... skapat av människan för att försöka återfå kontroll.

Det är som om tiden slutat existera. Jag gick upp tidigare än vanligt idag, redan klockan 10.45. Otroligt, eller hur? Men det kändes skönt ändå, det är en skillnad. Dessutom har höften inte stört mig lika mycket som annars.

Jag läser och vänder blad, ibland känns det som att det gått en timme eller två då det faktiskt bara gått 15 minuter, andra gånger är det tvärt om. Klockan visar att det gått 10 minuter när jag läst i en evighet. Mellan bladen finns ingen tid, det är bara när jag spelar en skiva som jag känner att jag har ett sammanhang i den här världen. Det är varken positivt eller negativt, grannens tag spelar synvillor för mig och ser ut som att de rör sig som vågor och alla ljud förstärks, jag har en fysisk ångest som gör att jag inte kan andas hela tiden men den är inte mental. Min person och min kropp har inga konturer och jag flyter ihop med allt. Det är en underlig känsla, men den känns inte hemsk men inte riktigt bra heller.

Det är lättare att vara ensam hemma när mamma och pappa ändå seglar i närheten. De är hemma på ett par timmar om det vore så. Jag har insett att det är det som utgör min trygghet i stort, då kan jag på sätt och vis njuta av ensamheten. Och i tisdagskväll när jag la mig och de sov hemma så kunde jag inte höra dem men ändå känna deras närvaro och känna min närvaro hos dem. Det är förmodligen så det fungerar på Hera också, numera väcker jag sällan personalen på natten men känner mig trygg för att de är där - omedvetet utom när jag gör mig medveten.

Jag funderar lite flyktigt på om jag skulle kunna bo själv. Svaret har alltid varit ett starkt JA eftersom jag egentligen inte vill vara med någon eller dela utrymme med någon så ofta, men jag måste inse att det egentligen är ett stort fett NEJ. Jag är alltid rädd när jag är ensam, speciellt när jag är ensam med andra. Jag kan inte bo med vem som helst. Jag kan bara bo med personal eller mina föräldrar. Hm, så flyktiga var tankarna visst inte.

Jag har hittat ännu en gammal dagbok. Den är från 07, då jag bodde alldeles ensam. Jag undrar om det var det som faktiskt gjorde mig galen? Jag isolerade mig mycket och fick gränspsykotiska tankar. Jag har bläddrat några sidor i dagboken och minns skuggorna av det odefinierbara, den övre makten som jag tvingades tro på, som jag aldrig kunde identifiera som antingen Gud eller Satan, jag var bara tvungen att följa dem. Jag skulle bli deras profet. Jag tror att jag skulle till Evigheten.

- Jag minns att du skulle fråga dem om jag fick följa med, berättade Malin för ett tag sedan.

Och än idag vet jag att jag ALDRIG känt något så sant och tydligt i mitt liv. Jag undrar fortfarande om inte Evigheten och dess härskare är mer sann än verkligheten vi lever i. Och idag, när tiden står stilla, spolas fram och ibland tillbaka så väntar jag på att de ska kalla på mig igen.

Då hade jag i alla fall ett syfte.

Efter att ha avslutat en bok av Torey Hayden har jag gått över till Borderline av Caroline Kraus. Jag har sökt upp deras sidor på nätet, jag skulle vilja skriva ett brev till dem. Torey är en stor förebild, jag har läst nästan allt hon utgivit och jag beundrar henne för sin expertis inom ämnet hon skriver om samt hennes författarådra. Hennes böcker är dock inte litterära mästerverk, sättet hon skriver på är väldigt simpelt men med en ”knorr”, så att säga. Det är hennes historier som är det verkligt intressanta, och hur hon väljer att tackla det.

Caroline Kraus bok Borderline är däremot vad jag skulle vilja kalla litterärt mästerverk. Hon har så underbar rytm i språket och har liknelser och bildspråk som förklarar händelserna otroligt skarpt men ändå konstnärligt. Dessutom målar hon boken blå, den andas på mig när jag vänder sidor och det doftar sorg på ett försiktigt men bestämt sätt. Dessutom känns det som att hon är jag på många sätt. Hon får mig att tro att vi delar någonting. Det är ett fantastiskt författarskap - jag vill fånga den förmågan.

Jag har sett dubbelt i flera dagar nu och det kräver mycket energi och koncentration för att läsa och skriva på datorn. Böcker går bättre när jag kan hålla dem nära, men kanske också eftersom jag läst dem förut och att jag därmed har en känsla för vad som skrivs.

På kvällarna står det flickor vid min säng, men jag ser dem inte utan känner bara närvaron och vindpustarna när de kommer och går. Jag ignorerar dem och försöker sova. De skräms inte även om det är obehagligt. Istället för att försöka ta mitt förnuft tillfånga (det är bara inbillning) så accepterar jag dem, nästan välkomnar dem i ensamheten.

Har inte pratat i telefon med någon nu på ett tag, jag tycker nästan att det är lite jobbigt när telefonen ringer. Jag välkomnar ensamheten, förutom när jag kommer på något eller har en rolig kommentar, men ingen verklig människa finns för att dela dem med.

Nu ska jag åter följa med Caroline. För hon har just träffat Jane.