Jag har ungefär tre hårstrån kvar nu, men femton tovor. Oh ja, ni som haft synth-dreads känner till det. Mary har varit hemma på permission och hon har tagit ut mina dreads och sedan försökt borsta ur tovorna. Vill man vara fin får man lida pin!

 

Mitt hår ska få förstaklassig behandling hädanefter. Jag ska vara så snäll mot det som jag bara kan. Jag hade tjockt hår en gång i tiden, men jag tror att en blandning av allmänt dåligt mående samt mediciner gjorde att jag tappade mycket hår och nu får jag kämpa för att få någon volym. Jag hatade mitt hår förut, det var bara tjockt och i vägen, men om jag bara visste... suck.

 

Skönt med lite i-landsproblem.

 

Jag satte verkligen Mary i arbete, hon höll på i flera timmar. Jag är tacksam.

 

Det är inte långt kvar nu innan hon kommer hem på heltid. Vi har båda planer för att se till att allt går vägen nu och jag kommer snart få somna bredvid henne på kvällarna med näsan begraven i hennes underbara hår.

 

Men nu har hon åkt tillbaka till Sanka Psyko. Och grannarna har fest. Det är inte så mycket musik som det är skrik, jag antar att de spelar något spel eller har någon sorts tävling, för det kommer jubel titt som tätt och jag undrar om jag kommer få sova i natt. Jag är ju tant och behöver min sömn där vid 22-23-tiden.

 

För övrigt så har jag påbörjat en två nya teckning. Den ska föreställa David Harris, en av de två som utförde skolmassakern i Columbine, samt min egna karaktär Matilda som figurerar i min roman. Det är svårt men kul. Jag är glad att jag har hittat ett intresse som jag kan pyssla med när som helst och var som helst. Men skrivandet kommer alltid förbli mitt största intresse, att uttrycka mig i text kommer alltid vara det som ger mig mest och det som jag utvecklat någon form av skicklighet inom.