Det har varit några svåra nätter nu. Jag tänker på Malin, på roadtrippen, på alla olika scenarion som kan komma att utspela sig. Jag tänker på min andning och lyssnar på andetagen men driver så lätt iväg i tankarna igen. Jag får verkligen anstränga mig för att inte tänka på någonting när jag ska sova. Det är det enda som kan få mig att somna - att tömma huvudet. Det räcker inte med att skriva dagbok, gå i säng i tid och ta sömntabletter. Det räcker inte och nätterna blir läskiga.

Nu ska jag städa undan lite här, eftersom vi ska ha familjesamtal hemma hos oss. Jag har inget förberett, jag vet ungefär vad vi ska prata om. Det blir nog bra.

Jag vill bara att det ska vara imorgon NU. I en vecka har jag varit på spänn, inte sovit bra och så vidare. Jag längtar och fasar och vet inte hur jag ska känna. Vi ska besöka hennes grav - jag hade i mina vildaste fantasier inte trott att jag skulle behövt göra det förrän vi var gamla och dog av ålder. Jag var så säker på att vi skulle vara bättre än bästa vänner hela livet. Å andra sidan kan inte ens döden hindra oss. Hon är och förblir min älskade CrazyGirl.