Det har varit några svåra nätter nu. Jag tänker på Malin, på roadtrippen, på alla olika scenarion som kan komma att utspela sig. Jag tänker på min andning och lyssnar på andetagen men driver så lätt iväg i tankarna igen. Jag får verkligen anstränga mig för att inte tänka på någonting när jag ska sova. Det är det enda som kan få mig att somna - att tömma huvudet. Det räcker inte med att skriva dagbok, gå i säng i tid och ta sömntabletter. Det räcker inte och nätterna blir läskiga.

Nu ska jag städa undan lite här, eftersom vi ska ha familjesamtal hemma hos oss. Jag har inget förberett, jag vet ungefär vad vi ska prata om. Det blir nog bra.

Jag vill bara att det ska vara imorgon NU. I en vecka har jag varit på spänn, inte sovit bra och så vidare. Jag längtar och fasar och vet inte hur jag ska känna. Vi ska besöka hennes grav - jag hade i mina vildaste fantasier inte trott att jag skulle behövt göra det förrän vi var gamla och dog av ålder. Jag var så säker på att vi skulle vara bättre än bästa vänner hela livet. Å andra sidan kan inte ens döden hindra oss. Hon är och förblir min älskade CrazyGirl.

På onsdag nästa vecka åker vi till Luleå för att besöka Malins grav. Det känns så hemskt underligt. Sist vi var i Luleå så var det på hennes begravning.

Det sägs att sorg går i olika stadier vilket jag absolut kan gå med på, men jag tror inte på att man går igenom dem en och en tills man är färdig. Jag går fram och tillbaka, upp och ner. Mest av allt är jag arg och vill ta tillbaka henne från himlen. Nu vet jag inte om det finns en himmel eller inte, men jag tror inte att människor eller djur bara försvinner. Jag kan inte tro att det inte finns någonting på "andra sidan", det skulle göra för ont och är egentligen ganska orealistiskt. Tänk att en så stark personlighet som Malin skulle sluta att existera! Det går inte. Hon var för speciell.

Jag känner att hon har ögonen på mig. Jag ser inte henne, men hon ser mig. Idag när jag cyklade hem, pustande och flåsande, så kom jag att tänka på ett youtube-klipp som hon tyckte var så jävla kul och alltid skrattade åt: http://www.youtube.com/watch?v=5lH687FW4a0

Idag är det ett år sedan Malin gick bort.

 

Min allra närmsta vän dog den 21/5 2011 av lunginflammation och andnöd. Hon var en fantastisk människa och jag vill att alla ska veta det. Hon var omtänksam, snäll, tokig, spontan och hade verkligen humor. Vi spenderade flera timmar per dag med att prata i telefon, eftersom vi inte bodde i samma stad. Självklart pratade vi inte exakt hela tiden uner de timmarna, men eftersom vi ringde gratis till varandra satt vi på var sitt håll i norrland och såg på TV ihop, såg filmer, lagade mat, till och med sov ibland.

 

Första gången jag träffade henne, år 2006, var jag extremt nervös. Jag åkte upp till Luleå med buss och jag trodde att jag skulle dö av nervositeten som hotade att få mig att kaskadkräkas. Men när jag såg henne på busstationen så flög jag in i hennes famn och allting bara släppte.

 

När jag var hemma hos henne kände jag mig så levande. Vi gjorde allt förbjudet. Vi åt gott och onyttigt, vi drack ganska mycket mängder alkohol och kedjerökte inomhus. Det var så underbart, en vecka eller två då vi båda var helt fria.

 

Vi fortsatte att ses, oftast åkte jag upp till henne men hon hälsade också på mig. Tyvärr åkte hon hem med en ordentlig förkylning och sönderhostade revben (den kvinnan kunde verkligen hosta) men vi hade ändå haft det jättebra tillsammans.

 

Malin räddade mitt liv flera gånger, på olika sätt. Hon ringde samtal och sådant när jag var väldigt självdestruktiv, men framför allt var hon en vän som gav mig ljus i en mörk vardag. Hon var en av de få som var immun mot min smitta. Med henne kunde jag prata om allt, faktiskt.

 

Jag sa att jag skulle dö för henne, men att jag inte kunde leva för henne. Hon hade en vän som tog livet av sig vilket påverkade henne starkt, hon sa att hon aldrig skulle ta sitt liv. Därför var jag aldrig egentligen rädd för att hon skulle försvinna från mig.

 

Sjukhuset där hon legat på grund av andönd skickade hem henne, samma morgon som hon hade hög feber och fortfarande flåsade. De ansåg henne färdigbehandlad. Hennes allmänstillstånd var så dåligt, men ändå skrevs hon ut. Hon slutade höra av sig, för att hon inte orkade prata i telefon. Jag minns fortfarande hur hon flåsade. Hon hade till och med svårt att skriva sms utan att bli andfådd. Hur som helst, det blev tyst i ett par dagar. Jag var i dåligt skick rent psykiskt och jag kommer alltid minnas när jag satt på akutpsyk i väntan på läkare och fick Samtalet med stort S. Mary ringde, sa att det här kanske inte var den bästa tidpunkten men att hon var tvungen att berätta att Malin gått bort.

 

Efter det är det lite luddigt. Jag minns att jag om och om igen sa att Mary inte skulle vara själv utan åka till någon. När vi la på kunde jag inte vara still, jag gick i cirklar medan jag grät och skrek och kunde inte tro på det. Sedan började jag vråla att det var mitt fel. Idag vet jag inte varför jag gjorde det, men just då kändes det så. Jag hade med mig en porslinsängel som började prata, när jag lugnat ner mig så satt jag och pratade med ängeln. Det var Malin. Jag pratade och grät om vartannat. Den kvällen blev jag inlagd på psyket men fick behålla min ängel, fick prata med Malin.

 

I juni begravdes Malin. Det var Mary som pushade på att vi skulle åka dit, och det är jag tacksam för nu. Just då kändes det för svårt, men jag behövde verkligen åka dit. Jag minns att vi såg likbilen köra till kyrkan, att vi smög in på baksidan för att gå på toa och såg Malins kista i korridoren. Allt var så surrealistiskt. Innan begravningen började så gick jag fram till hennes familj och bytte några ord. Jag sa till hennes mormor att Malin alltid kallat henne för stålmormor eftersom hon var en rivig tant som cyklade överallt. Jag minns inte vad jag sa till hennes föräldrar, förmodligen inget speciellt. Vi satt längst fram till vänster, men jag kände på något sätt som om jag hörde till den högra sidan. Jag stod henne närmre än någon annan.

 

Efteråt fick vi en låda med lite av Malins grejjer av hennes svägerska. Det mest plågsamma var att få tillbaka alla brev jag skrivit till henne. Jag är tacksam för att jag fick behålla dem och att de inte slängdes, men det var ju inte meningen att de skulle komma tillbaka till mig. Det var meningen att Malin skulle behålla dem och läsa dem när hon ville.

 

Tårarna släpptes fria, min Malin är död. Jag kunde inte acceptera det då, jag kan inte acceptera det nu. Men hon är död.

 

I fortsättningen kommer jag skriva om Malin. Om minnen, om tokerier, om glädje och sorg, om vår vänskap som var gränslös. Jag saknar henne så mycket, än idag lyfter jag ibland luren och tänker att jag ska ringa henne fast det snart gått ett år sedan hon dött.

 

I sommar ska vi på road trip till Luleå och besöka hennes grav. Jag hoppas att hennes svägerska orkar träffa oss också.