Gårdagen verkade aldrig vilja ta slut. Jag åkte inte bergochdalbana, jag åkte hiss. Upp, ner, upp, upp, ner, ner, ner, upp, ner och så vidare. Samtidigt så kunde jag skratta tillsammans med Mary en stund för att sedan se henne gråta. Det var väldigt underligt, allt var så rörigt.

 

Det är inte lätt att komma hem från slutenvården. Svårt att landa. Så upplever i alla fall jag det. Först får man en sorts eufori över att vara fri, men sedan blir det svårt med krav och så vidare. Hur som helst så har vi pratat och pratat, verkligen kommunicerat, och det hjälper en bra bit.

 

Jag är trött men har sovit helt okej. Drömt lite oroligt.

 

Blir inget vettigt av det här. Adjöken.