TCI.

 

Idag träffade jag min läkare på psykiatrin. Det är alltid så jobbigt att gå dit, speciellt idag. Jag har under veckan känt mig väldigt uppgiven angående min situation och funderar på om det kanske inte vore bättre att bryta med psykiatrin så att någon annan som faktiskt har en chans att bli bättre kan få all den tid de lägger på mig. Så känns det. Som att jag är chanslös mot vad det nu än jag slåss mot.

 

Men, jag infann mig på tid utanför doktor Thomas kontor. Innan fick jag och mitt sällskap sitta och vänta i korridoren vilket kändes väldigt påfrestande på grund av att den låsta dörren till avdelning två var så nära, för nära. Jag får ärligt talat kväljningar av det där stället, av att vara i närheten av det. Det är alltid en tunn linje mellan mig och slutenvården, den vårdform jag avskyr mest av allt. Dåliga minnen kommer alltid tillbaka.

 

När vi satt där kom en kille och plingade på "ringklockan" till avdelningen. Han hälsade glatt på mig och pratade i en häftig fart om hur skönt det var att komma dit på återbesök istället för att vara inlagd och frågade om jag skulle träffa läkaren eller vad inlagd. Jag svarade på hans fråga och sa att jag höll med honom, det är fruktansvärt att vara inlagd. Tydligen kände han mig, men jag minns inte honom. Jag får ofta hälsningar av människor som jag själv inte kan placera. Man träffar så många människor när man är inlagd, kanske är jag en person som folk kommer ihåg.

 

Nåväl, jag fick komma in till Thomas och vi skakade som vanligt hand, jag och mitt följe sjönk ner i soffan och jag andades ut. Sedan in. Sedan ut. Thomas frågade hur jag mådde och jag berättade om min uppgivenhet, mina problem att träffa människor och ta mig ut. Jag berättade om att jag försöker ta promenader, men att det ofta känns som att hela världen attackerar mig när jag går ut och att alla intryck förvrängs.

- Men det du beskriver är ju klart dissociativt, när du till och med känner att fåglarna granskar dig och asfalten gungar under dig!

 

Vi pratade lite om det och han ville planera in ett stormöte med alla insatser (behandlingscentret, Vågen, soc). Jag tvekade men det lät som att jag inte hade någonting att säga till om.

 

Jag ska ta nya blodprov för att se hur min järnstatus ligger till. Han tyckte att jag hade fått mer färg och att det var ett gott tecken. Sedan pratade vi om mediciner och jag berättade att min ApoDos äntligen fungerade, jag får alla mediciner utom den jag har vid behov i påsarna. Jag frågade honom vad hans åsikt om Xanor Depot var, och om vi skulle höja min dos Lyrica eller skippa den helt och hållet eftersom jag inte får någon effekt av den. Det slutade med att jag ska få höja Lyrican med 100mg (vilket innebär 400mg/dag för mig) och att det var lika bra att sätta in Xanor Depot eftersom jag ändå äter Xanor dagligen sedan jag var inlagd i vintras.

 

Det där med bensodiazepiner... Det är ingen picknick. Helst ska man undvika den typen av medicinering men min ångest hindrar mig så pass mycket i mitt dagliga liv att det är en nödvändig lösning. Problemet är att jag förmodligen redan är beroende, men som Thomas säger - en patient som har smärtor och får smärtstillande blir sällan beroende. Jag har ingen missbrukshistoria och tänker inte heller börja missbruka och nedtrappningen får man ta när det är läge, när min smärta blivit mindre. (OM min smärta blir mindre.) Det känns bra med en läkare som inser att min ångest är minst lika smärtsam som en komplicerad ryggskada.

 

Han gick även igenom mitt TCI-test med mig. TCI är ett omfattande personlighetstest som de flesta patienter har fått fylla i. Vad det testet sa är egentligen någonting jag och vården redan känner till - jag hade höga utslag på rädslor och ångest, men testet visade också att jag gärna vill träffa människor och ha ett socialt liv. Det beskriver precis det stora problem jag har - mina rädslor och min ångest hindrar mig från att träffa andra, våga gå på stan eller gå och handla.

 

Testet visade också att jag hade väldigt höga utslag på andlighet, vilket kan säga vad som helst. Det finns många religiösa som är helt friska, men han antydde att det kunde beblanda sig med vad han kallade dissociativa och ibland psykotiska upplevelser. Jag tycker att han har fel, tillslut sa jag att jag inte ville prata med om det.

Men någonting släppte ändå där inne i hans rum. Jag har haft en fin eftermiddag och kväll, har umgåtts med Maria och sett en väldigt underlig fransk film. Det har känts väldigt bra. Nu ska jag fokusera på att ha en bra helg och förhoppningsvis träffa C imorgon.


Jag har en fråga till er: Har ni någonsin fyllt i TCI och vad sa testet?

Ett kärnvapenkrig vore inte så dumt. Sant eller falskt?