigt vackra. Ansiktet hade karaktär, hon hade vackra runda kinder och mörkbruna bottenlösa ögon. Hennes hår var svart och kortklippt. Hennes kropp var för bred för att en eventuell älskare skulle kunna dela säng med henne, men att bli älskad av en man hade hon för länge sedan slutat hoppats på. Ensamheten var hennes största fiende, hon tänkte att om hon bara hade en vän att umgås med så skulle saker bli så mycket lättare. Ändå isolerade hon sig, hon hade för länge sedan glömt hur man träffar människor och även om hon skulle göra det så var hon rädd att de skulle avsky hennes feta kroppshydda.

Klart att folk stirrade. Hon åt aldrig ute, inte efter den gången hon åt en mjukglass utanför ICA och några ungdomar stod och sneglade på henne, talade med låga röster. De talade såklart om hur vidrigt det var att en tjock människa åt glass - i Mias huvud var det i alla fall en självklarhet. När de sedan kom fram till henne fick hon panik och visste inte vad hon skulle ta sig till, men de frågade artigt om hon kunde köpa ut cigaretter till dem. Trots att de uppenbarligen pratat om hur de skulle få tag på cigg så kunde Mia inte sluta tänka att de säkert fnittrade åt hennes klotrunda mage som spände ut hennes kläder till max. Varför skulle de inte skratta och ha kul på hennes bekostnad? I skolan hade hon lärt sig att det var en dödssynd att ha några extrakilon, hur illa var det då nu när hon inte kunde sitta bredvid någon på bussen för att hennes mage och lår behövde båda sätena? Mia var en freakshow utan dess like, i sina egna ögon.

Fetman skulle ta hennes liv en dag. Hon var så plågsamt medveten om det, men klarade ändå inte av att förlora de kilon hon lagt på sig. Det hade inte alltid varit så - Mia brukade ibland ta fram ett fotoalbum från sin student då hon i och för sig hade en liten mage, men hon var knappast tjock. Ordet "tjock" hade fått en helt ny mening under tiden som hon ökat och ökat i vikt. Hon önskar att hon kunde gå tillbaka i tiden och berätta för den osäkra 19-åringen att hon skulle vara stolt och glad över sin kroppsform. Tänk om hon bara vetat om hur illa det tillslut skulle bli! Då skulle hon inte hatat sig själv, sin kropp, i ett så tidigt stadie.

Dagarna i ända kedjerökte hon för att minska hungern, hon tog sina effar och Xenical men det slutade ändå med att hon frossade i godsaker. Crosstrainern var för jobbig att använda, hon tvivlade på att den ens skulle palla hennes vikt. Hon var fast i en ond cirkel och hennes försök att komma enkelt undan genom medicin var lönlösa.

Vad spelar det för roll om man bär tio, tjugo eller hundra extrakilon? Människan under huden och bakom fettet var en fantastisk person, någonting som Mia inte kunde se när hon mötte sin spegelbild morgon och kväll. Mia var inte bara tjock, hon var en person med kvalitéer som aldrig fick komma fram på grund av hennes djupa depression orsakad av att hon lärt sig att ju mindre man vägde, desto mer hade man betydelse.

En Efederin. Två. Fem. Tio. Fem till. Bara fem till. Okej, jag kan ta några extra. Allt som allt slutade det på 25 effar och till Mias förskräckelse började hennes hjärta rusa. Det kändes inte alls som när hon tagit den regelbundet, det började värka i bröstkorgen och hjärtat slog hårt och fort för att pumpa hennes kropp full med Efederin, hennes organ kämpade hårt för att göra sig av med giftet. Halsen snörde ihop sig, det var svårt att andas och hon tänkte att Nu händer det, nu orkar min kropp inte mer. Hon var hellre död än fet, och eftersom hon inte kunde bli smal så fanns bara döden kvar.

Kippandes efter luft ringde hon 112, men ångrade sig när hon fått tag på en telefonist. Hon skakade så kraftigt att hon fick krypa mot sängen, hon svettades som den gris hon trodde att hon var och kröp upp i sängen.

Mias kropp tog sig aldrig ur sängen. Ändå var det inte fetman som dödat henne, utan hennes självhat. Hon visste att hon skulle dö, men hon vägrade låta hennes skyhöga kolesterolvärden döda henne långsamt utan fann tröst i att hon tagit tabletter. Hon hade vunnit. Fetman dödade henne inte och när hjärtstilleståndet var ett faktum så såg hon ett vitt dis fylla rummet, en ängel kom ur ljuset och sträckte fram sin hand mot henne. Mia tog handen och ängeln lyfte henne ur sängen. Nu var Mia lätt som en fjäder, på andra sidan skulle hon äntligen få lyfta från marken. Aldrig mer skulle hon behöva leva som en fånge i sin egen kropp.

Jag har träffat T idag. Som alltid gick vi på djupet direkt - han är nyfiken och jag är ganska öppen med allt utom det där allra svåraste... han bjöd på sig själv och berättade egna anekdoter. Han ska inte stessa mig med att prata om det där svåra, utan jag får ta upp det när jag känner att jag är redo. Jag VILL dela med mig av det där onämnbara, det är förbaskat ensamt att inte få prata, men vi får se hur det går.

Däremot diskuterade vi bibliska berättelser, vetenskapsmäns olika tolkningar, mobbing och hur väldigt få människor är integrerade med sin goda och elaka sida.

Med musik i öronen är det inte lika svårt att åka buss, trots att det är en lång resa. När jag åkte hem var det lite kärvare, jag antar att jag blev ganska mentalt utmattad av samtalet.

Ganska så skönt att vara hemma nu.

PS: Låsta.

Nog för att Malin är hes och nästan stum i det här youtube-klippet, men det är skönt att ha kvar hennes röst.

 

 

 

Du skulle ju alltid vara här...

 

 

Oj vad jag har sovit. Fantastiskt skönt.

Drömde dock så knasiga drömmar. Det var krig, muslimerna började döda alla i sin väg och jag respawnade (Alternatively referred to as pop and spawn, respawn is a gaming term first used in the game Doom by iD Software and is used to describe the action of a computer or human player coming back to life after being killed) varje gång jag blev pepprad med kulor i huvudet. Jag prövade att fly, att spela död, men  det var ingen hejd på kulorna. Så jag dog om och om igen vilket var fruktansvärt frustrerande.

Sedan drömde jag att någon granne kom förbi och sa att vi skulle bli vräkta för att vår vattenkokare förde för mycket liv. Jag sa att vi självklart skulle sluta koka vatten i den och tackade för att vi fick en heads up innan vi blev vräkta.

Konstigheter.

Idag är det TIPS som gäller. Jag måste orka, suck.

Fy sjutton vad blödig jag är. Satt just och grät till Chris Medinas låt What are words. Jag som hade lovat mig själv att lyssna på hård och besynnerlig musik när jag kom hem från stan...

Jag har nämligen något sorts overload av kärlek. Det är sött och äckligt och underbart. Idag hade jag och Mary bild med Marika och efter en mindfulness-övning fick vi läsa varandras texter. Jag blev så otroligt rörd av hennes ord till mig. Sedan skulle vi måla i temat "självbild", och tänka på vad vi just läst.

Okej, varning för socker. Jag målade en bunt symboler med rosa bakgrund, bland annat ett bultande hjärta (människohjärta, inte ett sånhär hjärta), en regnbåge, Mischa, pusselbitar och ljus. Symbolerna bildade en helhet - en helhet som jag aldrig känt förut. Hon syr ihop min vardag med vackra rosa stygn och med henne vågar jag ta fler steg ut i världen. Hon gör att jag vågar bli självständig eftersom hon ger mig verktygen för att bli hel. Vad jag försöker få fram är att jag det senaste året lärt mig mer om mig själv tack vare henne. Det vi har är inte ett förhållande där två trasiga människor klamrar sig fast vid varandra för att man är rädd för att vara ensam, utan vi är två enskilda personer som uppnår personlig framgång med stöd från varandra.

Vad jag försöker få fram är att jag äntligen tror på mig själv och är starkare i min självbild, mycket tack vare att hon är min trygghet. Tillit och kärlek gör att jag faktiskt gör stora framsteg på min alldeles egna väg.

Det blev rätt så känslosamt och efteråt var vi båda väldigt trötta, fast på ett bra sätt. Det blev så mosigt och gulligt att jag kände att jag måste lyssna på Kraftwerk eller Lordi eller något för att det är för överväldigande känslor inom mig. Jag måste tackla det här med att vara hård och besynnerlig ett tag, haha. Harkla sig, spotta och skratta med basröst över ett lik eller någonting.

Till nästa gång ska vi komma på något vardagligt som vi uppskattar hos varandra, Marika gav oss exempel som att man tycker att den ena är bra på att ta ut soporna eller tar ut hunden när man själv är trött. Inget så djupt som det blev idag. Det blir nog bra, annars får jag sitta och gråta till Chris Medina igen antar jag...

Ring ring!

Jag fick nyss ett samtal från Titan Television. De ville veta mer om mig och göra ett program med mig. Han frågade om jag tänkt över det. Jag sa nej tack, berättade om min rädsla att må sämre av det hela. Han tackade så mycket och önskade mig en god dag.

TACK för alla superfina kommentarer och visdomsord. Ni är så kloka. Tänk vilket stöd jag har, tack!

Idag är Mary på sin första arbetspraktikdag. Jag vinkade av henne innan hon for, min älskade och hårt kämpande fästmö

Jag ska möta upp henne på Scharinska där vi ska ha bildterapi idag. Det här blir första riktiga sessionen, jag längtar efter doften av akrylfärg och att pensla ett papper fullt av vad som finns i mitt hjärta och min hjärna. Jag ska finslipa hemläxan innan jag åker.

Hemligheten jag nämnde tidigare handlar om att Titan Television är intresserad av att använda mig i en dokumentärserie om fetma och övervikt. Det ska inte handla om viktminskning och bantning, utan de söker någon som är nöjd i sin övervikt.

Det visade sig att det handlar om programmet Outsiders. Min första reaktion, som jag delade med mig till mannen som ringde upp mig, är att Outsiders ofta är som en freakshow och att jag inte är en cirkus. Han sa att det förvisso kan uppfattas så, men att det här inte var ett lika extremt ämne som det brukar kunna vara.

Jag berättade om mig själv och mina tankar. Det fanns några saker som jag kände behövdes förtydligas från min sida. Jag är fet och försöker gå ner i vikt, men det är inte som att mitt liv hänger på om jag är smal eller inte. Det handlar inte om att jag skulle vara snyggare i en normalvikt utan mer om att min kropp skulle må bra av att gå ner i vikt.

Jag vill inte att mitt liv ska styras av att jag är överviktig. Jag vill klä mig enligt min personliga stil, men det är så svårt när det bara finns tantkläder i mina storlekar. Det är otroligt svårt att ha en egen stil med ett så litet utbud.

Många skriver till mig och berättar för mig att jag är fet. Svaret brukar bli "Jag vet", eftersom jag inte är dum eller lurar mig själv. Jag är fet, än sen då? Vad har det egentligen med någonting att göra? Efter år av mobbing har jag kommit till en punkt då jag slängt av mig skammen. Efter skoltiden så började jag umgås med människor som verkligen ville umgås med mig och då spelade det ingen roll att jag var tjock. Jag flyttade fokus och släppte loss, levde livet istället på att vänta med det tills jag gått ner 40kg. Då märkte jag också hur lite mina vänner och betakta brydde sig om min övervikt.

När jag är på stan och handlar kläder brukar jag säga att jag ska gå till tjockis-avdelningen i butiken. Vissa reagerar på det, men för mig är "tjock" inte längre ett skällsord. Det är ju bara så det är.

Jag skulle så gärna vilja göra skillnad för andra med-tjockisar, det är därför jag lät den här mannen ringa upp mig. Om jag skulle vara med i programmet så skulle jag inte få godkänna innehållet innan sändning, så jag skulle kunna framställas hur som helst. Det kändes väldigt fel.

Dessutom skulle jag få mycket uppmärksamhet. Människor skulle ta kontakt, många kommer säkert försöka mobba mig och vara elaka medan andra skulle vara mer positiva. Hur som helst så tror jag att det skulle vara alldeles för mycket för mig. Då skulle jag verkligen stå i spotlighten och ärligt talat så räcker det som det är. Jag är jätteglad över mina stammisar här på bloggen som kommenterar fina och tänkvärda saker lite nu och då, men efter att ha trätt fram i TV så skulle jag nog överösas med människors åsikter och frågor och ärligt talat tror jag att jag skulle bli en ganska dålig halvkändis. Närstående har påpekat att de är rädd att jag skulle bli sjuk och paranoid vilket de antagligen har rätt i.

Men framför allt så är jag ingen Outsider. Hade det varit en dokumentär för SVT hade det helt klart varit en skillnad. Mer seriöst, inte underhållnings-TV.

Om han vill ha med mig så kommer jag att tacka nej. Jag får hitta andra sätt att försöka påverka. Outsiders är inget för mig.

På tisdag börjar jag och Mary i bildterapi med Marika. Efter vår första träff med henne fick vi en hemläxa, att skriva upp positiva saker om varandra som vi inte får visa för varandra förrän vid nästa tillfälle. Jag har skrivit tre sidor, det finns så mycket att skriva. Det blir definitivt ett böl-kalas när jag lämnar ifrån mig läxan.

Vi är så äckligt söta!