Nä, nu slänger jag in handduken för ikväll. Jag känner mig ledsen, bortglömd, men allt är mitt fel för att jag visar upp en självsäker attityd och jag är så van vid panikångest att jag faktiskt inte ändrar en min när det slår till. Hur ska då mina vänner, nära och kära, veta vad de ska göra, att de borde göra någonting? Jag känner att jag måste boosta andra och hålla uppe en fasad för att någon måste må tillräckligt bra för att saker ska kännas bättre för alla.

 

Jag vill bara få komplimanger utan att be om dem först, jag vill att någon säger "jag älskar dig", menar det och säger det utan att jag fiskat efter att få höra de tre stora orden.

 

Jag inser att jag är full av hemligheter. Jag är inte så självsäker som sagt, jag tycker inte om mitt utseende särskilt, jag försöker få mina vänner att förstå hur fantastiska de är och jag vet att det inte har det minsta att göra med någonting än dem själva när de klagar på sin kroppsstorlek, men det känns så konstigt att sitta där och vara tre gånger större än dem medan de letar efter fettvalkar. Jag kan inte låta bli att känna mig superäcklig.

 

Det var tillräckligt av ärlighet för ikväll. Nu ska jag ut med odjuret, sedan ska jag skriva dagbok och läsa. Förhoppningsvis somnar jag rätt fort. Godnattpiller och Amanda Jenssen.