Jag har tagit pauser, jag har försökt att inte stirra mig blind på teckningen, men handen gör inte som huvudet vill. Men min vän Frank börjar arta sig, de som sett Donnie Darko borde kunna känna igen honom i alla fall.

 

Just nu sitter jag bara försöker att andas, och att inte somna. Jag är trött, har ingen energi att blockera ångesten med. Nu snurrar rummet igen. Klassiskt tecken på panikångest. Det blir tidigt ut med Puffen ikväll och sedan fyra godnattpiller och sömn. Allt känns bättre imorgon. Det är skönt att tänka på att det kommer en morgondag då jag kan börja om igen, göra rätt val, ta nya tag.

 

Jag svänger i humör som en farfarsklocka.