T borde komma vilken sekund som helst. Han åker ända till Nordmaling för att "se till mig". Jag är bara så rädd för att han ska be mig åka tillbaka med honom. Jag har faktiskt mått bättre av lite lantluft, sömn och mina föräldrars omsorg. Läget är kritiskt, men inte på samma nivå som i början av veckan. Jag minns att jag ringde mobila teamet och att de trodde att jag var full. Jag var absolut inte full, jag var... jag mådde inte bra.

Jag fick höra att människor med min "problematik" är känsliga för kritik och att det kan utlösa episoder. Ska jag använda min sjukdom för att inte bli kritiserad? Det är inte rättvist egentligen. Fast jag antar att de lär ut sådant i anhörigutbildningar... jag vet inte, men alla är ju känsliga för kritik. Kanske ska man alltid välja sina ord noga när man ska komma med kritik. Oavsett sjukdom eller inte.

Senare: Nu har T varit här. Jag samlade mig med Puffen i famnen och en ametist i handen, och vi pratade en stund. Sedan fikade vi med pappa och diskuterade politik, hus och hem och TV-serier. Jag har grinat ut om hur svårt jag har att skilja på min egen smärta och andras och om hur besviken jag är på vården som inte är där trots att de får betalt. Och så vidare.

Nu ska jag ut med Puffen en sväng och sedan gömmer jag mig framför TV:n.

Ps: Låsta bloggen.

Jag sms:ar I-M, skriver mail till T, igår och idag har jag ringt avdelningen för att få prata med A. Ingen är anträffbar. Vad ska jag göra, ringa mobila teamet? De skulle be mig ta en kopp te och se på disneyfilm. Inte för att det är fel, det är faktiskt rätt mysigt - när man inte håller på att bli skogstokig.

Apoteket är stängt nu, allt jag har är mitt personliga lilla apotek med mediciner som borde söva en elefant, men inte fan sover jag på dem. Jag tror att miljöbytet, att komma hem till mina föräldrar, har hjälpt mig att sova. Ikväll ska jag ta min sista dos Heminevrin och hoppas att jag kan hålla mig från att vara skvatt galen till på måndag.

Jag blir så ledsen när inte ens de som får betalt för det vänder sina huvuden åt mitt håll när jag skriker.

Känner hur den osynliga järnkorsetten drar ihop bröstkorgen så att det är svårt att andas. Pappa säger att "här har du inget att ha ångest över" och det är ju sant. Jag ser allt det vackra men det går liksom inte in när man har skygglappar. Allt blir transparent. Idag bröt en solstråle in men nu har luckan stängts igen. Jag antar att jag ska se det som ett framsteg istället för att förbanna mörkret.

Längtar efter Mary.

Det spelar ingen roll

Varmt eller kallt

Sol eller regn

Ljust eller mörkt

Och allt som är mittemellan

Vi är varandras och våra egna

Jag finner min trygga hamn

I din trygga famn

 

 

Can't tell cause my lips are sealed

My head has turned into a battlefield

 

 

 

 

Oh, this night is too long
Have no strength to go on
No more pain I'm floating away

Through the mist I see the face
Of an angel, calls my name
I remember you're the reason I have to stay

 

 

Nu sitter jag hemma hos mamma och pappa. Det var det här eller avdelningen, men jag valde bort avdelningen av uppenbara skäl. Pappa hämtade mig igår och... jag är inte mig själv. Jag kan inte förklara.

Jag är en enda stor katastrof.

Jag känner av sömnbristen, den är onådig. Vet inte vad jag ska göra. Störselmoment överallt. Jag vill liksom inte gå med på att det går utför. Jag bara väntar. Mary förtjänar inte det här, att se mig såhär. Det är inte jag som styr över alla delar av mitt beteende men jag kan och vill inte använda det som en förklaring eller undanförklaring.

Vanmakt, jag vill att hon ska må bra. Förlåt.

Ring. Ring då. Jag behöver en ny tid med TFo. Helst idag. Jag är galen, jag erkänner det. Det står inte rätt till.

Sömnen då. Somnade vid 23, vaknade 00 och var vaken i två timmar ungefär. Somnade, vaknade runt 06.00, vaken 2 timmar-isch. Somna om och vakna om vartannat tills det var dags att gå upp.

Jag fattar ju själv att det här inte riktigt funkar men jag vill så gärna få det att funka, jag vill inte hamna på tvåan utan jag vill vara här hemma.

Upp upp och iväg, vår skjuts till barnkalaset var lite tidigare ute än vi väntat oss. Jag slängde på mig en zebraklänning, slarvade ihop håret i två knutar och klev i skorna på så kort tid som möjligt.

Det var full rulle på kalaset. Jag vet inte hur småbarnsföräldrar orkar. Efter att ha ätit tårta, druckit kaffe och pratat och fotat var vi helt slut och satt i soffan medan barnen sprang runt runt, in och ut. Det var väldigt trevligt i alla fall, jag älskar de ungarna. Albin har fått vackra små lockar och Moa blir bara mer härlig med tiden.

Jag fick en kommentar en gång om att "sådana som jag" inte ska få vara nära barn. Det var en kommentar till en bild jag la upp när jag och Mary satt och ritade med Moa. Jag blev arg. Ska inte vi som älskar ett barn så mycket få vara med den på grund av att vi har synliga ärr? Brorsbarnen skulle snarare komma till skada om vi inte ville vara en del av deras liv. Det är så mycket kärlek, och i regel brukar barn kunna acceptera ärr bättre än vuxna. Det finns så mycket annat att se i världen, hon springer helst omkring och busar och bryr sig inte alls om hur vi ser ut. Förutom om vi har kjol - då säger hon till mamma: "SOOOL, SOOOL" och vill ta på sig en kjol hon också.

Här hemma har vi suttit och pysslat lite, jag ska fota och lägga upp det här sedan. Jag har en scrap-book där jag samlar allt jag håller kärt och all kreativitet.

Mitt huvud är inte helt samlat, men det går. Det får lov att gå.

Utvärdering för nattens sömn: Jag tror att jag somnade innan Mary. Åh gode gud så skönt. Ändå är jag mos i huvudet. Jag längtar till den dagen då jag äter minimalt med mediciner och klarar mig ändå. Jag sa till Mary för några dagar sedan att hur galna någon av oss än blir, så kommer vi inte bli lika knäppa som ångest-tanten som brukar åka samma buss som oss. Det är en liten tröst i alla fall.

Nu ska jag gosa flickvän och se på extrakonserten till Black Symphony.

Mary har hittat en sajt där man kan lägga ut saker man skrivit. Hittills har jag lagt ut två av mina noveller, och ni får mer en gärna ge mig så många hjärtan ni tycker att jag förtjänar och eventuellt lämna en kommentar. Du måste dock registrera dig som medlem, men det går i ett nafs. Kan säga att det finns mycket bra litteratur att hitta där.

Ettusenen bitar
Störst av allt är vänskapen

Första kapitlet i Marys roman: http://www.kapitel1.se/maria-ljungberg2/jane-i-spegelns-glas

Jag fick en kommentar om hur man kan maila mig. Så, vill du skriva privat till mig så lämnar du en kommentar med din mailadress så hör jag av mig helt enkelt :)

Ni läser orden skrivna av en väldigt trött Saari.

Jag stiger upp, tar på mig kläder, får i mig kaffe och får ett inkommande samtal från Dolt Nummer. Jag visste det. Det var avdelningschefen från tvåan som ringde för att berätta att min läkare var sjukt och inte kunde träffa mig idag.

Jag fick lite smått panik. Jag har skrivit ett kort brev till honom eftersom det är svårt för mig att prata och räknat med att han skulle hjälpa mig med sömnen.

Jag tog mig ner på stan och ännu en gång var det som att min kropp gick omkring med mitt huvud. Jag kan inte skilja på andras röster och de röster som andra inte hör. Det går i vågor, jag är fortfarande medveten och jag är inte psykotisk, jag behöver bara sova så att jag blir rätt i huvudet igen.

Vi köpte en present till Albin, sedan for vi till mobila teamet på sjukhuset. Jag visste att jag hade dåliga chanser att bli hjälpt där, jag var dessutom ärligt talat lite rädd att de skulle lägga in mig - just för att jag inte vill.

Vi behövde inte vänta länge. Jag förklarade situationen och Mary fyllde i. Sedan hände det som händer ungefär en gång vart tioende år; de skrev ut en medicin som är en bensodiazepin. I regel skriver de ut Atarax, Lergigan eller Theralen som knappast bryter en sömnstörning som är så svår som min. Jag förklarade att jag hade Thomas som PAL och att jag skulle få en ny tid med honom till veckan, så jag fick åka hem med en burk Heminevrin som ska räcka tills jag träffar min läkare, efter att ha lovat att inte överdoser.

Jag är rädd av förklarliga skäl, och iag har jag varit exeptionellt trött. Mary påpekade att de förmodligen såg på mig att jag inte är en brud som sovit särskilt mycket eller särskilt bra på ett bra tag. Syns det? Då är det inte bra.

Det här med Heminevrin är inte långsiktigt. Nu måste jag bryta sömnlöshetscykeln men jag känner mig ganska uppgiven eftersom jag behöver en långsiktig plan, och det där med att höja Seroquel funkade bevisligen inte.

Min fästmö är bäst. Ikväll ska vi se film och må gott. Ikväll kommer jag inte vara lika rädd för sängen.

Jag förstår nu. Jag förstår att jag är livrädd. Jag inser varför jag inte kan somna, jag inser att och varför jag är så rädd. Imorgon träffar jag min läkare. Jag har skrivit ner vad jag känner, tänker och upplever. Jag kan inte uttala orden, så jag skrev ner dem istället.

Och resten är mitt kors att bära.