Jag känner att jag kanske borde bringa lite klarhet i situationen jag är i, kanske främst för mig själv men också för att jag fick frågan av Minna om Mary är hemma som ett stöd för mig.

 

Jag är så satikens kär i henne, men hon har sina besvär och problem som hon just nu håller på att lösa på sitt håll. Hon är inlagd och jag sa åt henne att vara där tills hon blev less, tills hon kan komma hem och vara hemma istället för att åka som en jojo in och ut på avdelningen. Nu är det tur att min PAL jobbar som överläkare på hennes avdelning. Han känner oss båda.

 

Det där med stöd är en svår sak. Innan vi blev tillsammans formulerade vi diverse problem som skulle komma upp eftersom båda har psykiska sjukdomar och andra problem, men den här gången blev jag riktigt knäckt. Vi har fortfarande samma syn på det här med att stötta varandra - först "fixar" vi oss själva, sedan kan vi vara ett stöd för varandra. Så tycker jag egentligen att alla ska göra för att inte bli beroende av en person. Vi är individer och inte varandras skötare. Men såklart är jag orolig för henne och finns här för henne. Allt jag kräver är att hon söker hjälp, allt hon kräver är att jag söker hjälp. Sedan har vi en del att gå igenom tillsammans, men det är vår ensak. Jag ska inte tala för henne, jag kan bara tala för mig själv. Men den sista veckan har jag trots förvirring och de där sakerna som jag inte vill prata om sett en förändring hos henne. En ansvarskänsla som växt och jag är mäkta stolt över henne.

 

För kärlek räddar inte allt. Jag är fullständigt förälskad i henne, men vi måste formulera om vår vardag, vad vi vill och vad vi kan samt vad vi borde och även vad vi måste lösa. Jag är inte felfri heller och måste jobba för att VI ska fungera, och det måste hon också. Mitt hjärta tog ett skutt idag, för jag insåg att hon verkligen vill satsa på oss så mycket som jag vill. Jag har ingen större erfarenhet av förhållanden, jag har ett enda bakom mig som inte varade särskilt länge, men jag vet så mycket som att kärlek inte alltid räcker till utan man måste vara praktisk, saklig, organiserad och lägga energi på sådant som inte kommer av sig själv. Jag tänker på henne jämt och det är slitande att hon mår så dåligt, vi har till och med diskuterat hur det skulle vara att separera men ingen av oss vill det eller skulle gynnas av det.

 

Hon är min blivande fru, jag sa ja när hon friade för att jag vill leva med henne och ser en framtid med henne. När vi har det bra så har vi det bra, när det är svårt så står vi ut, allt för att jag vet att varken hon eller jag vill ha det som vi haft det. Den där ljusgrå vardagen lockar oss båda, ett alldeles vanligt liv med en guldkant. Det är ett mål som inte är helt lätt att uppnå.

 

Jag frågade henne om hon minns perioden i höst när det var ganska bra. Hon sa att hon inte riktigt mindes det - men det är ju inte så konstigt. Det var ljusgrått, ingen direkt dramatik, bara alldeles vanligt och trivsamt och det hände inga stora omvälvande saker. Det var en försmak på någonting alldeles vanligt.

 

Så är läget, i alla fall det som jag vill dela med mig av. Att blotta allt på bloggen känns fel eftersom jag vill ha vissa saker privat. Sådant som ingen har att göra med egentligen. Men just detta kändes värt att skriva.

 

Vi ska ha vårdmöte och ordna upp omgivningen. Jag har just börjat träffa ett personligt ombud och vi ska få ett gemensamt boendestöd. Vi ska förhoppningsvis då ett kedjetäcke utskrivet och vi har hittat saker som kan fungera som hjälpmedel när vi mår sämre. Hon löser sina problem på sitt håll och jag på mitt, det är det enda sättet för att vi ska kunna ha en fungerande vardag. Kommer vi dit så kan vå gå hur långt som helst. Livet är surt just nu men jag skulle aldrig gå ifrån henne för att det blir uppförsbacke. Nej, det är nu jag behöver henne. Och det är nu som hon slagit näven i bordet. Jag känner mig hoppfull och vill bara gråta när jag tänker på henne för hon och jag kämpar för att vi vill. Jag känner mig älskad av henne. Vi har problem som alla andra, plus lite extra men jag är säker på att vi fixar det. Jag ger inte upp i första taget, kanske är hon lite häpen över det. Det är en så överväldigande kärlek mellan oss, och om det praktiska fungerar så kommer jag alltid stå vid hennes sida - så länge hon vill det, förstås. Men vi vill ju samma saker och det är en bra början.