Ibland blir jag så trött att jag inte kan stå på benen.

Aldrig på kvällen eller natten. Det är ju då som jag har kommit igång! Jag tycker inte om att gå och lägga mig, men jag gör det ändå. Jag behöver mer sömn än andra. Men egentligen borde dygnet ha 48 timmar istället, som Malin säger.

Jag kan bara inte stänga av mitt huvud! När jag går isäng tänker jag ofrivilligt på en låt, flera personer, känslor, föreställer mig olika situationer, hör mitt hjärta slå för fort och/eller för hårt och får samtidigt sjukt mycket inspiration till skrivprojekt som jag aldrig känner lika varmt för på dagarna. Jag vill ha en OFF-knapp så att jag slipper det här.

Vad brukar ni göra för att sova?

Jag brukar göra andningsövningar, lyssnar på mina andetag för att stänga ute den där låten som satt sig på hjärnan och räknar ner varje andetag från 20. För var andetag som går så föreställer jag mig hur jag sjunker ner i sängen mer och mer, hur min kropp efter varje utandning slappnar av.

Jag har även en "säkerhetslåt", en låt som brukar lugna mig och ersätta den där irriterande låten som följer med från dagen. Det är Dido - Thank you och jag kan inte svara varför, jag gillar inte Dido men jag kopplar just den låten till sömn. Den ingår i ritualen.

Jag brukar också göra en avslappningsövning som vi gjorde under estet-timmarna på högstadiet. Den heter Pricken. Man ska ligga på rygg, försöka slappna av och föreställa sig att man har en prick i pannan. Den där pricken får vara vilken färg man vill och den är elastisk och rörlig. Först brukar jag låta den smälta ut på min panna och känna hur den värmer. Sedan förflyttar den sig runt på kroppen, omfamnar varje liten kroppsdel och värmer. Det är skönt - när det funkar.

Det är alldeles för ofta som jag inte kan ta kontrollen över mina tankar. Jag försöker återuppta koncentrationen när den åker iväg, men kan jag inte hålla tankarna i styr så brukar jag istället bestämma mig för att grubbla på det ett tag, tänka klart alla tankar och bestämma mig för att jag inte kan göra någonting med just nu, att allt jag kan göra mitt i natten är att vila och sova.


Jag måste ta upp det här med sömnen med min läkare. Just nu funkar det inte alls. Istället kommer jag knappt ur sängen och jag som är så åkrädd somnade av flera gånger när vi åkte in till stan idag.

På tal om det, så är jag väldigt ledsen över att min mamma blev spysjuk i morse. Det innebar att jag inte kunde träffa Maria och Mariesan ifall jag bar på smitta. Själv så har jag mått bra i magen idag, men man vet ju aldrig. Tyvärr var jag tvungen att åka in till stan med Åke och Teresa ändå för att hämta ut mediciner, så jag häckar i min lägenhet här på Hera. Det hade varit skönt att vara hemma men börjar jag hoppa över medicinerna så kommer det sluta dåligt.

Ja, som jag sagt förr. Läkarna säger i princip; Put on these chains and you can live a free life. Ta de här medicierna varje dag så ska du se att du mår bättre. Gör dig beroende så blir du fri. Är det inte underbart?

Nu ska jag börja packa ihop här hemma, om en eller ett par timmar åker jag hem till Nordmaling igen.

Jag fascineras av att jag faktiskt känner mig levande. Jag fyller mina dagar med liv. Det är underbart, även om det inte alltid är positivt. I never promised you a rosegarden.

Skattkisata inne hos glasblåserskan Lindas hytta i Olofsfors.

 

 

Vi gick även på konstutställning och den här tavlan fick mig att tappa tisuppfattningen helt. Jag satt på en stol och såg hästarna rusa emot mig. Kraftfullt, levande. Jag kunde höra hovarna slå ner i vattnet.

 

 

Vi åt en lunch på Café Anno 1762.

 

 

Efter det visade Teresa och Åke mig och mamma hur man gick på styltor! Mitt rekord blev ynka tre steg.

 

 

Fotografen Åke.

 

 

Vi åkte till Nyåker och passade på att ta oss en fika. Här är jag fint poserande på en gammal... räls-cykel?

 

 

Upptäckte inte kaninöronen innan jag la in bilderna på datorn. Jävla storebror! ;D

 

 

Sedan åkte vi till Tallbergsbroarna. Ni vet, där Gevalia spelade in en reklam för sitt kaffe med en brud som hoppar bungyjump och ramlar ner rakt på en kille som råkade ha Gevalia med sig? För oväntade besök, blabla.

Kändes underligt att gå på spåren. Men egentligen är bron avstängd, men vi kröp under dörren till vänster på bilden. Bus!

På en såndär cykel som man har på spåret.

 

 

Jag sov ut i morse, det behövdes verkligen. Jag sov hårt och tungt, det var jobbigt att stiga upp.

 

Men tillslut gjorde jag det, för idag var det utflykt på schemat. Vi åkte till Olofsfors och efter det åkte vi till Tallbergsbroarna. Åt lunch och fikade ute, och det var inte ens läskigt. Nej, idag har det inte varit så läskigt, jag vet inte varför och jag vill inte fundera på det egentligen.

 

Efter middagen som vi åt hemma gick vi över till våra grannar som hade öppet hus, det är Lars 50:e födelsedag idag! Jag åt på tok för mycket, men hur många gånger firar man på det här sättet? Inte ofta. För mycket socker har passerat ner till min mage idag men jag förlåter mig själv för det.

 

För även om jag inte har samma uthållighet som andra och är otroligt trött nu så har det här varit en väldigt bra dag.

 

Bilder lägger jag upp sen!

Kör den stramare looken idag.

 

 

Först och främst, tack för era kommentarer till förra inlägget. Det var svårt att skriva, svårare att publicera.

 

Halv åtta i morse kom min bror och hans flickvän hem till mig och jag bjöd på frukost. Jag hade somnat sent, låg och vred och vände mig med hjärtklappning tills klockan vara runt 02-03.30, sedan var jag uppe en sväng strax efter 04 för att det åskade. Jag älskar åska, och det dundrade riktigt ordentligt, men från min balkong såg jag inga blixtar. Det kändes underligt med tanke på hur högt mullret var.

 

Blev sedan väckt 07.00 och dukade fram på bordet och diskade sömngångaraktigt. Nej, jag brukar inte stiga upp så tidigt, speciellt inte efter att ha somnat så sent. Men jag var så glad att Åke är hemma igen, det är alldeles för långt mellan gångerna!

 

Efter frukosten sov vi alla tre i ett par timmar. De hade åkt nattåg och var väl säkert mer slut än vad jag var. Egentligen var det kanske ett misstag att somna om för min del - jag tog mig knappt upp efteråt.

 

Nu är de på stan, och jag håller på att packa. Det verkar som att jag kommer ha mer packning än dem, jag är urusel på att packa (eller kanske för bra?). Mamma ska hämta oss under eftermiddagen och Svante kommer bli så glad när familjen är samlad. Så många människor som kan klia honom runt öronen, gosa hans mage och ge honom mat! Svante är en riktig sällskapskatt.

 

JAG kommer bli minst lika glad. Jag älskar min familj. Jag ska bara vakna till ordentligt...

 

 

En liten Saari, ljusår sedan.

När jag började skriva om självskadebeteende på min blogg i ett slags informativt syfte kände jag på mig att jag någon gång skulle behöva berätta min historia, och om varför ämnet känns så viktigt för mig.

När börjde det? Började det när jag skar mig för första gången, eller första gången jag kom i kontakt med ämnet, eller mycket tidigare, från skoltiden med mobbingen som förvrängde min syn på mitt eget värde? Ja, när började det? Och ännu viktigare, när slutar det?

Under högstadiet hade jag en nära vän som skar sig. Hon drog sig undan mig och alla andra, sökte sig till andra människor som inte brydde sig om varken skola eller regler. De drogade och klädde sig inte efter något annat mode än deras egna. De var på skolan, men de skolkade mycket. Hon distansierade sig från mig. Själv så klädde jag mig i ganska anspråkslöst och inte som jag gör idag, jag var närvarande på lektionerna men deltog inte särskilt mycket. Jag drack inte en droppe alkohol innan jag var 18 och droger var uteslutna. Vi var så olika, men ändå så lika. Jag liknade inte henne på något sätt när det kom till utseende och uttryck av ett sämre mående, men jag mådde också väldigt dåligt. Tyvärr missade varandra. Vi levde helt olika liv och sådär mitt i vår pubertala våndor tappade vi den kontakt vi en gång haft, trots att vi gick i samma klass.

Jag led redan då av ångest och rädslor, hade grava sömnstörningar men hade inte kunnat sätta ord på det. Jag hade på den tiden inget namn på känslan av vilsenhet, smärtan i bröstkorgen, att mitt hjärta rusade och slog hårt, att jag var rädd jämt. Jag visste inte hur allvarligt det var utan såg det som någonting normalt, men väldigt jobbigt. Jag visste inte att det var sjukligt – att det faktiskt inte var så som det ska vara. Det var så mitt liv såg ut.

Men jag hade inte en tanke på att skära mig då, trots att jag förstod att min vän gjorde det och varför. Jag minns att jag, efter en tid då hon och jag tappat kontakten helt och hon duschade med armvärmare på efter gympan, ringde henne och sa att jag visste att hon skadade sig. Jag sa att jag visste och att det var okej, och att jag saknade henne. Jag hade aldrig hört henne gråta, för hon grät helt enkelt aldrig trots allt tungt hon bar på, men då bröt hon ihop och grät som en liten flicka. Hon grät och behövde gråta, den lilla flickan inom henne släppte ut tårarna som för länge sedan borde ha fått släppas fria. Jag sa att det inte var okej att hon skadade sig, men att hon inte behövde dölja det inför mig. Jag tror att jag sa att alla visste ändå, men att det var okej. Idag minns hon inte själv det samtalet.

Någonstans där börjar en del av min historia. Det var då som jag för första gången kom i direkt kontakt med självskadebeteende.

Själv så var jag en orolig flicka som såg dömanden och äckel i allas ögon, jag var mobbad och alltid på min vakt. Var någon snäll så fanns det en lömsk baktanke, trodde jag. Alla lär sig av sina misstag och jag har lärt mig att människor använt min för länge sedan glömda godtrogenhet för att komma åt mig, skada mig så mycket som möjligt. Nu i efterhand känner jag att det var under mellanstadiet och högstadiet som jag lärde mig att hata mig själv. Det verkade vara så många andra som gjorde det, och jag började tro på vad de sa. I slutändan blev jag min egen mobbare. Ingen behövde bekräfta vilken dålig person jag var längre.

Så kom skolavslutningen i nian. Jag var trött på skolan och trött på att aldrig känna att jag hade en given plats. Därför valde jag ett gymnasium som sas vara slappt och en linje som egentligen inte skulle ge mig något arbete efteråt. Jag kom in på John Bauers gymnasium och gick linjen IT-media.

Första dagen var jag rädd och spänd, men samtidigt öppen trots att jag var blyg. Hela sommaren hade jag hoppats att jag skulle hamna i en klass med mogna elever. Mogna eftersom de valde att studera även fast de inte längre hade skolplikt, mogna eftersom de borde växt ifrån att mobba andra människor. Jag satte mig i klassrummet med förväntan eftersom jag tog för givet att gymnasieelever var för stora för att syssla med att mobba.

Så fel jag hade. Jag trivdes jättebra med lärarna, med kurserna jag tog och jag insåg att jag faktiskt hade läshuvud, som man kallar det. Men mobbingen blev värre där, jag kände ingen och jag blev direkt nedslagen av dem. Ingen rörde mig, men de slog ner mig med drypande kommentarer och mobbade mig över nätet. Jag minns att vi satt med våra datorer (för man får låna en dator när man går på JB) på rasterna och killarna skrev till mig via en lokal community. De skrev om mig och till mig när vi satt i samma klassrumt. När jag kom hem var det samma visa.

Det var någonstans här som min bipoläritet visade sig. Jag pluggade nästan maniskt i några veckor, begravde mig i att skriva uppsatser och göra läxor för att sedan ligga hemma i ett par veckor utan att göra någonting för att jag var ”sjuk”. För det mesta skyllde jag på en påhittad diarré. Jag visste att mamma och pappa inte kunde skicka mig till skolan om jag hade diarré eftersom skolbussen tog en timma en väg och att det kunde vara svårt att hitta en toalett när man behövde. Min frånvaro var skyhög och om det inte vore för att lärarna var unga, slapphänta och alltid glömde att fylla i närvarolistan så skulle jag inte fått mitt CSN-bidrag. Mina betyg låg antingen på IG eller MVG. Jag kände inte till någonting om psykisk sjukdom då, men när jag ser tillbaka så hade jag starka drag av borderline och en bipoläritet.

Jag bytte klass i mitten av första terminen på grund av att jag blev rent sjuk av deras mobbing. Jag vågade inte vända ryggen till de andra och var livrädd att de skulle låsa upp toaletten utifrån med en femkrona när jag gick dit - därför gick jag över till en annan skola när jag behövde gå på toa. Jag hade alltid ont i magen och huvudet, jag blev tystare och tystare i klassrummet, men det hjälpte inte. Jag hade en kompis att gå till matsalen och äta med, men när hon var sjuk eller borta av andra anledningar var jag ensam.

Min klassföreståndare blev orolig, för hon hade inte märkt att någonting var fel och ville göra ett nytt försök, men jag vägrade och fick byta klass. Min mage mådde hemskt dåligt, jag fick panikångestattacker som jag inte förstod vad de var, jag trodde att jag var döende. Och när skolan var så hemsk så kändes det ibland inte så himla dumt att vara dödligt sjuk, faktiskt.

Nu har vi kommit fram till första gången jag skar mig. På John Bauer har man lektioner på 3 timmar, alltså har man två ämnen per dag. Just den här dagen hade jag sovmorgon och var ensam hemma. Jag vet inte hur jag kom på idén, troligen för att jag läst litteratur om självskadebeteende och funderat på hur det kändes att skära sig. Jag visste redan hur smärta kunde avleda det svåra, för jag brukade gräva in naglarna så långt det gick i huden från högstadietiden. Jag tänkte att jag kunde testa att skära mig, det var en vacker dag i försommaren som jag inte kunde se på grund av att depressionen låg som en slöja mellan mig och omvärlden.

Det blödde mer än jag trodde att det skulle göra. Jag fick panik när det inte slutade blöda. Ändå kändes det skönt att få uttrycka min ångest, den smärtan när jag skadade mig fick mig att fokusera på den och inte den smärta jag bar i bröstkorgen.

Jag plåstrade om mig och åkte iväg till skolan med långtröja. Ett sår på vardera överarmar. De ömmade och det kändes skönt, jag gick omkring med en hemlighet, något att dölja. Min egna, hemska hemlighet. Det kändes spännande på något vis. Samtidigt hade jag ångest över att jag skurit mig på ställen där det är lätt att se såren och ärren som kom därefter. Jag lärde mig av det misstaget och senare började jag skära mig på insidan av mina vader istället.

Misär, är nog ordet som beskriver hur gymnasietiden var. Allt kändes så tungt och jag jobbade hårt på att inte tappa kontrollen. Så kom sommaren. Jag jobbade inom företaget som min släkt rår om men mådde fruktansvärt dåligt. Jag fortsatte att skada mig och jag kände mig på något sjukt och vridet sätt nöjd när såren radades upp på benen. Jag började till och med karva ett ”tree of pain”, för att få ett ärr som såg ut som ett träd. Det skulle symbolisera hur mörkret växte i mig, att jag byggde på med några sår åt gången.

Det var en hemskt jobbig tid. Jag gick till en läkare på sjukhuset för att få hjälp med att gå ner i vikt, men med dåligt resultat. Mamma uppmuntrade mig att ta upp mina andra fysiska krämpor och läkaren berättade efter några tester att mitt hjärta mådde bra, att mina lungor fungerade och att jag var frisk. "Du har ångest", konstaterade hon och föreslog att jag sökte vård på Ungdomshälsan. Jag började strax efteråt gå till Ungdomhälsan, som hör till Ungdomsmottagningen, och träffade en psykolog och en läkare. Jag var 17 år, tror jag. Antidepressiva sattes in och jag pladdrade, pratade av mig som om livet hängde på det. Jag ville få hjälp.

Ännu en händelse dyker upp i mitt minne. Jag skulle på sommaren iväg på ett knytkalas och kvällen innan försökte jag göra min egen matsäck men kunde bara inte. Jag minns inte varför, det var säkert inte av någon särskild anledning som jag bara inte hade ork att laga min egen måltid. Mamma och pappa var arga på mig, vi bråkade och jag satte mig ner på en stol och bröt ihop, grät. Mamma grabbade tag i mina handleder, vände upp handflaterna och granskade mina underarmar. Plötsligt kände jag för att skratta. Jag tänkte att jag kommit undan, hon skulle ha sett mina ben. Någonting inom mig log bitterljuvt, jag hade kommit undan. Mina underarmar var helt oskadade då. Men det tog inte lång tid innan min familj ändå fick veta att jag skadade mig...

När höstterminen närmade sig hade jag slutat sommarjobba och var hemma. Jag minns den här händelsen glasklart, dagen då min familj fick redan på att jag skadade mig. Det var en vanligt solig dag, men som vanligt var jag för deprimerad för att notera det. Jag gjorde samma ritual som förut, tog fram asken med stulna rakblad från rakhyvlar och skadade mig. Men den här gången öppnade sig såret och gapade mot mig, bredare än jag någonsin sett, det blödde inte så hemskt mycket men jag såg fettet så tydligt och insåg motvilligt i panik att det här såret inte skulle kunna läka på egen hand.

Jag skakade och grät när jag ringde mamma och sa att jag behövde hjälp. Jag visste inte hur jag skulle kunna få fram orden, men mamma förstod direkt. Hon hade misstänkt att jag skurit mig ett bra tag och lät lugnare än jag trodde att hon skulle låta. Hon ringde min bror som kom hem från jobbet och skjutsade mig till vårdcentralen. På vårdcentralen sydde de ihop mig och så var det inte mer med det. Jag fick skjuts hem, och min bror bad mig lova att jag aldrig mer skulle göra såhär. Jag gav honom ett löfte om att inte skada mig och höll fingrarna i kors, tänkte ”jag lovar att aldrig med skada mig så att någon får reda på det”. Och där tar det minnet slut.

Det löftet sprack. Rejält. Idag skulle jag aldrig lova något sådant, för jag vet att jag skulle bryta det. Kanske inte imorgon, eller nästa vecka, inte nästa månad men någon gång i framtiden.

Jag vill poängtera att mitt skadande alltid hade ett eller flera syften. Jag lärde mig att skärandet dövade smärtan jag bar på, på flera sätt. Dels så fick jag uttrycka min ångest på ett radikalt sätt inför mig själv, dels fick jag tänka på något annat, dels så straffade jag mig själv och det fick mig att må bättre för en stund. Jag vill å andra sidan inte påstå att jag mådde bättre, jag mådde bara… annorlunda. Man mår inte bra när man ler när man ser blodet rinna, det är den sjuka Sara som mår bra när hon gör illa sig själv, den lilla djävulen, självföraktet som drivit henne till att skada sig. Så ni som läser och inte har skadat er eller som funderat på att pröva så vill jag be dig att hjälpa din friska sida att må bra istället för att mata den sida som mår dåligt, så som jag gjorde. Man mår både kortsiktigt och långsiktigt bättre av att hjälpa sig själv genom att göra positiva saker.

Samtidigt som jag bär på den kunskapen så har jag grävt mig djupt in i självskadebeteendet och har svårt att hitta vägen ut. Men jag försöker, att skriva om detta är en del av att ta mig ur självskadandet. Den kunskapen jag bär på nu som fungerar i teorin fungerar inte alls i praktiken eftersom jag praktiserat självskadebeteende så länge att det är vardagsmat för mig. Men jag VILL bryta mig loss.

Att jag började skada mig beror på saker som bor djupt inom mig. Att man skadar sig är ett symptom på något allvarligare. Det är inte självskadandet i sig som är problemet – men det är ett dramatiskt uttryck för ett psykiskt illamående och bland annat därför har jag valt att skriva om det.

Hur blev det såhär? Varför jag? Det finns ingen som har någon skuld till mitt självskadebeteende. Jag är säker på att mina föräldrar rannsakat sig själva och funderat över om de bär skulden till att jag blivit sjuk, men jag har alltid varit oroligt lagd och att jag utvecklat ett svårt självskadebeteende beror inte på dem. Jag har inte svaret på varför det blivit som det blivit, men jag vet att det är jag som hållit i rakbladen, de glödande cigaretterna och tändarna.

Inte ens mobbarna står som syndabockar. Jag har aldrig skadat mig för att straffa någon annan och det är ingen annan än jag som rår för det. Visst, att jag blev ifråntagen min rätt att finnas från de som mobbat mig är en del till varför jag skadar mig eftersom det har varit med och format mig, men det är ändå jag som bestämt mig för att använda självskadorna som lösning på min ångest. Det är ingen annan än jag som låst dörren om mig och gjort mig illa. För mig handlar det om ångestlindring, ungefär på samma sätt som att människor tar Alvedon när de har ont i huvudet. Jag är min alldeles egna huvudvärk, en huvudvärk som kommer inifrån. Det är många som blir mobbade eller har ett svårt förflutet och presens men som inte börjar skada sig. Vissa klarar sig bra ändå , andra tar ut sin ångest på olika destruktiva sätt.

Och jag - jag har en sårbarhet i grunden som inte beror på min omgivning.

Det här är första delen i min historia om hur jag började skada mig. Som ni ser så kan jag inte berätta om självskadebeteendet utan att berätta om allt annat omkring mig. Det är inte så enkelt att jag bara kan beskriva hur jag skadade mig, det vore att ta det ur sitt sammanhang. För allt hänger ihop, oftast.

Jag hoppas att detta kan skänka förståelse till bekanta och familj, och att den kanske kan få någon bloggläsare där ute att känna sig mindre ensam. Jag skriver också detta för min egen skull, för att bearbeta minnen bland annat. Det här är del ett, för del två är så mycket annorlunda. Här i del ett lever jag fortfarande ett liv som en del av det samhälle vi lever i. I del två är jag avskuren från verkligheten och lever vid sidan av  samhället, som Alice i Underlandet.

Ja, jag har åkt buss till Nordmaling och tillbaka, jag har gått på marknad och jag har gått på parkfest. Jag har haft det bra, men som det alltid blir när jag kommer hem till mig så blir jag totalt orkeslös och trött. Och jag börjar grubbla.

Jag önskar mig en bättre uthållighet. Jag skulle vilja kunna göra som Linda, gå på parkfest och börja jobba kl 07 dagen därpå. Inte för att det är särskilt hälsosamt - alla behöver vila - men jag verkar behöva vila mycket mer än andra. Jag är ju för sjutton heltidssjukskriven sedan jag avslutade gymnasiet.

Men jag känner mig levande. Min sommar har varit så fylld av roliga saker, och det är mer att komma.

Imorgon ska jag träffa Thomas och spy ur mig om hur allting har varit och allting som ska bli. Vi är ju nästan kompisar nu, jag och min läkare! Hur illa är inte det? Haha!

Jag har skjutit på alla framtidstankar under semestertiden, men nu börjar de bubbla upp. Orkar jag kämpa för en framtid, och samtidigt kämpa för de små målen varje dag? Orkar jag ta ett steg uppåt? Orkar jag lägga hjärta och själ i behandling för att ta mig ur detta? KAN jag ta mig ur detta, vad nu detta är? Detta är jag. Jag kommer inte ifrån mig själv.

Jag är en svensk tiger. Mitt syfte är att vara tyst om mina angelägenheter och att vara stark i den rådande situationen. Men tänk om jag inte vill vara en tiger längre? Mina ränder är permanenta.

Behandlingshem eller behandlingscenter, Vågen, terapi. Allt kräver att jag kämpar. Jag orkar inte med ännu ett misslyckande.

Stora frågor och stora beslut väntar.

Vem kunde tro att det blev sånt röj?

 

 

Parkfesten var ganska blek, fram tills sista bandet spelade - min kusin Fredriks band. De körde en del Bon Jovi-låtar och andra pop-poudelrocklåtar. Ungdomar och gamla blev helt vilda, det blev stagediving, moshpit (storlek small, men ändock), folk som kastade sina ölflaskor högt upp och ordningsvakshandräckning. Folk flög hit och dit och en kille tyckte att det var en fin idé att bokstavligen stöta på mig. Det var rätt gulligt, men ett ursäktande leende fick honom inte att sluta (såklart). Linda som har mycket mer skinn på näsan skrek "SLUTA LE" och visade att jag skulle typ morra åt honom istället. Hon är sjukt härlig och ärlig, haha.

 

Katastroftankarna var aldrig långt bort, det var en bra spelning men jag var så jävla rädd att folk skulle göra illa sig. Men jag resonerade med mig själv att det var okej att bli lite ångestig, för allt kan ju inte gå som på en räls. Jag har haft sjukt mycket flyt med mitt mående sedan jag kom till Nordmaling.

 

Jag var nykter som vanligt, jag saknar att kunna dricka men då måste jag skippa meds eftersom jag bli spysjuk om jag tar dem när jag druckit och jag vet att det inte är bra för mig att röra till balansen i min kropp. Som tur är kan jag släppa loss ändå, nykter eller onykter. Det är fördelen med att vara en crazy little daisy!

 

 

Hårdrocksbrudarna!

 

Ordningsvakterna ingrep mot slutet av Fredriks spelning och jag undrade för en millisekund om jag var på Trästock eller Nordmalings parkfest. Men bara en ynka millisekund, sedan kom jag tillbaka till verkligheten.

 

Bandet lät bra och det var roligt! Härligt att umgås lite med Linda också. När jag kom hem var jag sjukt trött och hade inga problem med att sova, trots att mina öron ringde.

 

Idag ska jag ta bussen tillbaka till Umeå. Damn right I am! Det känns jävligt motigt men jag ser det som att jag inte har något val. Jag vill inte att mamma och pappa ska behöva skjutsa mig fram och tillbaka jämt.

Sista bilden i kameran. Godnatt och tack Nordmaling, eller något! Hihi.

Rökpausen är guld.

 

 

Både mamma och pappa hade cyklat till jobbet idag. Jag ringde dem och gnällde - "När jag är hemma kan nån av er ta bilen juuuu", ungefär. Mina snygga skor har så tunn sula att det känns som att gå barfota. Men de kunde inte hjälpa att de inte tänkt på det, JAG hade ju inte tänkt på det, så jag traskade iväg mot samhället efter lunchen.

 

Först for jag till farmor som kommenterade att jag gått ner i vikt (YES) och som sedan fick berätta om alla sina krämpor för mig. Det gör mig ledsen att hennes hjärna är knivskarp men att hennes kropp är trött och känslig. Jag borde hälsa på oftare.

 

Sedan gick jag ner på marknaden och träffade Linda, efter det joinade Andreas oss. Jag tänkte inte särskilt mycket på om det skulle vara jobbigt eller inte att gå på marknaden - det är mitt nya trick. Jag tänker inte på det, tänker inte på vad jag klarar eller inte, tänker inte speciellt mycket på saker som är jobbiga. Det är ju onödigt.

 

 

Hattbärande kompisar.

 

Nja, inte riktigt min stil va?

 

 

Andreas gamblade som vanligt. Satsade på 1337 - såklart!

 

 

Folk som gör Nordmaling värt.

 

 

Brudar!

 

 

Fortsättning följer, efter en dusch och middag tänker jag gå på parkfesten... Vi får se vad den kan bjuda på.

 

 

 

... att idag åkte jag buss mellan Umeå och Nordmaling.

Ensam.

Utan att ta lugnande.

Förstår ni vilken milstolpe det här är för mig?

Det var svårt i början, men jag klarade det och känslan efteråt var obetalbar.

SÅ ÄR DET!

Kustbussen.

 

Imorgon blir det marknad och parkfest för hela slanten. Och hälsa på farmor.

Crappy webcambild.

 

 

Just nu håller jag på att plocka ihop det allra nödvändigaste, för idag åker jag till Nordmaling. Jag ska åka buss alldeles själv och det är nervöst, men jag VILL göra det. Jag vill klara det. Jag vill försöka.

 

Lyssnar på Amanda Jenssen och funderar på om jag har allt med mig... Toalettartiklar, smink, plånbok, mediciner, något att läsa. Det är väl det viktigaste. Sedan är det ju förståss kameran med tillhörande laddare. Andra nödvändiga sladdar som min handsfree och sladden för att föra över bilder till datorn. Ja, och kläder såklart. Men jag ska bara vara i Nordmaling i två nätter, så det enda katastrofala vore om jag glömde plånboken och medicinerna. Fast jag TROR att allt är med nu.

 

Känner mig stärkt från gårdagen, jag skjuter undan allting och väljer att göra det här, inte övertänka utan bara packa och åka. Inte göra en höna av en fjäder.

 

När jag kommer hem ska jag betala räkningar och se om jag får någonting över för att handla på marknaden. Jag skulle så gärna vilja köpa honung med citrus-smak, jag älskar den. De brukar ha ganska mycket billiga filmer också.

 

Over and out, for now.

Mariesan och Maria på stan!

 

 

Idag har jag träffat Mariesan och Maria. Mådde rätt dåligt idag och trodde att jag skulle behöva ställa in, men jag redde mig. Blev svimfärdig när jag skulle sminka mig och fick sätta mig och ta igen mig några gånger, men jag tog mig ut i alla fall.

 

Det var asmysigt, vi hängde i Marias soffa, åt kakorna jag bakat, chips och drack kaffe mellan rökpauserna. Pratade och gick hundpromenad. Det var skönt och jätteroligt att få träffa dem igen. Ska försöka hitta tid att umgås mer med dem innan Mariesan åker söderut igen.

 

Men yrseln var kvar, att knyta skorna var jobbigt för det vitnade framför ögonen när jag ställde mig upp. Usch!

 

Vi åkte ner på stan och åt på Subway, sedan såg vi Malin Frimodig spela. Som vanligt var hennes röst stadig och bestämd. Hon sjöng Forgive Yourself som du hittar på http://malinfrimodig.se. Lyssna på den, den är riktigt bra.

 

 

Malin kom och hälsade på mig en kort sväng.

 

 

Sånthär ska man göra oftare. Jag värderar mina vänskaper högre än någonting annat. Och jag saknar alla, och speciellt Malin som jag inte träffat på två år snart på grund av hur vi båda har mått! Det är synd att sjukdom ska förstöra så mycket.

 

 

 

Bad en dam ta kort på oss tre <3 <3 <3

Jag blir så trött.

Min hemförsäkring täckte inte mina glasögon. Min kamera är så gammal att drulleförsäkringen gått ut för länge sedan.

Kamera må vara, det är en viktig pryl för mig eftersom den hjälper mig att minnas, men det är inte livsnödvändigt (utan bara nästan). Men glasögonen, de MÅSTE jag ha. Jag har synfel som gör att jag behöver blindkäpp utan dem, ungefär.

Pappa och mamma har betalat glasögonen. Jag vill betala tillbaka någon gång - och det ska jag - men vad gör en människa som inte har en inkomst och som inte har föräldrar som kan förbarma sig och lägga ut de pengar som behövs? Man får kräla till soc, som helst inte hjälper en mer än absolut nödvändigt, och som kräver tillbaka pengarna när man väl börjat jobba med minimum-lön.

Man ska alltid leva på gränsen till personlig konkurs. Det är så det funkar. Borgarna säger att man inte ska tjäna på att gå på socialbidrag eller sjukpenning/aktivitetsersättning, men om jag fick ett par tusen mer i månaden skulle jag fortfarande ligga långt under en riktig lön. Och fick jag ett par tusen extra per månad kanske det hade varit överkomligt att betala mina glasögon som jag är beroende av, till exempel. Jag står på mina knän rent ekonomiskt och jag vill inte tänka på vad som skulle hända om jag inte hade mina föräldrar som ett skyddsnät.

De som inte har det skyddsnätet då? Borgare som säger att vi ska hjälpa varandra istället för att låta staten hjälpa de som är i nöd (just det - NÖD), men hur skulle det fungera i praktiken?

Jag blir fruktansvärt arg över att jag behöver känna mig lyckligt lottad som har mina föräldrar när jag är i kris, det borde inte vara så.

Fundera på vad ni röstar på i höst. Jag känner inte att mina värderingar passar in i partipolitiken, men jag vet i alla fall att alliansen inte hjälper bottenskiktet i samhället som behöver hjälpen som mest och därför går inte min röst dit i alla fall.

Double chocolate chip cookies.

 

 

Jag kan inte sätta fingret på det, men det är någonting som inte stämmer idag. Jag har tvingat mig att stiga upp, tvingat mig att gå till affären och handla, tvingat mig att baka. Nu ska jag bara tvinga mig att städa också. Det är inte roligt när man måste tvinga sig.

 

Men imorgon blir det andra bullar (eller kakor?), för då ska jag träffa Maria och Mariesan samt lyssna på Malin Frimodig (om allt går rätt).

 

Nu ringde klockan, kakorna är klara!

 

 

Jag idag.

 

 

 

 

Idag var mitt hår så morotsrött som det bara kan bli. Sol, vind och vatten tär otroligt på extremtoningar, har jag fått lära mig. Och just sol, vind och vatten är ju allt som semestern handlat om.

 

Så jag såg till att få hjälp att färga det, nu sitter jag och väntar på att det ska bli färdigt. Jag älskar färgen! Tar åt mig alla råd jag fått av Sandra, hon är så duktig på allt som har med hår och smink att göra.

 

Jag har haft en riktigt seg dag. Jag kunde inte sova inatt, somnade först vid 4 någon gång. Jag har varit så trött idag att jag inte kunnat prata ordentligt utan bara sluddrat. Det är INTE roligt.

 

Men nätterna är så speciella. Då mår jag båda bäst och sämst. Jag blir väldigt kreativ och har massor av saker som jag vill göra, jag kan inte lägga ifrån mig boken jag läser och när jag försöker slappna av så störs jag av mitt hjärta som slår alldeles för hårt. Ändå vet jag att jag behöver sova för att må bra, även om jag tänker att "jag tar allt det där imorgon, nu ska jag bara sova" så sliter sig tankarna och virvlar runt fritt i huvudet.

 

Kanske är det omställningen, ensamheten, tystnaden. Det är väldigt tyst, jämfört med hur det var i båten. Jag trodde att jag skulle stormtrivas med att komma hem, men det gör jag faktiskt inte. Inte än, i alla fall.

 

För jag hade både rätt och fel när jag bestämde mig för att kasta loss från bryggan i Järnäsklubb och därmed kasta loss från min ångest och ge mig ut på en skön semester - ångesten bryr sig inte om mina metaforer, den klampade in ändå. Men nu när jag är hemma så finns inte samma distraktionsmoment, jag snurrar runt bland mina lakan på nätterna, som om lakanen vore gjorda av ångest.

 

Tankarna på behandlingscenter och behandlingshem har dykt upp igen, funderingar på min framtid. Vad kommer att hända? Är jag redo att kämpa? Har jag den orken? Om inte, vad tusan ska jag göra av mig själv?

 

Om 1,5h ska jag skölja ur färgen. Jag ska försöka sluta grubbla och göra som mamma sa, arbeta lite på ytan istället för att förlora mig i djupet.

 

 

Såhär såg första färgningen ut.

 

 

 

Vacker?

 

 

Ful?

 

 

Idag börjar jag kämpa mot kilona igen. Under semestern tog jag också semester från viktminskningen vilket har resulterat i att jag gått upp ett par kilon.

 

Jag kan säga att det sved att ställa sig på vågen idag, men nu känner jag att jag ska jaga ner kilona och döda dem en efter en. Det behöver inte ta så lång tid, bara jag försöker. Jag har klarat det bra hittills och är nästan 20kg lättare från min maxvikt även fast jag gått upp lite nu. Jag vet att jag kan gå ner i vikt och jag använder bra metoder. Jag måste bara försöka lite hårdare.

 

Jag har en störd syn på mig själv, en syn som förstör väldigt mycket. Det skapar ångest och jag har svårt att ha en hälsosam viktnedgång utan att bli ätstörd. Hur balanserar man det? Hur balanserar man att man måste gå ner i vikt för sin hälsas skull utan att bli själinvaliderande och vippa över till en störd syn på sig själv och på mat?

 

Jag försöker påminna mig själv om att mitt värde inte sitter i mina kilon, att en människas värde ligger djupare. Jag vill gå ner i vikt och njuta av livet på samma gång.

 

Ibland hamnar jag på bloggar som handlar om Pro-Ana, människor som ser anorexia som en livsstil. De skriver ner hur de äter, vad de väger, postar bilder på magra kvinnor för att peppa sig själva och andra. Längst upp i detta inlägg ser ni en bild jag hittade när jag googlade ordet Thinspiration.

 

Det fick mig att tänka på Beth Ditto, sångerskan i bandet Gossip. Hon är tjock och hon är vacker, kanske är det hennes självförtroende som gör henne så vacker som hon är. Jag ser på dessa två bilder, en slumpmässigt utvald bild på en mager modell och en nakenbild på Beth Ditto. Vem av dem mår bäst? Vem av dem lever ett liv som de själva vill leva? Och om vi ska vara ytliga, vem är snyggast?

 

Magra modellen eller Beth Ditto?

 

När mår jag bättre - när jag fixerar mig på mat och träning till den gräns att jag inte kan tänka på något annat, eller när jag ägnar mig åt mina intressen mellan måltiderna? När jag hatar mig själv för hur jag ser ut eller när jag accepterar att jag faktiskt ser ut som jag gör just nu?

 

Att acceptera sig själv innebär inte att man inte kan förändra sig själv. Jag tänker fortsätta gå ner i vikt, men jag tänker leva livet också. Att gå ner i vikt av ren avsky är inte ens särskilt effektivt, jämfört med att gå ner i vikt med lagom mat och lagom träning. Det behöver inte vara plågsamt att gå ner i vikt.

 

Jag tänker gå tillbaka till det här inlägget när jag drar iväg, fundera på hur jag ska kunna vara så lycklig som möjligt. Thinspiration, måste det vara utmärglade kvinnor? Varför sträva efter att må dåligt? Jag vet att det inte är så enkelt... Men vem har någonsin sagt att det inte ska vara svårt? Jag tänkte försöka att inte hata bort kilona, utan snarare arbeta bort dem.

 

Det är det enda sättet att må bra när man försöker förlora överflödiga kilon.