Walk off the earth - Amazing!
2013-01-31 @ 18:59:35
Hjärta Malin.
2013-01-31 @ 16:58:36
Allt och alla har liksom löst av varandra idag. Rörmokarna kom, en vän hälsade på och skjutsade mig för att jag behövde hämta mediciner och var lat/trött, boendestödet kom och jag sorterade bort allt från badrummet som var onödigt och jag fick en sådan KICK, för jag hittade halsbandet som jag delat med Malin, min CrazyGirl.
Det heliga halsbandet. Min lyckoamulett. Den betyder så mycket för mig... Hon må vara död och borta men jag har i alla fall hennes del av halsbandet, hon har mitt. Hennes svägerska har hört av sig och frågat om jag och Mary vill ha lite saker som varit Malins, och jag sa ja ja ja, jag vill ha allting som hon någonsin rört vid... Jag saknar henne så fruktansvärt men nu kan jag sätta på mig halsbandet och bära henne med mig överallt. Precis som hon gjorde när hon också promenerade på jordens yta. Nu är hon en ängel, min ängel.
Jag tror inte att mitt psyke tillåter mig känna den fullständiga förlusten av Malins död. Jag tror att sorgen faktiskt skulle ta kål på mig. Jag skulle inte orka. Hon sa att hon dör om jag dör, jag sa att jag inte kunde leva för någon annan, men nu lever jag för dig Malin, för dig och för Mary.
You're gonna marry her, retades Malin när jag och Mary blivit tillsammans. Men hon har rätt, jag ska gifta mig med Henne. Det känns underbart att ha min allra allra bästa väns välsignelse.
Snart har vi ett riktigt badrum!
2013-01-31 @ 11:18:34
Nu håller de på att bära in badkaret, en ny toalett och ett tvättställ. Jag har stängt in mig i vardagsrummet med djuren. Ingen gillar den lösningen, men det måste tyvärr vara så idag.
Jag är hemskt trött. Sov oroligt, väcktes av mardrömmar. Jag börjar blir less på det här nu.
Väntar på boendestöder, jag måste sortera smink, hårprodukter, hudprodukter, allt det där. Jag skulle behöva handla lite men jag orkar inte. Jag är hemskt trött idag helt enkelt. Men jag måste ju hämta ut mediciner... Theralenet som jag tog igår måste ha gjort mig slö, bakis. Det blir helt enkelt lugnt idag.
Nu har arbetarna gått på lunch och jag ska låta djuren få springa fritt. Klä på mig, sätta upp håret, fräscha upp mig.
Science.
2013-01-30 @ 22:04:45
En timma och tjugo minuters samtal med systeryster idag. Jag har sådant tur som har henne i mitt liv även om det blir långt mellan gångerna som vi hörs ordentligt. Fick skratta, hon har humor och allvar i en härlig blandning.
Kvällen är spenderad. Jag ska ut med Puffen och sedan läsa tills jag börjar gäspa. Antagligen kommer någon byggarbetare efter sjusnåret imorgon, jag har massor att läsa och skriva, boendestödet kommer så jag ska se till att röja inför helgen då min käresta förhoppningsvis kommer hem på permis.
I'm not the only one who's bleeding sjunger Chibi i Birthday Massacre. Det känns som att alla omkring mig faller och faller hårt. Är det årstiden? Är det tristess eller stress? En, två, tre, alla faller ner.
Jag önskar att jag var Puffen. Allt som behövs är någon som råkar tappa en köttbulle på golvet och det blir rena julafton för honom. Hakuna matata, han tuggar på en boll och mår gott. Sover större delen av dagen. Den enda gången jag sett honom riktigt frustrerad var när mamma satt tennisbollar under stolsbenen - "De jävla bollarna sitter faaaaaast!!! *PANIK*" Det var priceless att bevittna, tro mig. Att se honom "torka" sitt arsle genom att släpa rumpan i snön var också ganska kul. Det finns bara en Puff.
Wilma gör sig redo för sängläge, dags för mig också.
Att något fattas...
2013-01-30 @ 17:49:01
Det känns... som att jag tappar någonting. Som att jag plågsamt nog kommer ihåg när saker var bättre, eller var de bättre? Egentligen? Jag hade inget fokus på vad jag ville mer än att klara mig dag för dag. Nu är fokus och förväntningarna stora, jag vill stort, jag vill så mycket att jag tappar andan.
Allt är så jävla kritiskt hela tiden. Omkring mig, i mig, överallt. Det där därför jag parkerat mig i soffan och gör ingenting just nu. Jag tittar på gamla bilder av mig själv; jag var tjock men inte lika tjock som nu, jag hade liv i ögonen, jag fick uppskattning varje dag, jag bodde visserligen på ett kvinnoboende men hade en egen liten en och en halva och minns tiden där som ganska bra.
Men bilderna luras. Klart att allt såg så bra ut när jag såg rätt bra ut, att jag tog bilder när jag mådde bra, när jag sminkat mig, när jag gjorde mig till. Egentligen var det inte alls så bra. Som den där gången jag tog en överdos av Buronil och inte vågade säga till personalen. Eller alla gånger de fick ringa polisen för att släpa in mig på psyket och jag låg inne på LPT med jämna mellanrum. När jag skadade mig, när jag hetsåt, när jag började kompensera för det jag hetsätit. Bilderna ljuger. Jag har det så mycket bättre nu. En vilja av stål som hållit mig skadefri och rutiner som bildat en fungerande vardag för mig. En kvinna att dela livet med, en egen pälsklädd familj, lojala vänner. Vad mer kan man önska sig?
Varför känns det som att någonting fattas?
The pages I've turned are the lessons I've learned.
Eko.
2013-01-30 @ 16:15:59
Ser mer Big Bang Theory. Tar en cigg. Lägger mig under täcket på soffan och sover en stund, så skönt under täcket. Tänk om man hade ett kedjetäcke! Det hade varit otroligt skönt.
Ingen verkar må särskilt bra nu. Ingen av de vänner jag hört av mig till i alla fall. Det är så synd, och det känns som min synd. Blir inte PMS idag, inte ens PS. Det är bara S. Jag, Puffen och katterna och Sheldon.
Jag skriver, filar på min text som jag senare ska öva in genom att göra om texten till punkter för att kunna prata på ett naturligt sätt och samtidigt hålla koll på de poänger jag vill framföra. Jag vill att det ska bli medvetet utan att bli tradigt och stelt.
Min synd, ekar det i huvudet. Min synd. Kan man stänga av hjärnan ett tag? Bara ett litet tag. Inga tankar, ingenting. Inga sinnesintryck. Bara svart en liten stund varje dag. Inte ens i sömnen är jag säker, tvärt om. Där kan jag inte hindra någonting från att hända. Bisarra drömmar där De kommer in i min hjärna och plågar. Jag blir arg. Jag är faktiskt jävligt förbannad på det mesta just nu.
Nu ska jag ut med Puffen, trotsa snöstormen.
Jag vill inte vara vår tids Sylvia Plath.
Fryser.
2013-01-30 @ 13:59:31
Målaren var tidig idag också. Jag gjorde som de andra dagarna när de kommer tidigt, la mig i soffan och sov ett tag. Gick sen ut med Puffen och herregud vilket snöoväder vi har! Det är vackert att titta på men mindre vackert när man måste gå ut.
Vankade av och an tills boendestödet kom. Hon diskade och jag gjorde allt annat. Jag har faktiskt klätt på mig idag, men ska dra täcket över mig och läsa, alternativt skriva. Väntar på Patrice. Egentligen skulle vi ha PMS, men det blev så tokigt att Marys rumskamrat har kräkts under natten och de vet inte om det är vinterkräksjuka. Det verkar inte bättre att hon är isolerad tills de vet. Så det blir PS idag och vi kommer sakna M.
Jag ska börja göra en teckning av Sharon. Hon och Lady GaGa har varit mina änglar och sjungit fina saker i mina öron.
Gnagande ångest, jag är för trött för att göra motstånd. Sedan inser jag att ångesten faktiskt förstärks för att jag gör motstånd. Jag borde bara be den komma, kom igen, ge mig allt du har, jag är beredd. Legion flyger förbi och påminner mig om att jag har ett öde jag inte kan undkomma. Dra åt helvete, jag vill inte ha med er att göra.
I slutet av dagen.
2013-01-29 @ 22:27:07
Dagen har gått och jag lämnade aldrig mitt nattlinne och mjukisbyxorna. Marys täcke i soffan, försöker känna doften av henne. Myst med djuren, tagit mina mediciner. Wilma är extra jobbig just nu för att hon är pilsk, hon parar sig helst med påsar och börjar gnaga sig på bakbenen i desperation. Stackars lilla Wilma, nu har hon fått piller. Om ett par dagar blir hon nog lugnare. Jag tycker verkligen synd om henne, och det hjälper ju inte att Tala är och nosar henne i baken eller att Mischa muckar gräl.
Jag har tagit dagen i etapper och kommer fortsätta göra det. Vifta bort det jag inte vill ha att göra med just nu, fokusera på vad som får mig att må bra. Jag har en hel bunt med böcker från bokbytardagen som jag vill läsa, men koncentrationen är inte riktigt där jämt. Jag får nöja mig med det jag lyckas få in. Det är jobbigt när man måste läsa samma sida tre gånger.
Puffen är glad. Katterna är glada. Jag är överallt. Glad, ledsen, pigg, trött, knasig, vettig, bara motsatser i olika styrkor. Jag filar på ett sorts föredrag jag ska göra. Jag vet vad och hur jag ska tala. Jag vill också ha det där samtalet, ni vet, "vi måste prata"-samtalet, men vårdpersonal har rått mig att inte göra det förrän... förrän vad? Förrän jag inte är knäpp i deras ögon? Jag kan föra ett vanligt samtal, ett vanligt vettigt samtal. Jag kan ta in och jag kan ge. Jag vet bara inte vem jag ska lita på, för jag känner samtidigt att jag kanske inte är rätt person att bedöma min förmåga i och med hur det har varit den senaste veckan. Ja, där ser ni. Så många motsatta känslor och tankar. Det krockar.
Just därför tar jag allting stund för stund, i etapper.
Within Temptation har spelats hela dagen. Det är så jag kommunicerar. De talar om mörker men Sharon sjunger In my heart there is a place, in my heart there is a trace of a small fire burning. Jag tror henne, men jag tror också på Dem. Du skulle inte förstå och det är kanske okej. Kanske finns det inte så mycket att förstå, inget livsnödvändigt för någon annan än mig.
Jag längtar efter att ha roligt i solen, men den tiden kommer också. Om det är någonting jag lärt mig så är det att solen alltid kommer tillbaka. Det är också solen som skapar skuggorna, de lever i symbios.
Lugnet har spridit sig över lägenheten. Sömnen väntar. Puffen är rastad och Stilnocten svald. Tack för allt stöd. Jag ser att det är många som besökt min blogg idag och jag hoppas att någonting vettigt har sagts från min sida. Men vad säger du? Vad tänker du när du läser? Låt mig veta.
Egentligen vill jag inte att mitt "sjukdomstillstånd" ska ta så mycket plats i bloggen, men det blir mer och mer sällan för jag vet vad jag vill, och det är att ha en normal tillvaro. Den senaste veckan har varit så långt ifrån det men jag släpper aldrig önskan om att få diskutera vanliga saker med mig själv och andra. Jag vill inte att ett lidande ska vara vanligt, inte för mig och inte för någon annan. I en perfekt värld...
Godnatt kära läsare.
Handdator: Psykos.
2013-01-29 @ 19:37:45
1. Har du upplevt några hallucinationer? - Nej.
2. Isolerar du dig mer? - Ja.
3. Har du sömnbesvär? - Ja.
4. Har du overklighetskänslor? - Ja.
5. Upplever du något slags magiskt tänkande? - Vissa kallar det så.
6. Är du lätt irriterad? - Mycket. Sluta fråga om jag hör röster för fan.
7. Blir du helt uppslukad i nya intressen? - Definitionsfråga.
8. Känner du dig mer förvirrad än vanligt? - Ja.
9. Är du onaturligt rädd för saker? - Ja.
10 Är du stresskänslig? - Väldigt
Handlinsgplan 1:
1. Boka en tid hos din läkare.
2. Åk till psykakuten.
Handlinsplan 2:
1. Ta din antipsykotiska.
2. Boka en tid hos din samtalskontakt.
3. Be boendestödjarna eller familj om hjälp.
2. Isolerar du dig mer? - Ja.
3. Har du sömnbesvär? - Ja.
4. Har du overklighetskänslor? - Ja.
5. Upplever du något slags magiskt tänkande? - Vissa kallar det så.
6. Är du lätt irriterad? - Mycket. Sluta fråga om jag hör röster för fan.
7. Blir du helt uppslukad i nya intressen? - Definitionsfråga.
8. Känner du dig mer förvirrad än vanligt? - Ja.
9. Är du onaturligt rädd för saker? - Ja.
10 Är du stresskänslig? - Väldigt
Handlinsgplan 1:
1. Boka en tid hos din läkare.
2. Åk till psykakuten.
Handlinsplan 2:
1. Ta din antipsykotiska.
2. Boka en tid hos din samtalskontakt.
3. Be boendestödjarna eller familj om hjälp.
Min egna handlingsplan:
1. Använda mitt boendestöd till max.
1. Använda mitt boendestöd till max.
2. Hålla kontakten med min läkare.
3. Ta medicinen som är ordinerad.
4. Sysselsätta mig lagom.
5. Äta och sova ordentligt.
(6. Se till att jag alltid har snus och choklad hemma.)
Man får le, det sista var skämtsamt sagt.
Helig.
2013-01-29 @ 15:09:02
Jag lyssnar på Sharons kloka ord. Till och med i låten Pale så hittar hon ändå ljuset. Hon är den heliga modern, hon är den bärande rösten idag och alla dagar. Min kärlek till Within Temptation dör aldrig.
Nu händer det saker i badrummet. Det målas om och när jag frågade hur lång tid det var tills det var färdigt så sa målaren att vi borde ha badrummet klart till helgen. Det känns så skönt. Det enda positiva med min korta inläggning var tillgång till dusch.
Eller jo, nog fanns det fler fördelar, men jag vågar inte använda ordet "positiv". Det var bara... Jag var tyst i några dagar, fullt upptagen av det där som jag bara inte pratar om, igensydd mun. Jag åt och sov regelbundet. De försökte prata med mig en gång per dag. Jag vågade inte möta deras blickar för risken att jag kunde leda Legion in i deras själ. Om någon ska lida så är det jag. Om jag kan rädda andra så gör jag det.
På äldrepsyk fanns växter, inredning, en gitarr och ett piano, tillgång till att rita och måla, porslinsmuggar, duschdraperi (en suicidal persons dröm, min mardröm), RIKTIGA varma mackor gjorda i ugn och RIKTIG varm choklad - inget pulvertjafs. En klocka i varje sovrum som jag stirrade på under de vakna delarna av tiden där. Såg sekundvisaren gå runt, runt, samtidigt som jag hade bråk i huvudet. En filt omkring mig, mitt mjukisdjur Sinus som jag fått (eller kanske tog?) av brorsan. Snusade och kom på mig själv med att gnissla tänder jämt. Orkade inte lära mig nya namn. Jag pratade ju inte med någon ändå.
De var snälla mot mig men jag kunde inte låta bli att undra vad haken var. Ändå så gillar jag äldrepsyk. För er som inte räknat ut det än så kan jag och Mary naturligtvis inte vara på samma avdelning, det var därför jag fick vara på äldrepsyk. Det gjorde mig ingenting. Jag var inte riktigt där ändå.
Men nu är jag hemma, med täcket i soffan, böcker omkring mig och USB-minnet i TV:n. Futurama, Big Bang Theory, filmer och musik.
Även om de bråkar med mig så bråkar jag faktiskt tillbaka, jag går inte med på vad som helst, inte som förr. Och då nästan mässar de om hur utvecklingsstörd jag är. Elaka. Dumma. De behöver mig och på något sätt så behöver jag dem också. Låter det konstigt?
För mig är det inte konstigt, jag kan bara inte bestämma om jag är en helig dåre eller dåraktigt helig.
Suck.
2013-01-29 @ 14:01:01
Snickaren kom okristeligt tidigt. Ja, jag tror att till och med Gud sov när snickaren ringde på. Jag stängde in mig med djuren i vardagsrummet och sov på soffan i ett par timmar.
Ut med Puffen.
Laga mat.
Sucka.
Diska lite i taget.
Sucka.
Kika på Big Bang Theory.
Sucka.
Ringa boendestödet och säga att jag är hemma nu.
Sucka.
Läsa några sidor.
Sucka.
Just det, glömde morgonmedicinen. Bättre sent än aldrig.
En glad överraskning, Mary kom hem. Rummen lystes upp. Hon log ett äkta leende och kysste mig. Jag gjorde kaffe åt oss och förbannade att jag inte köpt kakor. Vi gosade med djuren. Hennes mungipor, båda lite lätt uppåt. Allt som behövdes för att jag skulle bli varm om hjärtat. En kyss. Två. En till. Jag ville inte släppa henne men hon var tvungen att hinna med en buss för att göra ärenden. Jag tror minsann att hon inte ville släppa mig heller, egentligen.
Det är allt jag behöver veta just nu.
Mary och jag.
2013-01-28 @ 20:05:37
Jag känner att jag kanske borde bringa lite klarhet i situationen jag är i, kanske främst för mig själv men också för att jag fick frågan av Minna om Mary är hemma som ett stöd för mig.
Jag är så satikens kär i henne, men hon har sina besvär och problem som hon just nu håller på att lösa på sitt håll. Hon är inlagd och jag sa åt henne att vara där tills hon blev less, tills hon kan komma hem och vara hemma istället för att åka som en jojo in och ut på avdelningen. Nu är det tur att min PAL jobbar som överläkare på hennes avdelning. Han känner oss båda.
Det där med stöd är en svår sak. Innan vi blev tillsammans formulerade vi diverse problem som skulle komma upp eftersom båda har psykiska sjukdomar och andra problem, men den här gången blev jag riktigt knäckt. Vi har fortfarande samma syn på det här med att stötta varandra - först "fixar" vi oss själva, sedan kan vi vara ett stöd för varandra. Så tycker jag egentligen att alla ska göra för att inte bli beroende av en person. Vi är individer och inte varandras skötare. Men såklart är jag orolig för henne och finns här för henne. Allt jag kräver är att hon söker hjälp, allt hon kräver är att jag söker hjälp. Sedan har vi en del att gå igenom tillsammans, men det är vår ensak. Jag ska inte tala för henne, jag kan bara tala för mig själv. Men den sista veckan har jag trots förvirring och de där sakerna som jag inte vill prata om sett en förändring hos henne. En ansvarskänsla som växt och jag är mäkta stolt över henne.
För kärlek räddar inte allt. Jag är fullständigt förälskad i henne, men vi måste formulera om vår vardag, vad vi vill och vad vi kan samt vad vi borde och även vad vi måste lösa. Jag är inte felfri heller och måste jobba för att VI ska fungera, och det måste hon också. Mitt hjärta tog ett skutt idag, för jag insåg att hon verkligen vill satsa på oss så mycket som jag vill. Jag har ingen större erfarenhet av förhållanden, jag har ett enda bakom mig som inte varade särskilt länge, men jag vet så mycket som att kärlek inte alltid räcker till utan man måste vara praktisk, saklig, organiserad och lägga energi på sådant som inte kommer av sig själv. Jag tänker på henne jämt och det är slitande att hon mår så dåligt, vi har till och med diskuterat hur det skulle vara att separera men ingen av oss vill det eller skulle gynnas av det.
Hon är min blivande fru, jag sa ja när hon friade för att jag vill leva med henne och ser en framtid med henne. När vi har det bra så har vi det bra, när det är svårt så står vi ut, allt för att jag vet att varken hon eller jag vill ha det som vi haft det. Den där ljusgrå vardagen lockar oss båda, ett alldeles vanligt liv med en guldkant. Det är ett mål som inte är helt lätt att uppnå.
Jag frågade henne om hon minns perioden i höst när det var ganska bra. Hon sa att hon inte riktigt mindes det - men det är ju inte så konstigt. Det var ljusgrått, ingen direkt dramatik, bara alldeles vanligt och trivsamt och det hände inga stora omvälvande saker. Det var en försmak på någonting alldeles vanligt.
Så är läget, i alla fall det som jag vill dela med mig av. Att blotta allt på bloggen känns fel eftersom jag vill ha vissa saker privat. Sådant som ingen har att göra med egentligen. Men just detta kändes värt att skriva.
Vi ska ha vårdmöte och ordna upp omgivningen. Jag har just börjat träffa ett personligt ombud och vi ska få ett gemensamt boendestöd. Vi ska förhoppningsvis då ett kedjetäcke utskrivet och vi har hittat saker som kan fungera som hjälpmedel när vi mår sämre. Hon löser sina problem på sitt håll och jag på mitt, det är det enda sättet för att vi ska kunna ha en fungerande vardag. Kommer vi dit så kan vå gå hur långt som helst. Livet är surt just nu men jag skulle aldrig gå ifrån henne för att det blir uppförsbacke. Nej, det är nu jag behöver henne. Och det är nu som hon slagit näven i bordet. Jag känner mig hoppfull och vill bara gråta när jag tänker på henne för hon och jag kämpar för att vi vill. Jag känner mig älskad av henne. Vi har problem som alla andra, plus lite extra men jag är säker på att vi fixar det. Jag ger inte upp i första taget, kanske är hon lite häpen över det. Det är en så överväldigande kärlek mellan oss, och om det praktiska fungerar så kommer jag alltid stå vid hennes sida - så länge hon vill det, förstås. Men vi vill ju samma saker och det är en bra början.
Utskriven.
2013-01-28 @ 17:37:12
Jag är hemma. När jag tänker tillbaka så får jag en ångestklump i magen, för jag vet att jag var så förvirrad och nu måste jag plocka upp bitarna efter mig själv och börja om.
Mitt tal var trollformler, det är så mycket tryggare att skriva. Jag vill skriva någonting om vad som hänt men för att vara ärlig så är jag fortfarande förvirrad över vad som är vad som blev. Nu vill jag glömma allting, jag sitter hellre hemma med en filt omkring mig och lyssnar på musik istället för att göra samma sak men sjukhuset. Jag var inlagd i sex dagar och gjorde inget annat än att bara sitta rakt upp och ner, lyssnandes på musik och bråkade med Dem i tystnad.
Jag är hemma, jag är trygg. Puffen ligger vid mina fötter, katterna har lugnat sig och sover. Inga larm som går, ingen rumskamrat som vill att jag ska släcka klockan 21.30 och jag unnade mig sushi och glass på vägen hem. Jag är piggare, mer närvarande men jag känner att jag lyckats bli tillräckligt stark för att kunna bryta ihop igen. Jag hoppas att det inte händer.
Jag har lovat min läkare att komma tillbaka om det blir sämre, men jag vet inte vad de kan göra för mig. Det enda de har sagt är att jag ska sluta trappa ner på vid behovs-medicinen och faktiskt underligt nog uppmuntrat mig att ta mer av den.
Jag har flera hjältar i mitt liv. Mitt skyddsnät fungerade. Mina fina fina nära och kära.
Jag är inte död eller så.
2013-01-26 @ 17:02:39
Jag är inlagd men det ska nog lösa sig snart. Kommer skriva ut mig vid första bästa tillfälle. Står inte ut där. Allt jag vill är att fara hem. Jag vill hem. Permission inatt. Jag kan inte säga särskilt mycket mer.
Ajajaj.
2013-01-21 @ 20:38:52
Jag älskar dig genom allt, Mary. Genom all skit. Du är ständigt hos mig, i mina tankar.
Can't tell cause my lips are sealed, my head has turned into a battlefield.
Hur känns det?
2013-01-21 @ 17:56:28
Ja, hur känns det, Sara?
Spänd som en fiolsträng. Idag har jag gått ner ytterligare i dos på Xanor. Tanken på att det är på mina egna villkor och att jag kan ta medicinen om jag behöver det, att det är tillgängligt, gör att det blir lättare att hålla mig till min egenhändigt konstruerade nedtrappning.
Men nä, diverse ångestsensationer infinns såklart. Jag är så spänd i hela kroppen, när jag sitter eller ligger så är jag en decimeter uppe i luften känns det som. Jag hittar ingen bekväm tyngdpunkt och kommer på mig själv med att spänna mig hela tiden. Hela kroppen, från fötterna upp till ansiktet och nacke är jag tokspänd. Det känns som till och med ögonen är spända, som om de ska rulla bakåt i huvudet. Jag har huvudvärk från att ha pressat käkarna. Jag sover lättare än förut så jag har börjat ta Theralen för att undkomma att vakna av mardrömmar två timmar efter jag lagt mig.
Just nu skulle ett kedjetäcke inte sitta fel. Jag lyfter och flyger iväg.
Kaffe och en god bok.
2013-01-21 @ 09:55:23
Jag vet inte riktigt var uttrycket "en god bok" kommer ifrån, men min fästmö har gjort kaffe åt oss och jag plockar upp boken Mamma sa att jag var sjuk av Julie Gregory (där har du svaret, krisse). Den handlar om Münchhausen by proxy, när oftast en mor gör sitt barn sjuk i jakten på uppmärksamhet. Minst sagt spännande läsning om en sorts tortyr som är i det grövsta laget.
Äntligen måndag. Skönt va? Äntligen det där inrutade livet med måsten och planerade dagar. Rutiner. Skönt.
Jämna plågor.
2013-01-20 @ 17:57:39
Jag har suttit i soffan och läst i princip hela dagen. Försöker förvilla ångesten. Jag har inte så mycket mer att tillägga idag, jämna plågor, en söndag. Inga livsavgörande beslut idag...
"Courage doesn't always roar. Sometimes it's the quiet voice at the end of the day saying: 'I will try again tomorrow.'"
Vaken.
2013-01-20 @ 07:23:24
Jag har varit vaken sedan halv sju. Innan dess har jag vaknat och somnat om en del. Det känns underligt, men inte dåligt. Jag kan naturligtvis koppla detta till min sänkning av Xanor, jag blir mindre trött och lite skarpare i huvudet. Det vore skönt att sova ut men det verkar inte vara mitt öde denna morgon.
Nu ska jag sätta mig med en kopp kaffe och läsa ur en av böckerna jag fyndade igår, vänta tills Mary vaknar. Borde inte vara långt kvar nu, det är ju HON som brukar vara uppe vid den här tiden.
Tantvarning.
2013-01-19 @ 17:30:06
Bokbytardagen var verkligen en riktig hit. Jag gick flera varv, vi blev helt tokiga och det fanns så mycket som skrek LÄS MIG. Mellan varven satt vi med kaffe och tittade på fynden, sedan när det kom in fler böcker så reste vi oss och gick ett nytt varv. Olivia drog hem enorma mängder böcker, på väg hemåt så hade vi alla svårt med tyngden.
Det gladde mig att någon hade plockat på sig de fyra böcker från John Marsdens serie Imorgon när kriget kom. Jag hade lämnat in dem eftersom jag har fyra dubletter. Det är kvalitetläsning! Jag lämnade också in några böcker på engelska av Amelia Atwater Rhodes.
Nu kan vi ligga och vältra oss i böcker. Det är något speciellt med böcker, det är lustfyllt och det är mysigt. Jag funderar på vad människor som aldrig läser egentligen gör... Det känns som att man inte har en inre essens av mening om man inte läser alls.
På tal om mening, så är det hög tid att börja med middag. Ett mål mat mening. Ikväll ska jag botanisera i mina fynd och kika på postkodmiljonären, sedan lägga mig tidigt.
Någon som kan stava till T A N T?
Vlog: Bokbytardag - fynden!
2013-01-19 @ 14:10:52
Bokbytardag.
2013-01-19 @ 11:21:31
Jag vaknade 01.20 av en mardröm. Det var fullständigt vidrigt. Jag klev upp, ruskade på huvudet och borstade paniskt tänderna. Jag skulle nog ha satt mig i duschen om vi haft någon. Ibland känner jag mig märkt av äckel.
Jag är oändligt trött, men vi ska ändå på bokbytardag på ÅC idag. Jag har flera böcker som jag har dubletter av som vill bli lästa av andra. Framför allt vill jag fylla dagarna med liv. Jag har så mycket att ta igen.
Hög tid att skaffa sig en filofax!
2013-01-18 @ 16:39:47
Jag sov så oroligt inatt och vaknade första gången vid 01.15, sedan flera gånger. Jag är ganska säker på att Mary var vaken vid fler tillfällen samtidigt som mig, men jag sa ingenting ifall hon skulle ha sovit. På morgonen krälade jag mig upp, orkade inte falla i dvala och drömma hemska drömmar.
Det är hög tid att göra ett viktigt inköp; en filofax. När sista byggpersonen gått hem så la jag och Mary oss för att ta en tupplur, men just när jag lagt mig tillrätta ringde det på. Jag var säker på att det var en byggperson som skulle arbeta lite till på vårt badrum, men när jag öppnade så stod mitt personliga ombud där.
Ooops.
Jag bjöd in henne och medan vi pratade ringde Lynn. Hon påminde mig om att vi skulle träffas.
Ooops igen.
Jag fick skjuts till bibblan av det personliga ombudet, sedan gick jag och Lynn på mataffären. Det är så svinigt kallt ute att jag får lust att stämma vädergudarna. Jag känner mig rent allergisk mot kylan, men det värsta är kontrasterna - in på ICA, svetten hittar sin väg nedför armhålor och slingrar sig efter ryggraden, sedan kommer man ut och ska gå hem i så många minusgrader att man vill kräkas och svetten fryser till is.
Nu sitter jag ÄNTLIGEN HEMMA och dricker Cream i soffan. Min dag är färdig nu. Jag ska läsa lite och varva ner. Jag är toktrött efter nattens marathonsvängningar i sömnen så rent logiskt borde jag sova jävligt gott senare, där vid 22 när vi tanter går och lägger oss.
Jag tror att mitt liv blir mindre rörigt nu när jag begärt både det ena och det andra stödet, som ett personligt ombud, ny terapeut som heter Erika och är psykolog, förhoppningsvis skrivs ett kedjetäcke ut och så ska jag nog köpa nya "leksaker" från hjälpmedelscentralen. Men först och främst så är nog en filofax något jag ska lägga pengarna på.
Vid behov.
2013-01-18 @ 13:38:19
Jag har träffat min läkare idag. Jag är så otroligt tacksam att han stöttar mig med sin expertis och faktiskt någon sorts vänskap, samt att han lägger ner tid på mig med mina problem och framgångar. Han är bra mycket mer engagerad än många andra läkare och jag tror att han ser att jag har vind i seglen nu, jag måste bara styra mitt skepp åt rätt håll. Det är ledsamt att inte alla får en lika bra behandling av sin PAL, många av mina vänner som rör sig inom psykiatrin som patient får knappt en tid med sin läkare. Men jag träffar min PAL var och varannan vecka.
Jag berättade om mina planer. Jag försöker trappa ner på min vid behovs-medicin nu, på eget bevåg. Han tyckte att det var bra, men att jag skulle ta det långsamt. Det finns en tillit som jag förtjänat - jag har inte överdoserat på... väldigt länge, jag har inte missbrukat och jag har under svåra perioder ätit stora mängder beroendeframkallande mediciner men kunnat gå tillbaka till den vanliga medicineringen när krisen lättat.
Jag är fysiskt beroende av bensodiazepiner, men inte direkt psykiskt beroende. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att jag helt enkelt inte gillar att känna mig påverkad av benso. Jag vill bara ha bort ångesten utan att bedöva alla mina andra sinnen. De gånger jag tagit medicinen så att jag känt mig "bensad" har inte varit direkt trevliga, för allt blir så fruktansvärt trist när jag inte orkar någonting och det är obehagligt att tappa kontrollen. Den där kontrollen jag jagar.
Vi pratade om ytterligare medicinlättningar. Jag vill gå ner i dos på min neuroleptika, jag äter en rätt hög dos av Seroquel som gör livet ganska surt biverkningsmässigt. När jag tagit ner min förbrukning av Xanor så kan vi börja snacka på allvar. Han ville gärna att jag inte ska göra något för fort, men att ÄNTLIGEN få höra att det faktiskt kan bli aktuellt att sänka neuroleptikan så känns det som att jag kan ta det lugnt. Bara tanken på att det faktiskt kanske kommer ske gör mig glad.
Jag ska bara inte pressa mig för mycket - men jag ser en framtid som mer och mer självklar än tidigare. Jag vet vem jag är nu.
Och nu ska jag ta mig en välförtjänt tupplur, kära läsare. Trevlig helg!
Vlog: PMS och så vidare.
2013-01-17 @ 21:12:54
Asdf vs zxcv.
2013-01-17 @ 16:37:07
(Skrivet tidigare idag men glömt att posta.)
Jag har sovit och drömt. Jag och ett annat gäng människor skulle åka tåg under vattnet, en överlevnadstävling där vi fick ransonera vår mat själva och se vem som klarade sig längst. Det var fruktansvärt.
Så vaknade jag av dörrklockan. Det var snickarna. Vi tog med oss täckena och djuren till vardagsrummet, stängde om oss och sov en stund till. Katterna gillar inte det här och Puffen skulle nog störa sig enormt, men det är bara att bita ihop för att slutligen få ett schysst badrum.
Nu väntar jag ut tiden. 14.00 ska jag vara på sjukhuset, men jag lär fara så att jag är där lite tidigare. Det är skönt att kunna samla sig en stund innan en träff.
Vad tycker ni är viktigt att sprida kunskap om?
2013-01-16 @ 21:48:27
På något sätt vill jag göra någonting för mig och för andra som lidit, göra någonting för att öka förståelse kring psykisk ohälsa och självskadebeteende. Jag funderar på vad jag skulle säga om jag fick en plattform att stå på. Jag har börjat skissa på någonting, utifrån mig själv. Inte som allvetare, utan som självvetare och min utsiktsplats över mitt förflutna, mitt nu och min framtid. Vad vill jag säga?
Och lika viktigt, vad vill andra veta när det kommer till det området? Det kanske du som läsare kan hjälpa mig med. Det finns såklart saker som jag aldrig kommer svara på - som hur jag smugglat in rakblad på slutenvården. Det är onödigt. Däremot känns det viktigt att säga ATT det smugglas in sådant. Jag tycker att man ska ta sådana diskussioner, man kan prata om allting, det är HUR man pratar om ämnet som måste vinklas eller begränsas.
När det kommer till min egen sjukdom så är jag tveksam. Jag kan förklara min sjukdom på ett allmänt sätt, det vill säga berätta vad bipolärt schizoaffektiv innebär, men så fort jag ställs inför frågan om hur min egen sjukdomsbild ser ut så vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva det. Men där gäller nog samma sak som ovan, att jag kan prata om det och helt enkelt säga att jag inte är säker på om det som vården kallar psykoser verkligen är det eller var en psykos börjar och slutar. Så jag antar att det kommer gå, det också. Jag är bipolärt schizoaffektiv men egentligen är jag i grunden människa och en enskild person. Det går inte att ställa mig i samma fack som andra med samma diagnos eftersom det ser så olika ut för alla och är individuellt hur symptomen ser ut. När jag hör röster så hör jag inte samma röster som en medpatient hör. Det är helt olika verkligheter.
Om jag får en plattform så kommer jag inte säga att jag är schizoaffektiv eller självskadare i första hand, utan jag kommer säga att jag heter Sara. Jag är Sara. Sjukdomen är bara en del. Se mitt ansikte och inte bara mina stridsärr.
Solitär men inte ensam.
2013-01-16 @ 19:37:59
I eftermiddag har jag och Mary varit hos Susanne. Hon bjöd på kaffe, glass med tillbehör som tuttifruttitopping och fluff. Det var faktiskt första gången jag ät riktig fluff! Mums.
Eftersom rörmokarna kom tidigare än vad jag förväntat så jag var tvungen att snylta på Susannes dusch. Jag hann knappt in innan jag kastade mig in i badrummet, jag kände mig så ofräsch. Men det redde upp sig.
På köksbordet stod ett spel, jag frågade Susanne vad det var. Solitär. Hm. Tanken är alltså att man tar bort kulan i mitten, sedan ska man försöka hoppa över kulor och ta bort dem. Målet är att ha en kula kvar. Jag misslyckades fatalt, jag tror att jag bara kom ner i fem kulor. Sedan tog hon fram en Rubiks kub och jösses, där försvann jag totalt. Jag misslyckades även där, men vilka fantastiska saker att ha hemma för att vilseleda ångest och knäcka dåliga tankemönster! Måste köpas hem... I och för sig KAN man ju faktiskt bli galen av grejjerna eftersom det är så svårt och man blir så störd när det inte går ut eller blir rätt.
Ett av våra nyårslöften är att åka iväg till våra kompisar istället för tvärt om. Det är lätt att bjuda in vänner på kaffe, men vi lämnar lägenheten ganska sällan just när det gäller att umgås tillsammans. Så, det här är en början på något väldigt vettigt. Jag måste erkänna att jag satt i soffan innan vi for iväg och funderade på att ställa in, men jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte for. Så vi for. (I norrland åker man inte, man far.)
Det har blivit många fina skratt idag. Susanne är hur kul som helst och när vi var på väg hem tappade jag andan och fick ont i magen för att jag skrattade så jävla hårt. Det här är ett vinnande koncept, detta.
Nu lät vi tvingas ut mer, i och med att badrummet är ockuperat om dagarna i tre veckor framåt. Det här med behovet att duscha är dock ett problem, det känns lite obekvämt att låna kompisars duschar. MEN DET ÄR VÄRT DET FÖR VI SKA FÅ ETT BADKAR OCH ETT FULLT FUNGERANDE BADRUM. Måste komma ihåg det när jag svettig och flottig i håret ringer Olivia och ber om att få låna hennes dusch... men toaletten får vi använda - det är bara det att den är lite ostadig eftersom de skruvat loss den. Jösses.
Vlog: Jag är för skabbig för att synas i kameran.
2013-01-16 @ 17:58:30
Pang i bygget.
2013-01-16 @ 10:35:45
Nu är det igång, en dag tidigare än jag väntat mig. Sablar, jag hann inte duscha...
Två stiliga unga karlar ringde på för ett tag sedan och en av dem visade sig vara en bekant från Nordmaling. Nu har vi tömt badrummet och de skruvar lös allting. Imorgon kommer snickaren/arna. Det kommer bli jobbigt nu i tre veckor framöver, katterna behöver stängas in här i vardagsrummet vid tillfällen och vi får duscha hos kompisar eller på badhus. Toaletten får vi ha kvar, tack och lov.
Jag längtar efter ett badkar, det kommer bli så underbart att få gosa ner sig i ett hett, ångande bad med diverse olika dofter och aromer när vinden och snön fryser ner resten av världen.
Nu väntar jag på boendestödet, jag ska laga matlådor. Sedan ska vi åka och träffa Susanne!
Åka bil.
2013-01-15 @ 17:19:04
Det känns som att jag åkt runt hela Sverige idag, men jag har egentligen bara åkt fram och tillbaka några gånger i Umeå. Jag har handlat och hämtat ut mediciner och åkt åkt åkt. Nu är jag helt slut, satt mig i soffan och sjunkit ner i den.
Nu sover Mary och jag flippar mellan kanalerna på TV:n. Funderar på vad vi ska äta till middag. Vardagssaker, vardagsmat. Jag gillar vardagen. Kanske ska jag teckna. Eller läsa. Jag är ganska slut i huvud och kropp, Det känns som att ingenting vettigt. Puffen har åkt till tant Emmelie, så jag skulle egentligen kunna hoppa i pyjamasen redan nu. Hm, låter inte som en dum idé.
Glad vardag, läsare.
Åka hiss.
2013-01-15 @ 10:23:44
Gårdagen verkade aldrig vilja ta slut. Jag åkte inte bergochdalbana, jag åkte hiss. Upp, ner, upp, upp, ner, ner, ner, upp, ner och så vidare. Samtidigt så kunde jag skratta tillsammans med Mary en stund för att sedan se henne gråta. Det var väldigt underligt, allt var så rörigt.
Det är inte lätt att komma hem från slutenvården. Svårt att landa. Så upplever i alla fall jag det. Först får man en sorts eufori över att vara fri, men sedan blir det svårt med krav och så vidare. Hur som helst så har vi pratat och pratat, verkligen kommunicerat, och det hjälper en bra bit.
Jag är trött men har sovit helt okej. Drömt lite oroligt.
Blir inget vettigt av det här. Adjöken.
Naken.
2013-01-14 @ 15:03:14
Min framtida fru är utskriven officiellt. Åh så underbart.
Nu får vi försöka hitta tillbaka till det där ljusgrå och rutiner, hålla vårt nyårslöfte om att besöka fler vänner men ta en sak i taget. Idag hade vi boendestöd, vi har jobbat på hårt men Mary blev speedad av att ha så mycket att göra. Därför sa vi stopp, och boendestödet kunde gå. Mary har slängt och sorterat kläder, jag har plockat, tagit ner julgranen med allt vad det inneburit. Jag har också plockat in glasdörrarna till vardagsrummet vilket är lika med att jag har sjukt ont i ryggen och stinker svett efter ansträngningen. Golven kan jag ta sen...
Jag läser Saknta Psyko av Johan Theorin och tar det lugnt. På sätt och vis sitter jag och väntar in ångesten, den där som jag har varje dag. Delar av den finns i mig och jag förstår att ju mer syre jag ger den, ju mer jag tänker på den och tar den för given, så kommer den infinna sig i sin fulla storlek om ett litet tag. Men vad händer om jag bara bestämmer mig för att vara i nuet och kväva tankarna som utvecklas till kroppslig ångest? Jag kommer inte dö, kommer inte få en stroke, kommer inte sluta andas. Det borde jag veta vid det här laget. Nu har jag i alla fall en person som kan bekräfta att jag finns här och nu och jag har lovat henne att inte gå omkring och smyga med min ångest utan att berätta när den blommar ut. Det är någonting jag alltid gjort - gömt det och lidit i tystnad. Men vad händer om jag öppnar på locket och släpper in någon? Jag kan inte förstå att det tagit mig så länge att våga vara totalt naken framför en person.
I wake up in the morning
Put on my face
The one that's gonna get me
Through another day
Doesn't really matter
How I feel inside
'Cause life is like a game sometimes
But then you came around me
The walls just disappeared
Nothing to surround me
And keep me from my fears
I'm unprotected
See how I've opened up
Oh, you've made me trust
Because I've never felt like this before
I'm naked
Around you
Does it show?
You see right through me
And I can't hide
I'm naked
Around you
And it feels so right
I'm trying to remember
Why I was afraid
To be myself and let the
Covers fall away
I guess I never had someone like you
To help me, to help me fit
In my skin
I never felt like this before
I'm naked
Around you
Does it show?
You see right through me
And I can't hide
I'm naked
Around you
And it feels so right
Put on my face
The one that's gonna get me
Through another day
Doesn't really matter
How I feel inside
'Cause life is like a game sometimes
But then you came around me
The walls just disappeared
Nothing to surround me
And keep me from my fears
I'm unprotected
See how I've opened up
Oh, you've made me trust
Because I've never felt like this before
I'm naked
Around you
Does it show?
You see right through me
And I can't hide
I'm naked
Around you
And it feels so right
I'm trying to remember
Why I was afraid
To be myself and let the
Covers fall away
I guess I never had someone like you
To help me, to help me fit
In my skin
I never felt like this before
I'm naked
Around you
Does it show?
You see right through me
And I can't hide
I'm naked
Around you
And it feels so right
Svar till Elin från ryndingenjören.
2013-01-14 @ 14:34:49
"Norrsken beror på laddade partiklar från soleruptioner som kolliderar med syreatomer i den övre atmosfären. Dessa kollisioner exciterar syreatomerna vilket ger det gröna ljuset. Mycket vackert är det."
Naturens färgspel.
2013-01-14 @ 09:51:41
Igår kväll var magisk, på något sätt. Det var fruktansvärt kallt ute, en riktig köldknäpp. Jag tog ut Puffen på sista promenaden och skyndade mig med raska steg för att få det gjort. Men jag stannade upp när jag lyfte blicken mot himlen. Ett norrsken spelade över himlen och jag glömde kylan, jag stod bara häpen inför det vackra gröna i skyn. Det är inte så dumt att bo i norrland.
Gnällkärring.
2013-01-13 @ 20:54:10
Jag var på stan idag med Patie, sedan åkte vi hem till mig - eller snarare, till oss. Min babydoll kom hem i eftermiddags och imorgon blir hon utskriven! Som jag saknat, som jag längtat... Jag kan knappt förstå att hon inte bara kommer hem för att vända, utan att hon kommer Hem med stort H. Vårt hem.
Jag hade det besvärligt igårnatt, grannarna hade en brakfest. Gnällkärring som jag är så ringde jag störningsjouren eftersom kvartersvärden vid tidigare problem hänvisat till dem. Jag väntade ett tag innan jag ringde, ifall de skulle gå ut på krogen eller någonting. Festen fortsatte och jag satt uppgiven i min pyjamas på sängen, jag ville ju sova. Så jag ringde, securitas kom och jag hörde sekunden då festen plötsligt stannade av. Hojtande och rop blev till ett mummel. Sedan gick männen till bilen, när den körde iväg så jublade de så att taket nästan lyftes - sedan var de igång igen, lika högt.
Då ringde jag igen. Jag blev sur, surkärring. Efter andra besöket från störningsjouren så kom lägenhetsägaren ner och pratade med mig, men jag öppnade bara dörren på glänt. Hon bad mig att inte ringa fler gånger och sa att de stängt av musiken. Jag svarade kort och sedan försökte jag sova. Surret i huvudet av röster, det var inte vilsamt alls. Det kändes drygt för att jag hade en tid att passa dagen efter.
Idag gick jag upp och pratade med personen som kommit ner till mig igår. Jag ville förklara att jag inte ville vara otrevlig, att jag höll dörren på glänt på grund av djuren och berättade vad kvartersvärden sagt. Hur som helst så kom vi överens om att vi kunde gå till varandra om vi stördes och skiljdes som vänner. Det kändes bra.
Vad som fick mig att ringa störningsjouren var av den enkla anledningen att det var som om festen lika gärna kunde varit i min lägenhet, det var otroligt högljutt länge. Jag är väldigt medveten om att jag bor på ett studentområde och att folk har fester, det är lugnt för min del för det mesta så länge folk uppför sig. Men vi har problem i vår trappuppgång, det är incidenter lite nu och då. Som jag sagt tidigare, den lugnaste "händelsen" var när polisen kom med en piketbuss och tog in ett gäng ungdomar. Folk gör otroligt vidriga saker här - men egentligen gillar jag att bo här, i den här stadsdelen vill säga. Det är mångkulturellt, trevliga människor, några "original" och nära till vänner och till sjukhuset.
Till veckan kommer de förmodligen att börja renovera vårt badrum, så imorgon tänkte vi gräva fram glasdörrarna till vardagsrummet eftersom vi kommer behöva stänga in djuren, tyvärr. Det kommer ta ungefär tre veckor, men det är absolut värt det. Vår badrum är en katastrof som är ihoptejpad med silvertejp, duschen är vidrig. Vi kommer få ett badkar! Till vår fördel så har vi ingen vattenskada, så de behöver inte vädra ut badrummet. Då skulle det dra ut på tiden ordentligt.
Love you.
2013-01-12 @ 21:36:05
Älskar dig, Mary!
Eric Harris och Within Temptation.
2013-01-12 @ 21:27:43
Det här är alltså "terroristen" Eric Harris som jag håller på att teckna nu. Han ska få en keps och svarta kläder eftersom det var så de såg ut när de begick sitt brott. Jag antar att man kan kalla dem för "trogs".
Just nu sitter jag trygg och lugn framför bonuskonserten till Within Temptations DVD Black Symphony. Sharon är så öm och moderlig. Det känns som att jag känner hela bandet. Jag vet inte hur många timmar med bonusmaterial och vlogs jag spenderat med att se. Musiken är så passionerad och egen. Och det är min och Marys musik. Jag undrar när de kommer på kaffe, de är ju inbjudna hit.
Jag har gjort planer med Patie, vi ska till stan imorgon. Det känns bra att ha någonting att göra nu under helgen. Jag tjatar ju på om hur jobbiga helgerna är... men hon ska hjälpa mig lite med att teckna, och så ska jag köpa hårfärg. Jag behöver komma i rörelse, jag behöver göra någonting av mig själv. Sitter jag hemma vet jag inte om jag ska se på TV-serier, läsa vanliga serier eller böcker, teckna, städa... Så jag sitter oftast med en växande känsla av ångest. Det är ju dumt. Så ja, imorgon blir det stan. Råkar du se mig kan du ju säga hej!
Hejdå dreads.
2013-01-12 @ 19:35:28
Hejdå dreads, tack för den här gången!
Jag har ungefär tre hårstrån kvar nu, men femton tovor. Oh ja, ni som haft synth-dreads känner till det. Mary har varit hemma på permission och hon har tagit ut mina dreads och sedan försökt borsta ur tovorna. Vill man vara fin får man lida pin!
Mitt hår ska få förstaklassig behandling hädanefter. Jag ska vara så snäll mot det som jag bara kan. Jag hade tjockt hår en gång i tiden, men jag tror att en blandning av allmänt dåligt mående samt mediciner gjorde att jag tappade mycket hår och nu får jag kämpa för att få någon volym. Jag hatade mitt hår förut, det var bara tjockt och i vägen, men om jag bara visste... suck.
Skönt med lite i-landsproblem.
Jag satte verkligen Mary i arbete, hon höll på i flera timmar. Jag är tacksam.
Det är inte långt kvar nu innan hon kommer hem på heltid. Vi har båda planer för att se till att allt går vägen nu och jag kommer snart få somna bredvid henne på kvällarna med näsan begraven i hennes underbara hår.
Men nu har hon åkt tillbaka till Sanka Psyko. Och grannarna har fest. Det är inte så mycket musik som det är skrik, jag antar att de spelar något spel eller har någon sorts tävling, för det kommer jubel titt som tätt och jag undrar om jag kommer få sova i natt. Jag är ju tant och behöver min sömn där vid 22-23-tiden.
För övrigt så har jag påbörjat en två nya teckning. Den ska föreställa David Harris, en av de två som utförde skolmassakern i Columbine, samt min egna karaktär Matilda som figurerar i min roman. Det är svårt men kul. Jag är glad att jag har hittat ett intresse som jag kan pyssla med när som helst och var som helst. Men skrivandet kommer alltid förbli mitt största intresse, att uttrycka mig i text kommer alltid vara det som ger mig mest och det som jag utvecklat någon form av skicklighet inom.
Helg, suck.
2013-01-12 @ 12:48:15
Då var det helg igen. Jag vill sova bort hela helgen, jag kan inte bestämma mig för vad jag ska sysselsätta mig med. Jag tror att jag lägga mig och läsa tills ögonen blöder.
Bang bang, you're dead.
2013-01-11 @ 21:42:08
Idag såg jag klart Bang Bang, You're Dead. Jag behövde fokus för att se hela. Nu saknas bara att se Dawn Anna som verkar vara svårt att få ner.
Hur som helst var filmens sensmoral tydlig. Det handlade inte om själva handlingen när det kommer till skolskjutningar utan vad som byggt upp till dem, att man kan skaffa nolltolerans mot "hot", metalldetektorer och så vidare men att problemet sitter i mobbing, utanförskap och till viss mån i hur enkelt det är att få tag på vapen, men nolltolerans mot mobbing existerar inte. Den här filmen var inte vidrig på samma sätt som Heart of America eller Klass, men den hade en tydlig poäng. Se den, om du får tillfälle.
I och med att jag sett många skolmassakerfilmer så tänkte jag göra ett inlägg senare kring "fenomenet" om man nu kan kalla det för det, men något som jag tycker är viktigt är att inte banna filmer som dessa. De direkta förövarna är också offer, det måste man komma ihåg. Och USA:s vapenlagar kan man diskutera i evigheter, men inte ikväll, inte just nu. Nu ska jag se Zero Day, min favorit bland filmer med anknytning till skolmassakrer.
På sätt och vis är dessa filmer och böcker en tröst för mig. De ger mig också inspiration till mitt eget skrivande. Det är inte svårt att förstå de som gör dessa saker. Det är ett långt hopp mellan att bli utsatt för mobbing och att använda vapen mot en hel skola, men jag förstår vad som driver dem. Jag skulle aldrig skada någon, det är därför jag skriver. Jag önskar att fler gjorde på det viset. Jag vill inte att fler ska dö på grund av att skolans antimobbingorganisation inte fun'gerar. Jag vill vara en del av debatten. Det finns en mer eller mindre okänd historia av skolskjutning i Svierge men jag väntar mig många fler, många fler omfattande.
Jag skriver inte för att inspirera. Jag skriver för att hämma, och jag skriver för att bringa förståelse. Vi måste låta orden vara starkare än kulor.
Erikas porträtt.
2013-01-11 @ 18:55:35
Nu förklarar jag PanicBabes porträtt färdigt!
Hilma Wilma.
2013-01-11 @ 17:59:17
Stackars Wilma. Om någonting ligger på golvet, typ reklampapper eller ett gitarrfodral, så måste hon bara lägga sig på det. Nu när jag tvättat så har jag kunnat lägga ut en matta i hallen och en på toaletten. Hon är så förvirrad, stackarn. Hon vet inte vilken hon ska ligga på, hon pendlar mellan hallen och badrummet.
Det är inte så lätt att vara katt alltid heller.
Det kallas utveckling.
2013-01-11 @ 15:42:37
Det var mysigt att vakna bredvid Wilma i morse. Mischa hoppade upp på mig och kurrade "god morgon". Jag saknade min lilla lilla tårta, men snart får jag hem henne. På måndag skrivs hon hem.
Innan jag träffade min läkare idag så hälsade jag på min Mary på avdelningen. Det är som vanligt där - knasbollar och bollar som är knas. Som en egen liten planet, en dålig dokusåpa. Jag saknar det inte för fem öre.
Sam vanligt när jag träffar min läkare så gnällde jag av mig ordentligt, men lyfte också fram de bra sakerna. Jag fick beröm. Beröm! Han ser så många framsteg hos mig och jag måste klappa mig själv på axeln ibland för att jag utvecklats i raketfart. Ja, jag förtjänar cred för mitt arbete.
Jag har varit jätteledsen runt julhelgen och nyår, gråtit mycket men inte varit deprimerad. Om jag tänker efter så tror jag att det som gjort att jag inte blivit deprimerad har att göra med att jag rör mig och motionerar mer (hundpromenader kan göra mycket dessutom), jag äter melatonin och har inte ändrat så mycket i min medicinering på ett bra tag. Jag lägger på en helt okej nivå.
Det får mig att tänka framåt. På skola eller jobb. Jag har ett mål, och det är att gå i grupperna och i individualterapi och sedan långsamt försöka ta mig in i ett arbetsliv eller plugget. Problemet just nu ligger i medicinerna - jag måste ta dem, men de gör mig trött, okoncentrerad och paradoxalt nog så sover jag inte särskilt bra trots allt jag äter. Jag skulle vilja gå ner i dos, men vågar inte göra det riktigt än. Jag BEHÖVER gå ner i dos om jag ska leva ett något sånär normalt liv med en vanlig sysselsättning.
Men tanken är ändå rotad. Jag vill skriva, jag vill lära mig nya saker, jag vågar ta steg för steg framåt. En gång i tiden var sjukdomen en trygghet, någonting jag kunde vara säker på. Jag hade inga förväntningar. Plötsligt så öppnar sig en värld av möjligheter, och jag vill. Jag vill verkligen.
Det kallas utveckling.
Andas.
2013-01-10 @ 21:37:34
Jag är nog dödssjuk ändå. Nä, jag ÄR ju inte det. Varför känns det så då? Idiotångest som snör ihop min bröstkorg.
Jag ska strax gå isäng. PMS har pysslat och ritat från eftermiddag till kväll och det blev så många skratt, men jag är trött och därmed sårbar. Det gick bara fint tills Patie åkte hem, jag blev toktrött. Är man trött så är det svårt att värja sig från ångesten. Samtidigt blir jag arg, för jag satt där framför TV:n och hade min Mary i min famn och var tryggare än någonsin. Det är bara dumheter, men ändå verkliga problem.
Jag längtar till den dagen då jag kan hantera mig själv. Jag är på god väg.
Nu är jag själv med djuren och har tecknat lite till. Porträttet av Erika börjar bli färdigt och jag har börjat göra en teckning av en av mina karaktärer i ungdomsromanen jag skriver på. Det är svårt men roligt. Mary har så många bra pennor och grejjer, det känns lite som att fuska. Allt försvinner inte när jag tecknar, men mycket.
Kommande dagar kommer jag få ha mycket tillgång till Mary och jag ser fram emot det. Vi har tusen saker att prata om. Mamma säger att vi pratar så fort med varandra, men när båda är lite hyperaktiva så bara måste man säga jättemycket på jättekort tid. På sätt och vis så eldar vi kanske upp varandra, men det gör ingenting för mig. Jag ser det som ett slags engagemang!
Snart ska odjuret och jag ut, och så hoppas jag på sovmorgon. Jag har läkarsamtal imorgon och vill vara utvilad. Jag ska lägga min vanliga ordspya om allt som händer omkring mig och det är nog bäst att jag skriver ner vad jag behöver recept på. Sedan ska jag ha fredagsmys.
Jag förklarar teckningarna färdiga.
2013-01-10 @ 19:35:00
Nu har jag sprayat dem med Fix Basic. Kameran gör dem inte rättvisa men jag ger er "Frank" och "Mitt andra misstag".
VAKNA!
2013-01-10 @ 09:50:11
Sara. VAKNA! Nu på momangen. Fram med dammsugaren. Jag måste hinna snygga till innan Mary och Patie kommer.
Jag har sugit i mig en kopp kaffe och lyssnar just nu på Life med Devin Townsend. Det är en riktig pepplåt.
Idag är dagen då jag träffar min terapeut för sista gången, tillsammans med enhetschefen. Jag är lite nervös, men jag vet att han gjort ett snedsteg som man inte kan ursäkta och de verkar inställda på att jag ska få en ny KANS. Så långt är jag med dem, jag behöver individualterapi.
Mischa står här bredvid och mjölktrampar på kudden. Han verkar inte få nog, kurrar högt och har det mysigt. Tänk om man var en hund, eller katt. Vilket underbart liv.
Bäst att jag tar det lugnt med kaffet. Det kan slå över i att jag blir speedad med ångest. Lagom mängd koffein får det bli.
Dags att bli praktisk. Dammsugaren väntar.
Måste-läsas-blogg.
2013-01-09 @ 19:14:32
Det är sällan som jag skriver ett inlägg om någon annans blogginlägg, men jag känner att jag måste tipsa er alla om Malin Frimodigs senaste ---> bloggpost <---
Malin lämnar mig mållös. Jag har alltid sett en sådan enormt styrka i henne från första gången jag såg henne, men jag vet faktiskt inte om hon förstod sig på den då. Man måste förstå sig på styrkan för att kunna använda den rätt. Och nu slår hon omkull mig med sina ord, med sin ärlighet men framför allt med sin energi. Den där energin som driver henne framåt, den där energin alla har någonstans. I sitt senaste blogginlägg skriver hon om alla saker som hon inte längre skäms för och jag blir genuint glad, fast jag står kvar i skammen medan hon tagit ett kliv rakt in i solen. Jag ska också göra det. Jag har fallit offer för mig själv och för andra, men att vara ett offer måste inte vara skambelagt. Vi är ju alla offer för vad livet har att bjuda på, hur det än sätt ut.
Hur som helst så föreslår jag att ni följer hennes blogg, inte bara för att hon är min vän utan för att hennes ord har mer substans än många andra bloggar.
Fragment av det förflutna.
2013-01-09 @ 18:04:40
Jag hittade ett papper idag, någonting som måste ha varit ett brev till min första psykolog. Det var så väldigt väldigt länge sedan. Jag tror att jag var 17.
"[...] inte vill lämna mig själv är att jag sjukanmäler mig från skolan och stannar hemma. En tredje är att de är rädd att jag skulle skada mig själv.
Okej, nu kommer det fram.Jag tycker egentligen att detta är min ensak och inte någon annans, men det blev tyvärr det i början av augusti då jag fick sy ett sår på benet som blev längre och djupare än jag tänkte. Mina föräldrar fick reda på vad jag gjort, så även min bror. Jag vågade aldrig tala om det för någon annan än en vän som jag vet också skurit sig. Jag kan absolut inte prata om det, därför har jag aldrig sagt något. Det fastnar bara i halsen. Jag skäms nästan mer för detta än för hur min relation till mat ser ut.
Hur som helst så har jag nästan slutat helt sedan den gången. Jag rispar bara ibland. Det är svårt när jag får det där känslan, begäret efter smärta och att gå se mitt eget blod. Det den enda utvägen för stunden... för att ta sig igenom stunden.
Medicinen fungerar. Fluoxetin ger min inga större biverkningar och jag känner med mer positiv och starkare än förr.
Jag vet inte om det är tänkt att jag ska skriva såhär. Det har jag visst skrivit tidigare också. Hoppas att jag inte gör helt fel."
I backspegeln kan jag känna att jag borde pratat mer än jag agerade, att jag uttryckt saker på annat sätt till rätt människor. Och nu har ni fått en bit, ett fragment, av mitt förflutna. Oavsett hur jag ser på det här nu, så var det så då.
Jag håller på att komma över mig själv, för jag vill inte ha det som jag hade det då.
Sju blir fyra.
2013-01-09 @ 16:53:14
Varning: Gnäll.
Jag har sjukt ont i ryggen. Jag antar att min rygg är svag, eller att den med andra ord utsätts för saker den inte orkar. Jag är livrädd att få ryggskott. Jag har gått för mycket, jobbat för hårt i hemmet. Nu tvättar jag och mellan maskinerna ligger jag på soffan och ber ryggen att ta det lugnt. Jag ska dra fram spikmattan till min stackars rygg.
Jag lyckades med tricket att förvandla sju tvättar till fyra. Det är väldigt tungt att bära men jag vill bara få det gjort. Everyday glamour, det är detta, att tvätta.
Nu ska jag slötitta på Dr Phil och kurera ryggen.
Tvättrött.
2013-01-09 @ 14:47:26
Två nätter av dålig sömn och oroliga drömmar. Jag var så irriterad på Puffen när han började fnysa på morgonen - jag behövde sova. Verkligen sova. Tyvärr var det bara att stiga upp, gå ut och sedan invänta boendestödet. Nu MÅSTE jag få en lugn och skön natt, annars blir hälsan påverkad. Känn ingen press...
Jag har lyckats att ta mig till sjukhuset idag och träffat Mary och hennes KANS. Efter det tog vi en chai-latte och sedan sa vi "vi ses imorgon" och gick åt skilda håll efter en kyss. Imorgon får jag ha henne lääänge.
Tvätten står prydligt och smutsigt i olika väskor i sovrummet, min tvättid börjar om snart en timma. Jag hatar att tvätta, men jag gör det för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra annars, samt att det verkligen behövs. Jag drunkar nästan i smutstvätt.
Imorgon blir... spännande, kanske man skulle kunna säga. Jag ska träffa min KANS tillsammans med TIPS sektionschef och "knyta ihop påsen". Sedan blir jag tilldelad en ny KANS, antingen på TIPS eller på rehab. Själv tror jag att jag föredrar rehab. TIPS var så konstigt... jag kände inte riktigt stödet där. Å andra sidan kan de ju ha att göra med min KANS.
Jag ser fram emot kvällen, för då sammanstrålar vi tre som utgör PMS. Det blir pyssel tills vi inte kan se rakt på grund av trötthet. Det är en fin liten ö mitt i vardagen.
Nä, vad sägs om en kopp kaffe? Lite uppiggande...
Maran störde min sömn.
2013-01-08 @ 12:45:48
Mardrömmar. Jag och en annan person var gravida, hon födde ett dött tvillingpar. Jag började få värkar och kräktes under hela drömmen.
Men det tog inte slut bara för att jag vaknade. Först och främst så somnade jag inte förrän vid strax efter 02, sedan har jag legat i en dvala. Inte sovande men inte heller vaken, plågad av hemska drömmar. Jag var helt slut när jag gav upp. Tänker pröva att ta en power nap, se om jag kan få lite vila.
Tänk att det mest fantastiska som finns skrämmer mig till döds.
Progress.
2013-01-07 @ 19:36:32
Jag var en riktig scout idag när jag åkte buss till sjukhuset. En stackars tant blev stående och jag erbjöd henne min plats. Hon tyckte att jag var gullig och jag log. En gång scout, alltid scout. Eller var det alltid redo?
Jag har följt Lynn till ICA och köpte själv lite käk. På väg hem trodde jag att jag skulle krevera, det var så tungt och mina fötter gjorde ont, ryggen ville ge upp och jag tänkte bara på soffan som väntar på att jag ska sätta mig ner och stanna så. Nu har jag ett betongarsle, lär inte röra mig mycket mer idag. Jag önskar bara att Puffen kunde gå ut med sig själv.
Jag har filat lite på Erikas porträtt, det är en lång väg kvar men såhär långt har jag i alla fall kommit:
Det är så skönt att bara sitta och förlora sig i att dra streck och sudda. Jag visste inte att det var så lugnande och givande. Jag längtar efter torsdag då vi ska ha PMS-pyssel. Jag tror att jag ska fylla i de andra teckningarna med vattenfärg!
Hon log.
2013-01-07 @ 16:48:37
Psykiatrin har ju verkligen koll.
Det skulle vara ett läkarmöte med Mary som centrum klockan 15 idag. Jag avbokade boendestödet och åkte till sjukhuset. Vi pratade om vad vi kände inför varandra och oss själva, samt hur vi önskade att den fortsatta vården skulle se ut. Ja, jag skriver VI eftersom vi lever ihop. Det som berör mig berör även Mary och vice versa. Dessutom kan jag se saker som Mary kanske inte reflekterar över och det är lättare att få en övergripande bild.
Hur som helst, läkaren kom och sa att hon skulle på ett annat möte. Vi ska ses på onsdag istället. Mary vilseledde en panikattack (GOOD JOB BABYDOLL) och vi la oss i hennes sjukhussäng, pratade, kramades. Jag ville ta med mig hennes doft hem. Det var svårt att skiljas från hennes läppar.
Jag skulle egentligen fika med mamma efteråt, men jag var tvungen att åka hem till Puffmannen som behövde rastas. Nu sitter jag här med en kall läsk att smutta på och känner mig... glad. Jag känner mig glad för att vi båda skrattade idag, även när saker är så allvarliga. Ett leende, ett skratt. Tillsammans. Jag behövde det, behövde se liv i hennes vackra ögon.
Ikväll ska jag "mysa med mig själv", som Amanda Jenssen en gång uttryckte sig innan hon la till "Gitarr". Fast jag ska inte bara spela, jag försöker få ihop ett porträtt av Erika. Vardagen är tillbaka, den älskade vanliga vardagen.
Snart där.
2013-01-07 @ 13:50:07
Sitter otåligt och väntar på boendestödet. Jag trodde att de skulle komma klockan 13, men det var visst 14. Jag är färdig i stort sätt, jag har lyckats. Jag har sprungit omkring och petat allt i rätt ordning och ja, det är väl att tömma kattlådorna som vi kan hjälpas åt med, men allra helst vill jag bara sitta och prata över en kopp kaffe.
För mig är det inte självklart att städa eller äta ett stadigt mål mat. Därför blir varje dag en utmaning som jag faktiskt klarar rätt bra nu. Jag fantiserar om att plugga eller jobba. Jag är snart där.
Dagen börjar här.
2013-01-07 @ 10:54:39
Det är så mycket som händer i mitt huvud, ni anar inte. Jag har obehagliga kroppssensationer, känner mig stressad, rädd, tillräckligt stark för att gå i bitar. Låt det inte bli så.
Jag steg upp för en timma sedan. Sovmorgon. Mina grupper och min terapi har inte börjat ännu, så jag sover ganska mycket. Drömmer och glömmer. Gömmer mig. Jag ringde en kompis igår som jag inte träffat på ett tag, hon svarade inte och jag insåg att jag ändå bara ville vara själv i min bubbla. Sitta och teckna, slänga ett öga på TV:n.
Den här morgonen steg jag upp och kände mig tung i sinnet, tung i kroppen. Jag tänker dra på musik på maxvolym och städa innan boendestödet kommer så att vi kan sitta med en kopp kaffe och prata istället. Jag behöver prata av mig.
Dags att ta sig ur pyjamasen och gå ut med Puffen. Dagen börjar här.
Skapande.
2013-01-06 @ 21:33:09
Jag har suttit och tecknat, poff så var tre timmar borta. Jag tecknade istället för att gråta. Mina teckningar får gråta åt mig. Jag lär mig sakta det här med skuggning och proportioner, någonting som jag bara pysslat med i aktryl förut. Jag antar att jag har en egen "stil" (och jag väljer att kalla det så för att inte klanka ner på mig själv) så jag tänkte lägga upp några bilder på vad jag kluddat på ikväll.
En skev och ledsen hora.
Påbörjat projekt av en bild på PanicBabe.
Och Frank, min favorit.
Ännu en söndag.
2013-01-06 @ 16:53:16
Så, nu har vi handlat till djuren och oss själva. Det gick faktiskt riktigt bra att gå i affärerna, kanske för att jag inte gjorde en så stor grej av det. Jag tänker för mycket för mitt eget bästa.
Men jag förlorar kontrollen. Jag kom hem, vinkade av min skjuts och kände bara att "JAG MÅSTE DISKA NÅGONTING". Jösses Amalia, imorgon ska jag och mitt boendestöd skura golv, tak och bänkar.
Jag såg aldrig Bang Bang, You're Dead igår. Jag började se den, men jag mådde inte bra. Istället försökte jag koncentrera mig på Mamma Mia som jag inte ens gillar utan bara såg på för att ABBA gjort tokbra låtar. Saker började upplösa sig framför mina ögon, snurra, hjärtat slog, jag tog en tablett och härdade i några timmar. När jag sedan gick och la mig och skrev i min dagbok så insåg jag att jag haft panikångest. Det är så typiskt att jag inte fattar att jag panikar, jag tror bara att jag ska dö. Jag längtar efter min hälsocheck så att jag kan säga till ångesten att jag inte håller på att dö, att jag bara har svårt att andas för att musklerna runt min bröstkorg spänns, att hjärtat slår för att huvudet säger åt den att banka sönder mitt innanmäte och att jag mår illa av ångest och inte är magsjuk. Det snurrar inte för att jag har fått en stroke, jag har inte en hjärtattack.
Kvällen spenderar jag ensam, utan Mary. Hon orkade vara ute ett tag, men det blir ingen nattpermission. Jag orkar inte bli besviken men den där jävla sjukdomen separerar mig och min sambo i över ett halvår per år. Det är fanimej inte rätt. Jag ska vara med på ett läkarsamtal och slå näven i bordet på ett vettigt och samlat sätt.
Nej, jag måste fluffa kuddarna och tända ljus. Och framför allt gå ut med odjuret. Japp, Puffen är tillbaka. Han ska få ett ben att tugga på sen.
Är jag konstig som avskyr helgerna och älskar vardagen?
God sen morgon.
2013-01-06 @ 11:14:57
Sovmorgon... vaknade om och om igen efter konstiga drömmar. Men jag somnade om, det var skönt.
Wilma sitter här och har fäst sina kloka ögon på mig. Hon tiltar huvudet lite åt sidan och sträcker fram en tass och petar på mig. Hon är så himla gullig. Sådant gör det värt alla inbrottsförsök i garderoberna och att de skuttar på oss när vi ska sova.
Just nu så väntar jag. Väntar på att åka iväg till djurmagazinet och köpa kattmat och kattsand. Väntar hem min käresta också! Rizzoli and Isles för hela slanten.
Bang bang, you're dead.
2013-01-05 @ 20:01:54
Mary hade permis idag och vi såg på American Horror Story, drack glögg och åt riktig mat och inte den där hemska sjukhusmaten som min babydoll fått lov att vänja sig vid. Imorgon får jag ha henne en hel natt hoppas jag. De ger henne inte adekvat vård vilket verkar göra att hon är fast där hon är, om de bara visste vad de gjorde kanske jag skulle ha henne hemma hos mig nu.
Nu har vi äntligen tagit tag i tvätten. Det är mycket, men det är också det enda som verkligen stökar ner här. Usch, när jag är själv så blir jag helt nitisk när det gäller städandet. Tror du mig inte? Jag diskar mer än en diskmaskin, jag bäddar inte bara sängen utan stoppar om sängen med överkastet, jag gnuggar bort fläckar, jag har ångest över att tillbehöret till min golvmopp är för smutsigt för att användas och jag plockar ständigt. Det är mitt sätt att ta kontroll. Det är ett väldigt sunt sätt att ta kontroll. Jag är inte riktigt i samma liga som min mamma när det gäller städning, men jag är definitivt i en högre liga än jag någonsin varit. Slarvig har blivit proper. Samtidigt som jag städar så stökar jag också ner och det blir en jämn cirkel, alltid något att göra.
Jag ska se Bang Bang You're Dead ikväll, finna lite inspiration och kreativitet för att skriva vidare på ungdomsromanen. Jag ska nog se Zero Day igen också. Det är rätt invecklat, detta med skolmassakrer, och det krävs mycket för att ta sig in i hjärnan på någon som kallblodigt dödar, dödar med berått mod.
Puffen är hos tant Emmelie så jag har duschat och krupit i min pyjamas. Nu slår jag läger i soffan med julmust och en bit choklad.
Till mina stammisar.
2013-01-05 @ 19:40:08
Ja precis, just du som kommenterar rätt ofta. Jag skulle kunna namedroppa er, jag har försökt, men jag skulle säkert glömma någon. Men nu pratar jag direkt till dig. Det är hemskt roligt att få kommentarer, det känns som att du följer mig igenom det svåra, det tråkiga, det lätta och det roliga. Du är deltagande, konstruktiv och peppar mig hela vägen. Det gör väldigt mycket för mig, även om jag inte träffat dig eller ens sett en bild. Om du känner för det så är det bara att slänga iväg en vänansökan på facebook eller bilddagboken så kanske jag får lära känna dig också.
Insert photo here.
Väckt av en ängel.
2013-01-05 @ 10:02:44
Malin är här. Jag vaknade innan väckarklockan och satt mig framför TV:n. Flippade mellan kanalerna och kom till MTV. De har ett P!nk-marathon. Jag tror att hon väckte mig varsamt med alla djuren i sängen för att jag skulle se.
So raise your glass if you are wrong
In all the right ways, all my underdogs
We will never be, never be anything but loud
And nitty gritty, dirty little freaks
Won't you come on and come on and
Raise your glass!
Just come on and come on and
Raise your glass!
In all the right ways, all my underdogs
We will never be, never be anything but loud
And nitty gritty, dirty little freaks
Won't you come on and come on and
Raise your glass!
Just come on and come on and
Raise your glass!
Jag är inte super woman.
2013-01-04 @ 21:38:14
Nä, nu slänger jag in handduken för ikväll. Jag känner mig ledsen, bortglömd, men allt är mitt fel för att jag visar upp en självsäker attityd och jag är så van vid panikångest att jag faktiskt inte ändrar en min när det slår till. Hur ska då mina vänner, nära och kära, veta vad de ska göra, att de borde göra någonting? Jag känner att jag måste boosta andra och hålla uppe en fasad för att någon måste må tillräckligt bra för att saker ska kännas bättre för alla.
Jag vill bara få komplimanger utan att be om dem först, jag vill att någon säger "jag älskar dig", menar det och säger det utan att jag fiskat efter att få höra de tre stora orden.
Jag inser att jag är full av hemligheter. Jag är inte så självsäker som sagt, jag tycker inte om mitt utseende särskilt, jag försöker få mina vänner att förstå hur fantastiska de är och jag vet att det inte har det minsta att göra med någonting än dem själva när de klagar på sin kroppsstorlek, men det känns så konstigt att sitta där och vara tre gånger större än dem medan de letar efter fettvalkar. Jag kan inte låta bli att känna mig superäcklig.
Det var tillräckligt av ärlighet för ikväll. Nu ska jag ut med odjuret, sedan ska jag skriva dagbok och läsa. Förhoppningsvis somnar jag rätt fort. Godnattpiller och Amanda Jenssen.
Mary, we've made it all this way.
2013-01-04 @ 12:40:25
We made it through storms, made it through rain
It's been a long way and now I'm here
Trying to get back what you gave me
you don't need to save me, you broke my fears
So baby hold on
now that we come so far
just listen to your heart
You don't have to save me
just need you to follow
Cause we made it all this way
I won't ever give up
of something that's so strong
Yeah, we made it all this way
Like the moon causes the tide
Give me wings so I can fly
You've already saved me
I need you to follow
Cause we made it all this way
We made it this far gotta hold on
It's a part of this road and we make it through
I open my eyes and it feels right
I just need to know I'm here with you
So baby hold on
now that we come so far
just listen to your heart
You don't have to save me
just need you to follow
Cause we made it all this way
I won't ever give up
of something that's so strong
Yeah, we made it all this way
Like the moon causes the tide
Give me wings so I can fly
You've already saved me
Just need you to follow
Cause we made it all this way
It's been a long way and now I'm here
Trying to get back what you gave me
you don't need to save me, you broke my fears
So baby hold on
now that we come so far
just listen to your heart
You don't have to save me
just need you to follow
Cause we made it all this way
I won't ever give up
of something that's so strong
Yeah, we made it all this way
Like the moon causes the tide
Give me wings so I can fly
You've already saved me
I need you to follow
Cause we made it all this way
We made it this far gotta hold on
It's a part of this road and we make it through
I open my eyes and it feels right
I just need to know I'm here with you
So baby hold on
now that we come so far
just listen to your heart
You don't have to save me
just need you to follow
Cause we made it all this way
I won't ever give up
of something that's so strong
Yeah, we made it all this way
Like the moon causes the tide
Give me wings so I can fly
You've already saved me
Just need you to follow
Cause we made it all this way
Personligt ombud.
2013-01-04 @ 12:35:15
Mitt personliga ombud har varit här idag och vi lärde känna varandra lite bättre samtidigt som vi gick igenom papper. Försäkringskassan är förjävliga, jag hatar dem. Nu ska vi se till så att jag får bostadstillägg i alla fall... Men jag förstår inte varför de vill ha siffror som de skapat. Det vill säga, jag ska ange hur mycket pengar jag fått av dem och sedan lägga på skatten. Det är väldigt förvirrande.
Jag ska till Lynn snart, stackarn har en öroninfektion. Det blir fint med lite chill och kaffe hos henne. Ett av mina nyårslöften är just att börja besöka vänner och inte bara bjuda in dem hem. Jag har så dåligt samvete för att det är så många som jag borde ha hälsat på.
Bäst att börja ta mig iväg.... men först...
Godnatt meine kleine mandolin.
2013-01-03 @ 21:02:09
Jag funderar på allvar att söka hjälp för att jag får svårt att andas. Det brukar bli bättre efter att jag tagit lugnande så det kan jag koppla ihop, men jag har fortfarande svårt att andas. Astma?
På med pyjamasen, av med sminket och ut med vovven. Frank tar jag en paus ifrån, för jag tycks inte komma längre med honom just nu. Mary gav mig beröm för det jag hitills ritat och det gjorde mig glad i hjärtat eftersom hon är jätteduktig på att teckna!
Ny dag imorgon. Jag orkar, för man orkar alltid mer än vad man tror.
Frank pt2.
2013-01-03 @ 19:53:14
Jag har tagit pauser, jag har försökt att inte stirra mig blind på teckningen, men handen gör inte som huvudet vill. Men min vän Frank börjar arta sig, de som sett Donnie Darko borde kunna känna igen honom i alla fall.
Just nu sitter jag bara försöker att andas, och att inte somna. Jag är trött, har ingen energi att blockera ångesten med. Nu snurrar rummet igen. Klassiskt tecken på panikångest. Det blir tidigt ut med Puffen ikväll och sedan fyra godnattpiller och sömn. Allt känns bättre imorgon. Det är skönt att tänka på att det kommer en morgondag då jag kan börja om igen, göra rätt val, ta nya tag.
Jag svänger i humör som en farfarsklocka.
PMS.
2013-01-03 @ 18:24:24
Jag är arg. De behandlar Mary så dåligt på avdelningen, och jag har krävt att få vara med på ett läkarmöte. Det är inte bara det att Mary lider, utan i förlängningen så mår jag inte heller bra. Jag hoppas att jag slipper ta upp det här med min egna läkare, men jag kommer kämpa för mig, för henne, för OSS så länge jag andas.
Nu håller jag på att planera helgen, så att jag inte tappar konceptet och faller ur rutinerna. Idag har mitt boendestöd varit här, men vi behövde inte göra något städande eftersom jag redan tagit hand om det. Istället gick vi till macken för att fylla på mina tändare, men de hade slut på gas. Vi gick hem och jag gjorde matlådor, så nu har jag mat för ett tag framöver. Sedan kom Patie och plötsligt är vi tillbaka till första stycket i detta blogginlägg. Ja, allt snurrar på.
Jag ska teckna lite mer ikväll och se Futurama. Och kanske blogga.
Frank.
2013-01-02 @ 21:27:05
Jag har umgåtts med Frank ikväll. Ja ni vet, Donnie Darko. Inte den lättaste att teckna. Såhär långt har jag kommit hittills. Ser bara fel överalt, det blir nog många Franks innan jag blir nöjd.
Nu ska jag ut med vovven och slänga mig isäng-
Why are you wearing that stupid man-suit?
2013-01-02 @ 18:55:36
Gårdagen till trots så känner jag mig mycket bättre nu. Jag har hört några röster men jag tror att det bara är stress, för de vill inget speciellt. Bara några kommentarer om i princip ingenting. Jag har varit trött hela dagen men känt mig duktig som inte bara varit och handlat utan dessutom promenerat och städat här hemma.
Jag kanske tar mig vatten över huvudet nu, men jag tänker försöka teckna Frank. Ni vet, kaninen i Donnie Darko. Det lär bli ett projekt, men jag utgår ifrån bilden här uppe. Funderar på att tilta huvudet lite och göra en ljusreflektion i ena ögat. Nåja, vi får se.
Noterar: Inte glömma bort ABBA-dokumentären ikväll klockan 20.
Fruktansvärt.
2013-01-02 @ 15:20:50
Igår kväll var fruktansvärd. Jag trodde att jag skulle dö. Jag kunde inte andas, och rummen snurrade samtidigt som jag höll på att somna stående. Hundra röster i ett enda kaos pratade med varandra, både kvinnoröster och mansröster rakt över mitt huvud och in i mina öron. Sista promenaden med Puffen var jobbig, jag var rädd att däcka i en snödriva. Jag gick i säng och skulle sova, men flera gånger kändes det som att jag skulle drunkna och därför fick jag dra efter andan flera gånger. Men jag somnade och sedan vaknade jag mer än 12 timmar senare.
Idag mår jag bättre. Boendestödet väckte mig halv elva. Yrvaken klädde jag på mig och vi gick ut med Puffen. Sedan gick vi till Å-centrum där jag köpte snus, hämtade meds och sedan var vår tid slut så jag fick handla på egen hand. Det kändes bra, allt jämfört med gårdagen är bättre. Men oj vad trött jag är... Jag tog en powernap efter lunchen och har sett en del Futurama. Nu rullar mörkret in och jag förbereder mig för kvällen. Det är viktigt att jag håller mig till rutinerna nu, speciellt när jag hade sådana problem med röster igår. Men låt säga såhär, i och med att jag kan prata om dem så behöver ingen oroa sig, inte ens jag själv. Jag var bara stressad, hade ångest och var sårbar just då. Det är när jag slutar prata och bara hintar om dem som det är någon fara.
Ikväll ska jag städa, och imorgon ska jag laga matlådor. En av mina favoriter från boendestödet kommer och Mary och Patie kommer hem hit för PMS-pysselkväll.
Gos med djuren ikväll, uppkurad i soffan med teckningsblocket.
Gott nytt år, kära läsare!
2013-01-01 @ 18:39:22
Igår hade vi finmiddag och tokfest, två flugor på smällen. Vi hade kul, spelade spel, mådde bra, mådde dåligt, hela skalan och massor av skratt och tokerier. Ibland behöver jag bara släppa loss och vara normal, jag har på recept att socialisera och till och med festa - jag har ju missat min ungdom på sätt och vis. Jag kan inte ens göra alkoholprofilens test för att jag dricker för sällan. Det är såklart bra.
Jag hade min favoritkorsett och alldeles för kort kjol. Jag tror minsann att Mary faktiskt tappade hakan lite när hon såg mig, haha. Bäst igår var att ha PMS. Ni vet vad jag menar, grrrls.
Inleder 2013 starkt med en äcklig bakfylla. Jag förstår faktiskt inte hur man blir alkoholist. Jag har frågat Mary hur det funkar och vi kom fram till att man kanske måste börja med ett glas vin om dagen och öka antalet glas med tiden... varför man nu skulle vilja bli alkis. Jag känner mig hyfsat trygg när det gäller risken att börja missbruka.
Det har sett ut som helvete här i lägenheten med flaskor, burkar, skräp och kaos, men idag hjälpte Patie mig att städa. Jag tog tag i disken sen så nu är det hyfsat snyggt här igen. Jag kurerar mig själv med vatten, julmust, tusen tända ljus och kanelrökelser (måste få bort vinstanken som uppenbarligen bara jag kan känna). Jag ska se Futurama ikväll och Black Swan. Black Swan är en såndär film som man måste se flera gånger... Klurig är den. Lite farlig också, men jag tycker att det är en bra film.
Och angående farligt... Jag funderar på att deleta filmen Painful Secrets. Jag kan verkligen inte se den igen, men på något sätt kan jag inte ta bort den heller. Jag försöker pusha mig själv att ta bort den och aldrig mer se den för allt den gör är att trigga det dåliga. Jag tänker på när Mary tog bort sin thinspiration-mapp... Det var så jävla stort. Varför kan inte jag släppa filmen? Jag har ju hållit mig borta från självskador väldigt länge nu och planerar inte att återgå.
Vi får se.
Hur som helst så går livet vidare och imorgon återkommer den efterlängtade vardagen. Boendestödet kommer på förmiddagen och jag tror minsann att jag ska satsa på att gå en promenad. Jag börjar få koll på hemmet på egen hand, vilket är målet med boendestödet. Jag gillar att jag utvecklas åt rätt håll! Jag är stolt.
Tack alla som gjorde nyårsafton till en trevlig tillställning!
